Min andlighet
Vad innebär det egentligen att vara andlig? Jag får ofta höra av andra: du som är så andlig… Men för mig är det självklart att vi alla är andliga. Vi är andar (spirits, själar, gudomliga).
Jag tror att en stor del i att finna kontakt med sin själ (sin ande, andlighet) är att acceptera livet som människa. Jag vet att jag är en evig själ, alldeles fullkomlig, en enhet i total samhörighet med er andra – i kärlek. I mina meditationer, drömmar och sessioner får jag förnimmelser av hur det är att vara en evig själ – ett med det gudomliga. Det är alldeles makalöst fridfullt och harmoniskt.
Men så är meditationen slut och jag fumlar tillbaka till vardagslivet; potatisen ska skalas, bilrutan skrapas, barnen skjutsas, jobbet kallar… och det är här med fötterna inkletade i relationer och plikter som livet ska levas. Och inte nog med det så pulserar massor av känslor utan rim och reson och ens personligheter brottas med varandra.
Det är så det är att vara människa, vi är fullt utrustade med allt vad som kan behövas under ett jordeliv; ilska, tårar, godhet, girighet, bekräftelsebehov, hunger, nöd, njutning, skratt, vemod, envishet, lathet… vi har allt inom oss.
Och där någonstans längs livslinjen så börjar vi förkasta mycket av det vi utrustas med, det kan vara kroppsdelar eller hela utseendet, det kan vara oförmåga eller förmåga, allt eller inget, oftast hittar vi något att klaga på. Något vi vill välja bort i jakten på lyckan.
Och kanske är andlig detsamma som lycka. Vad vet jag. Jag vet bara att när jag släppte tanken på att andlig är detsamma som helig så blev jag lyckligare. När jag släppte kampen med mig själv, mina känslor och personligheter och istället började acceptera dem, mig själv som jag är, så infann sig friden. Och när jag slutade ställa orimliga ryckuppdigfixadigsjälvochlivet-krav på mig själv så slutade jag även projicera dem på andra. Och i och med det så började jag uppskatta andra människor mycket mer än tidigare. Och det bästa av allt, jag började gilla mig själv, precis som jag är: en ofullkomlig tafflig liten människa som ofta känner sig vilsen. Och när jag påminner mig om min litenhet får jag med ens kontakt med livets storhet.
Och för mig är det andlighet, att känna mig fridfull, tillfreds och lycklig i min litenhet – och veta att någonting större bär mig och älskar mig trots att jag är som jag är – en helt vanlig människa.
Jag håller med dig Savita Sofia, det ständiga förändringsarbetet tar nästan kol på oss som personer. Men det är väl också det som är meningen, eller som den helige Franciscus säger: ”det är genom att mista vårt liv som vi vinner det”! Det verkar som att den djupt andliga och stabilt lyckliga (förnöjsamma) människan har lyckats transformera sin individualitet, sin ego-personlighet, i en medveten förening med det eviga högre jaget och med Gud. För henne eller för honom blir också tillit, ödmjukhet, tolerans och medkännande både med sig själv och andra helt naturliga personlighetsdrag. Det försöker jag tänka på i min egen utveckling (undersöka vad som ligger i vägen när jag inte känner så). Jag känner också igen mig i det du skriver så fint ” … när jag påminner mig om min litenhet får jag med ens kontakt med livets storhet”.
Kram