Jag är lat
Latheten har tagit över min kropp. Och jag erkänner, det är faktiskt skönt!
Min makes irritation är påtaglig, han går runt och muttrar likt en bitter gammal kär… Förkylningen håller i sig och jag hävdar att min kropp behöver vila, ta det lugnt utan alldeles för mycket ansträngning. Tror av kroppsspråket på min make att han inte riktigt håller med. Denna helg har han fejat och stått i här hemma, och i trädgården och bytt däck på bilen och vattnat blommorna och hängt tvätt och städat min bil. Jag har mest tagit det riktigt lugnt.
Jag är faktiskt lite lat. För nog för att jag kan skylla på förkylningen just nu, men faktum är att jag har slagit av lite på takten här hemma. Förut, för några år sedan, skulle jag aldrig haft ro att tillbringa en helg precis som jag tillbringat denna. Då for jag istället runt som en virvelvind och putsade och fixade. Städade alltför ofta, alltid städat. Pedant var jag också. Strök tom Oscars kläder när han var bebis. Stryka bebiskläder!!! Ursäkta mig ni mammor som stryker bebiskläder, men hur tokigt är inte det. Dom bajsar och kräks ju ner 3-4 ombyten om dagen, ingen hinner ens se dom strykta bebistrosorna ( japp, jag strök dom med) innan dom ligger i tvättmaskinen igen.
Det har hänt nått med mig. Jag känner att det är ett inre lugn och en balans som infunnit sig och det är skönt. Spelar ingen roll om det kallas lathet, för jag njuter och accepterar det tillståndet.
Hahaha!
Du har varit skvatt galen männska! Efter 5år som sambo frågade F mig ”har vi nåt strykjärn älskling??”
Hihi, det hade vi…. ;))))