Vuxet barn

2014-09-16

”Man har svårt att veta sina behov, därför att lärt sig att inte ha behov alternativt har man fel behov. Men omvandlar de verkliga behoven (av näring, kärlek, närhet, tillgivenhet etc) till att bli duktig och klara av saker. Det har skett en felkoppling på behovssystemet, och man är inte själv medveten om det.”

Sanna Ehdin
Om vuxet barn

Som medberoende och Vuxet barn är jag i en vacker läkningsprocess. Jag medvetandegör mina smärtor, karaktärsbrister och inre sår, med andra ord mina stora mörka rädslor. Jag ser dem. Jag genomläker (inte genomlider) dem, för det är så jag tror att de inre såren läker, de dagar och stunder jag förmår stanna med dem – känna dem. Så jag väljer inte att se det som ett lidande, utan som ett läkande. Att känna är att läka.

Jag stannar och möter. Känner och darrar. Känner och ilsknar. Känner och sörjer. Stannar och håller… den känsla som vill kännas. Jag ser det som att jag håller mitt eget inre barn, den lilla tösen inom mig som är rädd. Det är henne jag är med. När jag förmår vara vuxen och ge henne det friska medkännande hon så väl behöver.

När jag inte förmår… når ilskan andra, sorgen biter sig fast i magen, rädslan kapslas in i min kropp. Då döljer jag rädslan med hela mitt liv och kontrollen tar överhanden. Kontrollen som är min barriär mot att visa mig så svag, vilsen, skygg, skamfylld, skuldtyngd som jag känner mig.

Jag tränar mig i att först och främst känna och vara i det jag känner. Vilsen när jag är vilsen, och alltså inte visa mig världsvan när jag är lost. Rädd när jag är rädd, och alltså inte verka stark när allt inom skälver. Sorgsen när jag är sorgsen, och alltså inte måla upp en glad fasad.

Det mitt inre barn behöver är att jag bekräftar hennes känslor, det hon känner. Hon har stora behov av att jag slutar slå på henne, slutar sparka på henne och gasta att hon ska ställa sig upp. Hon behöver inte mitt gamla agerande. Hon behöver min närvaro och mitt stöd. Jag behöver be mig själv om förlåtelse för alla stunder som jag inte förmått ge henne det hennes vattniga ögon sagt mig att hon (står på knä och) ber om. Hon ber om min kärlek. Min omtanke. Min famn. Mitt lyssnande. Min tid. Hon ber om hela mig, inte någon förhandling. HELA MIG är det hon behöver. Och för att ge henne det behöver jag släppa allt det andra som upptar mitt sinne, jag behöver kapitulera mitt kontrollbehov och ge mig hän till henne, nu och för livstid. Hon är mitt allt. Mitt livsverk. Mitt kall. Det är för henne jag är här. Utan mig är hon ingen… utan henne är jag tom. Hopplöst tom. Hon är min brunn, min livskälla – hon är mitt liv och för att se henne leva behöver jag ge henne mitt.