Tillåtelse att leva
Jag börjar förstå att skammen och även skulden ligger som lock över det egna varandet. Täpper igen min egen besjälade varelse. Skam bygger som bo över ens eget sanna jag, för skammad är något vi blir över den person vi är. Och skuldbelagd över något vi gjort.
Skam kommer utifrån, det vill säga den ges till en, oftast när den är liten. När behoven den lilla har inte blir tillgodosedda. Det är oftast inte någon ondskefull förälder som skammar utan snarare en förälder som inte har förmågan att tillgodose den lilles behov eftersom dess egna behov i just samma fråga inte blivit omhändertagna. Det verkar som skammen går i arv, generation efter generation.
Skammen kan växa runt ens utseende, skratt, sårbarhet, sorg, vrede, utstrålning, begåvning, oförmåga, förmåga. Skam kan växas i från den lilles sökande av kärlek. Jag tror att skammen ligger som ett dämpande lager över mycket av våra egenskaper, känslor och behov.
Att lyfta av skamlocket är att tillåta mig själv vara precis så som jag är. För min egen del ser jag hur skammen fått mig att stå tillbaka. Det är som om skammen håller mig gömd i hörnet. Skammen är livrädd att släppa fram mig i ljuset… till livet. För tänk om det blir som ”den lilles” erfarenhet, att människorna har oförmåga att ta emot mig som jag är. Tänk om jag blir avvisad och utanför, säger skamrösten, och lockar mig tillbaka till hörnet.
För mig är nyckeln tillåtelse. Att jag ger mig själv samma tillåtelse som Gud (skaparen av allt liv) gett mig, att vara som jag är. Att jag tillåter mig vara allt det som skammen säger mig att det är fult att vara. För skammen äger ingen sanning, skammen är en känsla. En känsla som alla andra, som kommer och går. Känslor är i rörelse och de varierar, byter plats med varandra. Det jag som liten lärt mig om skammen att den håller mig hårt fången i ett hörn är fel.
Så jag påminner mig varje dag att jag har tillåtelse att leva, precis så fri, strålande och vacker som jag är utan att behöva skämmas ett enda dyft över mig själv och mitt liv. Och eftersom jag är den enda som kan hålla mig fången i skamhörnet så är den enda tillåtelse jag har behov av min egen, min egen tillåtelse att leva.
Det känns lättare så fort du har börjat dela/berätta, skammen skingras i ljuset. Jag har gjort det flera gånger och jag lovar att det känns bättre efteråt, mycket bättre. Men till en början kan det komma ett skam-påslag direkt efter, våga stanna och känn på det också, med vetskapen att det just är ett skam-påslag, vilket jag ser som en utrensning av gammal skam. Utrensning gör just det, rensar och renar.
Sen lättar det och ljusnar. Och det som förr kändes skamligt börjar ses i en ny skepnad av kärlek och omsorg istället.
Och kom ihåg att det gör som mest ont när vi bär det inom oss.
Önskar dig all lycka och välmående
Savita
Tack Sofia.. Jag tror de börjar klarna nu. Alltså våga erkänna för sig själv och någon vän när man känner känslorna av skam. Ge sig själv kärleksfulla tankar istället för klander och kritik. Ta hand om sig själv på bästa sätt. Gud de gör så ont att tänka på detta.. Alltså stort behov av läkning där
Tack Malin för din kommentar. Tack.
Jag är ingen expert på detta, men jag utövar det mycket just nu för att läka inom mig.
Skuld är ”lätt” att bli av med, den betalar vi tillbaka. Med pengar, tid, kärlek… vad vi nu är skyldig.
Skam tror (och förstår) jag läker i ljus, eftersom skam växer i mörker. Så jag tränar mig att lyfta fram min skam, det jag har skam över, i ljuset. Dvs berätta för någon/några jag har förtroende för om det jag har skam över, våga berätta om det för att skingra dess laddning inom mig.
Och eftersom skuld; är för något jag gjort, så kan det återgäldas.
Medans skam: är för den jag är, så behöver jag också ge mig själv den KÄRLEK, värme och ömhet jag så väl behöver.
Önskar dig all lycka att läka inom dig – kom ihåg att du är älskad precis som Du är.
Åhh gud tack för ett fantastiskt inlägg.. Hur går jag tillväga för att bli av med all skuld o skam? Acceptera sina känslor i alla lägen? Förlåta sig själv? Vore underbart att få leva ett liv utan dom trista känslorna. Kram kram & god fortsättning förresten.