Do you have the patience to wait until your mud settles and the water is clear?
Lao Tzu
Tao Te Ching
When you are in the state of the neutral mind,
the soul is like a chandelier switched on over you.
Communication of the soul is just that light; you are lit up by it.
Yogi Bhajan
Jag är i en tomhetskänsla och förvirring. Som en storm som dragit förbi och jag sitter och hämtar andan. Betraktar vad som är kvar och vad som försvunnit med stormen. Det är ingen angenäm känsla eftersom jag är ovan den, jag brukar har ordning på torpet och veta vad jag vill och vart jag ska. Men just nu sitter jag med känslan av att inte kunna besvara den stora frågan – vem är jag?
Vem är jag egentligen?
Det är där jag hamnar när jag skalar av allt det andra, även mitt gamla invanda beteende. För mycket försvann med stormen kan jag säga, och det känns tomt. Och egentligen har det inte varit någon storm utan mer som en stillsam avklädd process. Jag känner mig lite naken nu. Naken och tom.
Och även om det känns obehagligt så vet jag att känslan är bra. För det är tomt, och äntligen vågar jag stanna med känslan. Det är att stanna med mig själv. Jag är sann och jag omfamnar det jag känner. Tillåter det. Även det tomma.
Ärligt talat kliar det i fingrarna och jag gärna vill sätta nyckeln i låst, lägga i växeln och gasa iväg, köra på som förr … men jag har bestämt mig för att stanna med det som är – stanna kvar.
För jag vet att det jag möter det transformeras. Jag behöver inte fly. Jag kan stanna med tomrummet och låta det fyllas. Inte av mig och mina flykthandlingar utan av den större kraften – fyllas av ljus.
The quieter you become
the more you can hear.
Ram Dass
Tara Brach om att stanna med känslan och tillåta den vara som den är, Oneness med andra ord.
RAIN
R – recognize. Lägg märke till vad du har för känsla i kroppen.
A – allow. Tillåt känslorna att finnas utan att värdera eller döma.
I – investigate. Undersök var i kroppen känslorna sitter.
N – natural state of awareness/non-identification. Naturlig, öppen medvetenhet eller icke-identifiering med känslorna.
Tara Brach
lånat från hemsidan: Agneta Lagercrantz
Be grateful for whoever comes,
because each has been sent as a guide from beyond.
Rumi
Döden är inte den största förlusten i livet;
den största förlusten är det som dör inom oss medan vi lever.
Norman Cousins
Framgång bör inte komma från en ståndpunkt av tidigare perspektiv på misslyckanden.
Framgång eller åstadkommande bör komma från ett uppvaknande, ett resultat av tacksamhet.
Sri Bhagavan
Jag ber om att få fylla mitt hjärta av tacksamhet till vad livet har gett mig. Tacksamhet till allt jag har blivit utrustad med och fått ta emot längs livsvägen; min personlighet, mina egenskaper, erfarenheter, kunskaper, visdom och förmågor. Läxor och välsignelser. Jag tackar och ber om att få dela just det jag har med världen. Inte för att bli framgångsrik utan för att få Ge tillbaka till Livet allt som jag har fått. Bidra för att jag är tacksam för det jag har att bidra med. För på något magiskt vis är det först när jag ger jag verkligen får… det jag har att Ge.
If you teach, you have to live your teachings. /Maya Angelou
Det svåra kan vara att veta skillnaden på egot och själen, eller egot och Guds vilja. Hur vet jag vad som är vad. Hur kan jag urskilja egots önskningar från Guds.
Jag har inget givet svar på det. Jag letar dagligen efter detta. Men jag vet att är mina tankar mestadels själviska så är det egot. Och lika så med mina handlingar. Styr självcentreringen min dag på så vis att jag gör det jag förväntas av mig, jobbar, tar hand om barnen och hushållet, skjutsar och handlar, allt som till synes kan se ut som att jag gör det för andra. Men gör jag det verkligen för andra. Är min vilja där, min vilja att ge av min tid och mina sysslor eller mal en jämrande röst inom som önskar sig någon annanstans, eller beklagar sig på livssituationen eller den långsamma bilkön. Är det en röst i mig som ser sig som självuppoffrande eller som hjälte. Ja, då vet jag att egot är där, trots mina till synes goda handlingar.
Och ett sätt för mig att luckra upp egots självcentrering är att göra mer av goda handlingar. Det kan vara att plocka upp skräp från gatan, alltså inte bara utanför för min egen gata. Det kan vara att ge en främling en komplimang eller en frusen själ som sitter utanför Coop en slant. Att lyssna istället för att tala. Att le. Att gå långsammare. Att prestera mindre och vara oftare.
Eftersom prestation också hör ihop med egot så presterar jag utan att varje gång ställa mig på prispallen efteråt, eller åka det där ärevarvet och ta emot alla ”gilla”. Jag tränar mig att göra, inte prestera, i tystnad. Det får mitt ego på fall.
Och så vet jag att egot tänker ut plan, efter plan, destination, riktning och färdsätt, så håller det på i all evighet, det är som ett evighetshjul med tjattret och planerandet, så mitt knep jag lär mig att ta till oftare är att inte göra som jag ”tänkt”. Utan göra som Gud vill. Och då måste jag se upp ifrån min färdrutt och se vad Livet (alltså Gud) vill visa mig. För Gud talar inte till mig ovan molnen, Gud talar till mig genom händelser, ödet och sk oförklarliga händelser.
För att ta ett exempel med mig själv. Jag har ”tänkt”, alltså egot har planerat, att jag skulle gå en speciell utbildning nästa år. Den hade inte kommit till mig, den hade jag själv tänkt ut. Och det kom givetvis happ-in-på, så när jag väl sökte utbildningen så hade ansökningstiden gått ut. Men det stoppade inte mitt ego, även om flödet ville visa mig stopp redan där. Så jag skrev till utbildningsarrangören och bad om att få söka ändå. Fick givetvis svaret att ansökningstiden gått ut, de hade redan 100 sökande, så jag blev hänvisad till utbildningen som startar vt 2016. Livet (Gud) visade mig stop.
Jag mediterade och frågade Gud. Som var övertydlig i sitt svar. Gud hade redan låtit en vän ge mig en bok om Sorgebearbetning för något år sedan. Men jag förstod inte vinken helt.. då. Så nyligen i ett annat sammanhang så hade jag kontakt med en kvinna och hon skrev att hon återkommer till mig om några dagar, för just den här veckan skulle hon gå utbildning i Sorgebearbetning. Och i ett annat samtal berättar en vän att hon precis ska iväg på sorgekurs. Och i ett helt annat samtal med en annan vän så pratar hon också om Sorgebearbetning.
Sorgebearbetning är inte vad jag ”tänkt” att jag skulle gå just nu. Jag gick en kurs i det i våras. Men jag hör vad Gud vill säga mig. Jag vet fortfarande inte om det är enbart för min egen läkning eller för att arbeta med det med mina klienter. Troligtvis både och. Men jag vet att Gud vill att jag ska gå den. Jag känner också tydligt min (läs: egots) besvikelse, över att det inte blir som jag tänkt.
Jag börjar förstå att står hela jag och hoppar på stället, klappar händer och ropar: Hurra! Så är egot inblandat. När allt i mig jublar så är det inte rätt (dvs: Guds väg). Däremot har jag lärt mig att skapar det en olustkänsla eller en stark rädsla till och med, så kan det vara rätt väg. Och är jag osäker, så ber jag bara om mer tydlighet, som i det här fallet med Sorgebearbetningsutbildningen. Gud verkar i mitt liv. Jag tränar mig i att uppmärksamma det. Jag behöver lyssna och se för att ta in det. Titta upp från min egen agenda och istället fråga mig vad Livet vill visa mig. Vart livet vill föra mig.
Och så mitt dagliga knep, som jag inte alltid lever efter, men frågor jag oftast ställer mig: Vad kan jag ge? Vad har jag att Ge i den här situationen? Hur kan jag bidra?
För jag vet att egots frågor skulle vara: Vad kommer jag att få? Vad ska det ge mig? Hur kan det här gynna mig?
Livet bör levas som det kommer till oss;
inte som vi vill att det ska vara.
Onenesscitat
Sri Bhagavan
Det finns ingenting att frukta.
Lektion 48
En kurs i mirakler