Mina känslor

2010-08-09

Jag skriver ofta om mina rädslor här på bloggen. Jag kallar dom rädslor, men har funnit ut att dom ibland är gamla känslor. Förut har jag som sagt sprungit på i livet, vissa stunder sprungit i gamla spår och på så vis inte utsatt mig för så mycket rädslor, jag har ju då rört mig i det gamla invanda. Men vissa stunder när rädslorna eller dom gamla känslorna har gjort sig påminda så tror jag att jag har växlat ner, gasat på och sprungit ännu fortare helt enkelt. En strategi för att slippa undan och inte känna.

Och nu när jag lever mitt liv mer stillsamt, med tid till återhämtning, mycket mer tid. Så kommer känslorna i fatt mig. Och eftersom jag gör mig påmind att inte fly in i annat, tex shopping, träning, mat – som jag gärna flytt in i förut så kommer ju känslorna skrämmande nära inpå.

De senaste dagarna har jag varit i känslor av ensamhet och utanförskap. Jag har känt längtan. Hemlängtan.

Dessa känslor fick liv och fart av den Yogautbildning jag anmälde mig till. Eftersom utbildningen är uppdelad på 3 omgångar och hela 10 dagar/gång så gruvar jag mig redan för att vara borta från barnen och min familj så länge. Jag gruvar mig för hemlängtan och ensamhet.

Och mitt i vår underbara semester när vi tillbringar nästan all vår tid tillsammans, jag och min familj så märker jag att jag går in i dessa känslor. Ensamhet, fast vi är tillsammans. Längtan efter min familj, fast dom alldeles intill. Hemlängtan, trots att vi är hemma.

Och då lär jag mig om mig själv, att dessa känslor är gamla. Dom är gamla undanträngda och undangömd känslor som nu kommer upp till ytan för att läka ut.

Jag är redo att släppa på trycket helt enkelt. Jag är redo att glänta på locket till mitt inre och se vad som gömmer sig där. Jag är redo att möta. Jag är redo att acceptera. Och det viktigaste av allt – jag är redo att ta hand om dom.

Ta hand om mig själv och tillåta mig själv att känna allt detta. Tillåta dessa känslor att ge sig till uttryck.