Förankrad

2012-05-23

Jag känner mig så mentalt jordad som jag aldrig upplevt förut. Jag sa till en vän som var hit och åt lunch idag att jag undrar om det är jag som skall förankra Izabelle eller om det är hon som är sänd att förankra mig.

Vi jobbar hela dagarna, dygnets alla timmar med hennes förankring och anknytning. Jag säger vi, för det är ändå ett stort familjeprojekt men mest så är det hon och jag som knyter oss närmare varandra för var dag som går. Nu har hon bott hos oss i 8 månader och det finns fortfarande stora känslomässiga ärr kvar att läka. Jag märker att hon mår allra bäst av strikta rutiner och väldigt likadana dagar. Dagar hemma, med fyra väggar (en terass) och mig nära tillhands. Det är det allra bästa för henne. Och blir hon orolig till sinnet så knyter jag om henne med bärsjalen på ryggen min.

Så vi är nog som gjorda för varandra hon och jag. Hon har bromsat upp mitt liv, tvärnitat det och här Sniglar jag på som den Snigelmamma jag önskade att leva som. Aldrig någonsin hade jag kunnat ana att jag skulle njuta så av mitt hem och den stilla lunk det är på Solduva. Det mest aktiva som händer är fotbollsmatcherna i hallen, minidiscot på köksgolvet och studsande barn ute i trädgården. Det andra livet med att ränna hit och dit, shoppa och aktivera mig och barnen det har rivits av som kliande plåster, nu har såret läkts av tid. Tid till närvaro. Tid till ingenting. Tid till årstider. Tid till att lyssna, till att se, till att vara, till att bevara. Jag bevarar lugnet i tomrummet som är här hemma. Det är lugnet som läker gamla sår, inte bara i Izabelle utan även i de andra barnen och inte minst i mig.

Med förankring menar jag jordad och rotad (mina yogauttryck). Närvarande, lugn, trygg. En stabil grund att stå på. En trygg plats att växa upp i och blomma utifrån. Som en stor ek eller ett magnifikt berg. Det är tryggt. Det är stabilt. Det är stilla. Det är något att luta sig emot om det stormar.