Tystnaden

Kära bloggläsare, jag uppskattar så mycket att ni följt mig genom åren. Minns hur jag började blogga 2009, alltså i 7 år har bloggen pulserat dagligen. Men nu glappar den lite och jag kan inte säga varför.

Jag vet bara att jag landar mer och mer i mig själv och det känns fantastiskt. Jag börjar hitta mig själv på riktigt och i synnerhet efter det sista året då jag arbetat flitigt med mitt medberoende och vuxnabarn-problematik genom 12-stegsprogrammet, sorgebearbetning, traumabearbetning (och vuxnabarnvecka och anhörigvecka) och terapi (puh!!!).

Nu känner jag att grovjobbet är gjort, kanske ska jag säga att grunden är lagd istället, och jag kan pusta ut. Jag andas. Jag känner. Jag pulserar. Jag lever. Jag ler. Jag vilar. Jag känner ”mig” – efter alla år med fokus på ”dig”. Det är helt fantastiskt och alldeles underbart.

Grunden är lagd. Och jag är stolt och nöjd. Nu ska jag invänta det övriga bygget, låta det blomma fram och se djupets skönhet i ytskiktet.

Jag känner plötslig mindre brådska. Det är inte så bråttom nå längre. Det får ta tid .. eller gå fort. Det är inte jag som bestämmer – jag har släppt taget och låter det ske. Betraktar det som sker.

Så vad som händer med bloggen har jag ingen aning om. Jag låter den också ”ske”. Och just nu är det mer stilla, mer höst, mer reflektion och eftertanke här. Inte lika frekvent och energiskt som tidigare år. Det tystnar.

Och för mig är tystnaden vacker – i den kan jag höra min egen knopp brista … slå ut i blom.

 

2 kommentarer till “Tystnaden

  1. lina alfredsson

    Tack Savita för allt du delat! Det har hjälpt mig på min väg till ett sannare liv.
    Allt gott till dig <3 många många kramar Lina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *