Ibland gör jag sådana där vändor ner i stressångesten och krampar men efter den kommer alltid något förlösande. Igår fann jag efter en tids noga övervägande mod till mig att meddela styrelsen i Dalarnas Författarförbund att jag önskar avgå som ordförande. Jag berättade om min stress och att jag helt enkelt behöver skala av än mer i mitt liv. Jag känner själv att det viktigaste är familjen och tiden att förankra kära Izabelle. Jag märker att det tar tid. Vi, hela familjen mår bra av ett avskalat liv. Enklare. Less is more. Jag vet att jag skrivit om det förut men det förstärks för mig själv, det budskapet.
För mig behövs så till synes lite för att jag ska få stressutslag, dvs oro, ångest, sömnsvårigheter. Jag landar återigen att det som blir kvar när jag skalat av är några få och oerhört värdefulla relationer, familjen såklart, yogan och skrivandet och över det ett rofyllt skimmer av det andliga. Det är det jag förmår just nu. Det är det jag vill just nu. Det är det som ger mig mest näring och hälsa.
Nogge är borta ett par dagar på utbildning och vi myser för fullt själva jag och barnen. Igår kväll ville både Oscar och Maya sova med mig, så jag skalade av både teve (till och med Hollywoodfruarna), blogg och facebook och kröp ner mellan de här góbitarna strax efter halvnio. Det har vänt och jag känner läkningen spirar med sin nya energi i hela auran.
Tacksam, så tacksam!
Måste bekänna en sak. Våra julgardiner åker ner först idag!
För några år sedan skulle det aldrig ha hänt, jag hade i mitt höga tempo även rusat förbi och ryckt ner dom typ på nyårsdagen. Förr höll jag fasaden uppe och jagade på mig själv kring massa måsten som jag själv tillåtit mig att skapa. Måsten som mest skapade ångest och kramp i bröstkorgen.
Nu har jag i och för sig gått och stört mig lite på dom röda gardinerna, tyckt att dom släpper in för lite ljus. Men samtidigt känt tacksamhet, för dom döljer väl dom oputsade fönstren.
Idag åker dom in i tvättmaskinen iallafall och trycks sen in i vårt proppfulla ”linneskåp” till nästa jul. Fönstren släpper nu in ljus och jag väljer att se den vackra snön och fåglarna utanför istället för dom lortiga fönstren.