Som mamma

2010-05-28

Helt oförberedd är jag när Oscar bestämmer sig att med kort varsel gå på sitt första minidisco. Hjälp, tänker jag fast jag ler emot honom och säger att det kommer bli jätteskoj! Snabbt hem från lekparken för att fylla på energiförrådet och duscha. Stilig i pikétröja och stylad i håret åker han iväg med en kompis mot fritidsgården.

Själv står jag kvar och vinkar med en klump i magen. Vemodig känsla. Han är så stor  som 6 år och får gå på minidisco, men ändå är han min lilla myskille som känns så så liten.

Jag och Maya cyklar iväg för att handla hem lite gott till fredagsmys. Nästan utan att jag märker det styr jag cykeln mot fritidsgården. Va ska vi göra här säger Maya? Vi ska bara kika in en snabbis och se om Oscar behöver mer pengar, säger jag urskuldande. Och så tassar vi in bland alla 6-åringar och försöker smälta in…

Och jag inser att jag blivit som min mamma! Det började lite väl tidigt beteendet bara, jag var inte förberedd.

När jag var i yngre tonåren och några år upp, så kom alltid och då menar jag alltid, min mamma och kikade hur jag hade det. Hon cyklade alltid in på skolgården där vi ”tuffingar” hängde, hon tassade in på fester och hon var även på disco en gång. Hon var helt oskyldig, hon ställde aldrig till nå besvär, hon hejade bara lite glatt på oss alla och försäkrade sig om att det var någorlunda lugnt och sen cyklade hon hem igen. Alla mina vänner tyckte det var skoj när hon kom. Själv skämdes jag givetvis.

Fast innerst inne så var det faktiskt ganska mysigt när hon kom, det kändes tryggt och kärleksfullt. Och nu inser jag att jag blivit som min mor.

Älskar dig mamma!