Frustration
Har ingen tanke med inlägget mer än att få ur mig min frustration över hur många av oss mår… jag tänker på hur många offer stress och depression skördar. Piloten som släckte ett helt plan av oskyldiga människor med sitt mörker och en kvinna i min ålder som nyligen tog sitt eget liv – obehagskänslan jag känner följer mig.
Vart är vi på väg? Har inte många av oss rusat vilse i skräcken över att sjunka ner i vårt eget tomrum och mörker.
All den här hetsen, vi ska lyckas i arbetet, klättra högre, tjäna mer, utbilda oss, skaffa barn, nya bilar, nytt hus, personlig tränare, sund kostplan, klassförälder, ledamot… rusa från prestation till prestation till prestation. Och någonstans har Instagram och Facebook blivit vårt kvitto på att vi är någon.
Jag känner sorg när jag går förbi dagiset här intill och det står inte mindre än 15 barnvagnar ute för middagslur. Små barn som har behov av att vara med sina föräldrar, en sund anknytning lär enligt expertisen ta 3 år, lämnas i kommunal omsorg.
Jag dömer ingen. Hur ska jag kunna döma som själv lider av samma åkomma. Jag tror hetsen och jakten som vi många utsätter oss för startat kollektivt. Vi är många som springer i ett galet stort ekorrhjul. Du, jag, föräldrar, politiker, samhället… vi har ingen syndabock. De flesta av oss är delaktiga, både som förövare och offer.
Finner ingen tröst till frustrationen jag känner över offren stress och depression skördar men jag känner hopp inom till min egen läkning. Jag har fått mer förstånd och insikt genom smärtan så att jag nu både kan och vill förändras. Det har hänt något inom mig. Jag kan inte tro att det kommer rädda någon annans liv men jag vet att jag räddat mitt.
Tack för dina tankar.
För min egen del så var ekorrhjulet fyllt till bredden av sådant jag själv lagt dit. Mycket mer ”måsten” var det laddat med än drivet till mat på bordet och tak över huvudet. Jag drevs av prestation. Genom att fylla mitt ekorrhjul trodde jag att jag fyllde på mitt egenvärde. Att jag skulle bli någon ju mer jag presterade och var ”duktig”. På bekostnad av min egen hälsa och min familj.
Jag kan inte tala för andra men jag sprang i ekorrhjulet av duktighetsskäl och av önskan att vara någon, jag var livrädd att sakta in eller hoppa av eftersom mitt liv varit präglat av att prestera, vara duktig, klättra och alltså bli bekräftad av klappar på axeln och hejaramsor. Jag var rädd att när jag steg ur hetsen i ekorrhjulet så skulle jag förlora mig själv. Förlora det jag så ihärdigt byggt upp.
Och för min del var det tvärtom, jag fann mig själv bortom stressen och alla måsten. Det visade sig att jag inte måste så mycket alls som jag trott tidigare. Och jag började älska mig själv för den jag är, bortom prestationen. Eller jag tränar mig iaf i det, att älska mig själv utan att behöva prestera, vara präktig, duktig… utan att vara supermänniska.
Med värme
Savita
Är det inte ekorrhjulet som är livet. Handlar det inte mer om att vi ska lära oss att acceptera just ekorrhjulet och inte förklä det i djävulskläder? Jag älskar och hatar mitt ekorrhjul, men jag vet lnte hur jag annars skulle Leva mitt liv. Ekorrhjulet finns över hela världen, det är summan av en värld där
Konsumtion alltid går först, det ser bara olika ut beroende på var i världen du befinner dig. Jag insåg efter en att en nära vän spenderat lång tid i Afrikas fastighet, att även de har ett ekorrhjul, även de lär få in mat för dagen, dock ingen ny bil eller iPhone, men likförbannat var även de tvungna att välja bort tid med sina barn till förmån för arbete, barnen lämnades hos gamla släktingar eller tog hand om varandra eller så var de på ”dagis”. Jag tror vi måste börja acceptera ekorrhjulet och inte se det som någon negativt, först då kommer stressen över att befinna sig i det försvinna.