Författararkiv
Ett år sedan
När vi åkte till minneslunden för att tända ljus påtalade barnen att året gått så fort, att det kändes som en månad snarare än ett år sedan mamma/mormor dog. Hur känns er sorg frågade jag, är ni lika ledsna nu som förut. Och de svarade lätt och snabbt nej.
Sorgen är inte lika påtaglig men minnet och närvaron är stark. Det är skönt att kunna minnas utan att rasa samman, det är skönt att kunna gråta och känna saknad utan smärtan. Sorgen är fridfullare idag än för ett halvår sedan. Vet inte ens om jag behöver kalla den sorg längre, det är nog mer som saknad. Mamma är saknad. Men jag har accepterat att hon är död. Och jag har känt att livet både fortsätter och är vackert utan henne här… jag kan leva ett bra liv utan henne och det är en tröst.
Och utan henne kan jag inte heller skriva att jag är, för nog är hon närvarande. Hon fyller mig med sin kärlek och omsorg var dag.
Trygg nära Gud
Genom åren har jag blivit speglad i att jag skulle behöva bli bättre förankrad. Och eftersom jag regelbundet mediterar och gör yoga så har jag sett mig som förankrad, jag har utövat mitt ”jordande”, min förankring med det solida, trygga och fasta… har jag ”tyckt”.
Som det Vuxet barn jag är har jag sökt trygghet i mat (att äta), jobba, träna och att förhålla mig till människor och situationer. Anpassat mig efter vilken sinnesstämning andra är i, hur de relaterar till mig och andra (jag har skrivet ett blogginlägg om det förut). Och när jag blir otrygg i situationer, vilket för mitt inre barn är de flesta situationer, så har jag strävat efter att skaffa mig trygghet genom att kontrollera mitt liv och andra. Kontrollera mig själv (dvs min oro) genom träning, arbete, pedanteri och kontrollera hur andra mår, vad de gör och borde göra. Jag har blivit en pain-in-the-ass för mig själv i synnerhet men också för andra, mina nära och kära främst. Och när jag insett hur obefintlig min kontroll är, insett min litenhet inför mina egna begär, andras beteende och livet självt så har jag vänt mig till maten. Choklad, nötter, smörgåsar, linfrökex, fruktsallad… what ever, för att låta känslan som lägger sig i mig när det jag tuggar landar i magen skänka tröst och trygghet. Om än en stor portion av falsk trygghet – en illusion.
För ju mer jag faller till föga för mitt beteende ju starkare blir mitt dåliga mående. Illusionen av trygghet av att äta eller kontrollera försvinner snabbt och där står jag med ett ännu större hål att fylla. Tomrummets väggar växer.
För när mitt inre barn blir oroligt och rädd så har jag inte tagit mig tid att stanna i känslan och försöka förstå den. Jag har övergett mig själv, mitt inre barn, och rusat rakt in i skafferiet eller kontrollen.
Det slog mig först nu under min morgonpromenad, alltså år sedan dessa kommentarer gavs vad det är jag inte är förankrad i. Trots min tro så har jag inte varit förankrad i Gud. I Guds trygghet. Jag har sökt råda bot på min oro och ångest genom dessa beteenden, de har förirrat mig om så för en kort stund ifrån mig själv och hur det känns. Jag har satt min tillit och trygghet till mat och att ge mig på att kontrollera livet, snacka om storslagenhet som förätit sig. När jag nu inser att den enda som kan skänka mig trygghet i min oro är Gud och ingen annan, inte jag… och inte ens mat.
Framgång av tacksamhet
Framgång bör inte komma från en ståndpunkt av tidigare perspektiv på misslyckanden.
Framgång eller åstadkommande bör komma från ett uppvaknande, ett resultat av tacksamhet.
Sri Bhagavan
Jag ber om att få fylla mitt hjärta av tacksamhet till vad livet har gett mig. Tacksamhet till allt jag har blivit utrustad med och fått ta emot längs livsvägen; min personlighet, mina egenskaper, erfarenheter, kunskaper, visdom och förmågor. Läxor och välsignelser. Jag tackar och ber om att få dela just det jag har med världen. Inte för att bli framgångsrik utan för att få Ge tillbaka till Livet allt som jag har fått. Bidra för att jag är tacksam för det jag har att bidra med. För på något magiskt vis är det först när jag ger jag verkligen får… det jag har att Ge.
Blessings
Närmare 100 stycken som var med på kvällens Deeksha på distans. Känns fint att kunna sända deeksha. Det är så enkelt för mig att ge på det här viset, av min tid, det är ju trots allt inte jag som ger – vi fylls alla av det Gudomligas närvaro, även jag. Så jag är tacksam för att ni vill ta emot så att jag får vara en del av detta. Verka i det lilla i det stora.
Och här kan du ta del av kvällens budskap
Befria dig från alla röster.
Befria dig från alla måsten.
Befria dig från det som håller dig bunden.
Du är satt till jorden i full frihet at vara och leva som den du är-
Du är fulländad.
Du är kär.
Just do right
If you teach, you have to live your teachings. /Maya Angelou
Oneness Awakening
Dalarna
Februari 2015
Jag bjuder in till Oneness Awakeningkurs, en kurs som initierar dig till deekshagivare (Oneness Blessing), kursen är planerad till februari 2015 men datum och plats är ännu inte fastställt. Jag meddelar här på sidan så fort datum och plats är klart. Känner du redan nu att du är intresserad så kan du skicka mig din intresseanmälan så har du förtur till plats, mail@sofianorgren.se
Den här kursen som är två dagar (lör-sön) är en fantastisk helg på flera sätt, vi läker inre sår genom varsamma processer, mediterar, utövar yoga och får ta emot flera deeksha. Jag har som Oneness Trainer hållit den här kursen regelbundet under 2 års tid, närmare bestämt 9 gånger, så kan jag lova att kurshelgen är väldigt bra. Den är innerlig och fin, den är fylld med glädje och tårar och framför allt så är Du fylld med glädje och harmoni efteråt. Oneness Awakening är det vackraste jag har att dela.
Kursen kostar 2500 kr inkl lunch och fika. Boende och middag tillkommer.
Är du och dina vänner intresserade av att gå en kurs för mig, men hellre önskar att jag kommer till er ort så gör jag gärna det. Minimum antal är 8 personer. Maila eller ring mig så finner vi ut en bra lösning.
Önskar du veta mer om Oneness kan du läsa mer här eller besöka Oneness Nordic.
Du är välkommen att kontakta mig om du har frågor: mail@sofianorgren.se alt 070-559 29 50.
Namaste
Savita
Fuck your fears
Underbart Johannes Hansen! Härligt att se Dig i nyhetsmorgon och höra dina visdomar… Du inspirerar som alltid!
Känslan av is
Jag känner att jag har gjort rätt saker den här hösten. Jag har fokuserat på mitt mående och att tillgodose mina behov. Det betyder att jag tillåtit mig känna det jag bär inom i ännu större (djupare) utsträckning. Det har varit mycket tårar och känslor de senaste månaderna. To feel is to heal, skrev en vän om sitt eget mående och jag kan bara instämma. Det är när jag tillåter känslorna att sippra eller välla fram som de läker. När jag låter de kännas okontrollerat och utan plan om hur länge mitt mående ska få vara… bara låter det vara.
Jag har gråtit på möten, i samtal, i böner, i ett famntag, till en film… jag har sörjt. För det mesta ingen aning om vilka tårar som runnit, har inte ens brytt mig om att leta innehållsförteckningen på dem – bara låtit dem passera. Och tillåtit mig att ”inte veta”, enbart känna.
Och det är så skönt, både nu och när de rinner. Det är läkande. Jag känner hur jag står stadigare i mig själv. Det är inte lika svajigt nå längre. Jag finner stöd och ro genom känslorna, inte just när de upplevs kanske men efteråt när de fått sin plats i min kropp och tagit sig igenom sin process. För är det något jag tror på så är det att känslor som inte upplevs de paketeras och trängs, skavar och gnager inom medans känslor som släpps igenom och känns de dunstar bort. Ser det som att oupplevda känslor, undanstoppade och gömda är som is. Och när jag tillåter mig att känna dem så transformeras isen till vatten. För att efteråt när de passerat och upplevts så är det som ånga, som stiger upp och försvinner bort…
Deeksha på distans
Torsdag 13 november 21.50-22.00
Förbered Dig 5-10 min innan genom att sätta Dig skönt tillrätta, Du kan tända ljus och sätta på någon rofylld musik. Om Du önskar ber Du i Ditt hjärta om en intention just för Dig med deekshan, alltså inget Du behöver uttala till mig eller ngn annan, utan en medveten bön i Ditt hjärta.
Jag förbereder mig på samma vis och skickar deekshan via min intention och det gudomligas närvaro kl 21.50-22.00. Efteråt kan du avsluta med att ligga ner i Savasana (ligga på rygg) och vila. Fyll hjärtat med tacksamhet till det Gudomliga som verkar i Dig och i oss alla ♡
Önskar Du ta emot deekshan så skicka mig ett mail, sms eller skriv här nedan i kommentarsfältet (innan kl 21.30, sedan börjar jag förbereda mig) så tar jag med Dig i min intention. Du kan också begära att få gå med i Facebook-gruppen: Oneness Blessings with Savita för att ta del av alla tillfällen och även anmäla din medverkan.
mail: mail@sofianorgren.se
Här kan du läsa mer om deeksha, eller Oneness Blessing som det också heter.
Urskilja egots röst ifrån Guds
Det svåra kan vara att veta skillnaden på egot och själen, eller egot och Guds vilja. Hur vet jag vad som är vad. Hur kan jag urskilja egots önskningar från Guds.
Jag har inget givet svar på det. Jag letar dagligen efter detta. Men jag vet att är mina tankar mestadels själviska så är det egot. Och lika så med mina handlingar. Styr självcentreringen min dag på så vis att jag gör det jag förväntas av mig, jobbar, tar hand om barnen och hushållet, skjutsar och handlar, allt som till synes kan se ut som att jag gör det för andra. Men gör jag det verkligen för andra. Är min vilja där, min vilja att ge av min tid och mina sysslor eller mal en jämrande röst inom som önskar sig någon annanstans, eller beklagar sig på livssituationen eller den långsamma bilkön. Är det en röst i mig som ser sig som självuppoffrande eller som hjälte. Ja, då vet jag att egot är där, trots mina till synes goda handlingar.
Och ett sätt för mig att luckra upp egots självcentrering är att göra mer av goda handlingar. Det kan vara att plocka upp skräp från gatan, alltså inte bara utanför för min egen gata. Det kan vara att ge en främling en komplimang eller en frusen själ som sitter utanför Coop en slant. Att lyssna istället för att tala. Att le. Att gå långsammare. Att prestera mindre och vara oftare.
Eftersom prestation också hör ihop med egot så presterar jag utan att varje gång ställa mig på prispallen efteråt, eller åka det där ärevarvet och ta emot alla ”gilla”. Jag tränar mig att göra, inte prestera, i tystnad. Det får mitt ego på fall.
Och så vet jag att egot tänker ut plan, efter plan, destination, riktning och färdsätt, så håller det på i all evighet, det är som ett evighetshjul med tjattret och planerandet, så mitt knep jag lär mig att ta till oftare är att inte göra som jag ”tänkt”. Utan göra som Gud vill. Och då måste jag se upp ifrån min färdrutt och se vad Livet (alltså Gud) vill visa mig. För Gud talar inte till mig ovan molnen, Gud talar till mig genom händelser, ödet och sk oförklarliga händelser.
För att ta ett exempel med mig själv. Jag har ”tänkt”, alltså egot har planerat, att jag skulle gå en speciell utbildning nästa år. Den hade inte kommit till mig, den hade jag själv tänkt ut. Och det kom givetvis happ-in-på, så när jag väl sökte utbildningen så hade ansökningstiden gått ut. Men det stoppade inte mitt ego, även om flödet ville visa mig stopp redan där. Så jag skrev till utbildningsarrangören och bad om att få söka ändå. Fick givetvis svaret att ansökningstiden gått ut, de hade redan 100 sökande, så jag blev hänvisad till utbildningen som startar vt 2016. Livet (Gud) visade mig stop.
Jag mediterade och frågade Gud. Som var övertydlig i sitt svar. Gud hade redan låtit en vän ge mig en bok om Sorgebearbetning för något år sedan. Men jag förstod inte vinken helt.. då. Så nyligen i ett annat sammanhang så hade jag kontakt med en kvinna och hon skrev att hon återkommer till mig om några dagar, för just den här veckan skulle hon gå utbildning i Sorgebearbetning. Och i ett annat samtal berättar en vän att hon precis ska iväg på sorgekurs. Och i ett helt annat samtal med en annan vän så pratar hon också om Sorgebearbetning.
Sorgebearbetning är inte vad jag ”tänkt” att jag skulle gå just nu. Jag gick en kurs i det i våras. Men jag hör vad Gud vill säga mig. Jag vet fortfarande inte om det är enbart för min egen läkning eller för att arbeta med det med mina klienter. Troligtvis både och. Men jag vet att Gud vill att jag ska gå den. Jag känner också tydligt min (läs: egots) besvikelse, över att det inte blir som jag tänkt.
Jag börjar förstå att står hela jag och hoppar på stället, klappar händer och ropar: Hurra! Så är egot inblandat. När allt i mig jublar så är det inte rätt (dvs: Guds väg). Däremot har jag lärt mig att skapar det en olustkänsla eller en stark rädsla till och med, så kan det vara rätt väg. Och är jag osäker, så ber jag bara om mer tydlighet, som i det här fallet med Sorgebearbetningsutbildningen. Gud verkar i mitt liv. Jag tränar mig i att uppmärksamma det. Jag behöver lyssna och se för att ta in det. Titta upp från min egen agenda och istället fråga mig vad Livet vill visa mig. Vart livet vill föra mig.
Och så mitt dagliga knep, som jag inte alltid lever efter, men frågor jag oftast ställer mig: Vad kan jag ge? Vad har jag att Ge i den här situationen? Hur kan jag bidra?
För jag vet att egots frågor skulle vara: Vad kommer jag att få? Vad ska det ge mig? Hur kan det här gynna mig?
Livet bör levas som det kommer till oss;
inte som vi vill att det ska vara.
Onenesscitat
Sri Bhagavan