Minskad stress

2014-09-11

”Vi hinner inte med våra barn, våra partners, våra jobb. Och allra minst oss själva. Var tar tiden vägen och hur ska man få livspusslet att gå ihop?”

Tidsjakten, SVT

Blir påmind om min stressresa så här under dagarna då jag föreläser om stress. Hur jag styrt om pråmen som jag säger och låtit mitt liv ta annan riktning. Färdats ifrån den stressande småbarnsföräldern som sladdade in på dagis (då de var i den åldern), hastade vidare till alla jobb, måsten, klasser och åtaganden jag hade fyllt mitt liv med. Iklädd den klatschiga attityden, alltid redo, alltid glad, alltid Ja! Till att vara Snigelmamman som går med barnen till och från skolan, år efter år. Skalat av, tagit återfall, skalat av igen… och igen. Stannat upp. Reflekterat. Låtit viktigast gå först; min hälsa, barnens mående, familjens mående, relationer. Tystnat i attityden och framtoningen, inte alltid redo, måste tänka först eller i bästa fall sova på saken, fångar in mina känslor, känner dem, även de jobbiga, oftare Ja till mig själv, mer Nej till andra men dom Ja som ändå sägs är sanna.

Sorgen är fortfarande stor över hur jag var och vad jag försakat, i synnerhet storbarnens småbarnsår… men det som ändå gör mig glad och stolt är att jag vågat se på mig själv, hur jag var, och att jag funnit både förståndet och modet att bryta mig loss ur mina egna krav, förväntningar och föreställningar. Att jag lyckades pressa mig ur mitt späckade tidsschema för att finna sinnesro.

Stressen känns fortfarande i mitt system (kropp) trots att jag lever väldigt stillsamt numera, jag börjar förstå att den legat som påslag sedan jag var liten och utvecklade en strategi för att möta livet och (våga) vara i relationer. Inte en sund strategi men väl en fungerande strategi som jag då behövde… den läker nu. En dag i taget.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
Och förstånd att inse skillnaden.