Om jag vetat då i april att ombyggnationen skulle ta så här lång tid och att vi skulle få lov att bo i Kråkslottet nästan 6 månader så hade jag med säkerhet inte valt att göra den och istället fortsatt leta hus på Hemnet.
Men med tiden har jag släppt min inre byggstress och kommit till ro här i Kråkslottet, jag har tränat mitt tålamod och min acceptans och det har givit framgång. Det är jag tacksam för. Likaså har jag känt tacksamhet många gånger under den här tiden att vi fått bo här i Utanfors Herrgård, även om det är ett slitet hus med mögellukt och spöke på övervåningen så har det faktiskt känts som hemma.
Så har dagen äntligen kommit då vi tackar en sista gång för gästfriheten och packar vårt bohag och beger oss till vårt rätta hem. Ett gammalt kärt hem som känns som nytt. Det känns nytt, annorlunda och lite ovant. Hela huset andas en fin balans mellan det gamla och det nya. Det pirrar lite i magen, som det brukar göra när en förändring har ägt rum och man inte vet riktigt hur man kommer att passa in….
Barnen hade precis sussat in efter en myskväll med programmet Talang, då vi flyger upp ur soffan av ett larm som ringer för fullt i Kråkslottet. Det är brandlarmet som utlöst och ringer ekande högt inne och än värre ute, på fasaden sitter världens bauta-klocka och tjuter över hela Forssa och Hushagen (känns det som). Larmklockan inne sitter alldeles utanför barnens rum, vi försöker få bort det värsta ljudet med en stickad kofta medans vi ringer alla möjliga nummer till SoS, Brage (det är ju deras gamla kansli vi bor i), hyresvärden, larmtjänst…. you name it! Barnen sover så sött…. oroväckande sött, man vill ju liksom att ens barn skall vakna av ett brandlarm!
Bragekillarna som bor i huset intill samlas på gården. En annan kille, en ungdomsledare kommer till undsättning och har nyckel till hela Kråkslottet förutom till skåpet där man slår av brandlarmet.
Vi lyckas till och med få på inbrottslarmet tillsammans med brandlarmet ett tag…. iiiiiiiiiiooooo mina öron! Men det kan vi i allafall stänga av. ”The kids are still sleeping”
Inte helt lätt att finna numret till Räddningstjänsten på jourtid, när det inte är skarpt läge och de inte har en riktig utryckning att åka på, för där går SoS bet med sin hjälp. Men till slut med telefonsamtal till ’kontakter’ ser vi en stor bil komma åkandes mot gården och två trevliga herrar i uniform kliver ur. Det har nu gått ca 30 minuter. Sekunden senare faller åter Utanfors in i nattens tystnad. Vi andas ut. Vilken lättnad. Vilken räddning. Vilken kväll!