Inre barn

2014-12-13

Mitt liv känns gott, så i himmeln gott. Det här året har ruskat om mig så in i bängen, men nu när jag ser tillbaka så förstår jag varför. Livet ville så mycket mer med mig, livet hade så otroliga gåvor i beredskap och för att ha förmågan att ta emot dem behövde jag ruskas så att beteenden i mig skulle luckras upp och börja falla av. Saker och ting behöver skalas bort för att något nytt ska kunna fyllas på. Jag kan inte vänta mig mer eller någonting annat om allt i mig är fullpackat. Jag behövde göra rum. Livet gjorde rum åt mig, på det viset att det gav mig möjlighet att känna och läka det som låg och tog plats. Och när det läker så är man inte lika fylld av det nå längre. Det lättar…

Och jag har getts en sådan oerhörd längtan, ja en passion, av att studera djupare. Lära mig mer om det oläkta barnet inom mig(oss). Inte bara lära såklart utan mest känna, uppleva för att läka – det tror jag är nyckeln. Bejaka det som gör ont eller känns förlorat inom mig.

Det är en sak att förstå det intellektuellt, det har jag gjort länge nu, ända sedan min kurs på Bara Vara för massor av år sedan, förstått att jag har ett eget inre barn som behöver min kärlek. En anknytning till mig. Och jag förstår så väl, mycket väl, att läkningen är att älska sig själv, det förstår jag också uppe i huvudet.

Men min stora issue är att jag inte känner det. Jag känner inte alltid mitt inre barn, jag vet att hon är där, men jag upplever henne inte. Och hur mycket jag än vet det här om att älska sig själv, så känner jag det inte. Jag känner inte mitt eget värde, jag ser inte min egen skönhet, jag vårdar inte mig själv med kärlek. Jag har inte förmågan att leva det fullt ut, bara glimtar av det. Någonstans tidigt i livet stängde jag av den förmågan. Den som vi ser hos barnen, i alla fall de minsta innan de gjort som många av oss, släckt ner, så ser man kärleken i deras ögon till sig själva. De vet sitt eget värde och de sätter sitt eget mående främst. De vet att de är en gåva till världen och de behöver inte prestera någonting – de är gåvan.

Nu kommer min blogg att ta en paus till nästa helg eftersom jag åker på en kursvecka för Vuxna Barn, där ska jag börja, att omfamna det lilla inom mig – för enligt mig är det länken till det stora.

 

Vi kommer att få uppleva en ny frihet och lycka.

ACA, löften