Vilken känsla att få hålla boken i min hand, Agneta Nyholm Winqvists bok Där mörker möter ljus, i vilken hon bad om att få ta med två bilder på mig. Jag känner mig stolt och ärad. För mig är det så stort att se dessa bilder då jag länge lidit av en självbild av mig själv som ful. Det är som att det gudomliga gett mig den här gåvan, att bli publicerad i Agnetas bok för att jag ska få möjlighet att se och betrakta mig själv närmare och inse att den bilden jag har av mig själv inte är sann. Jag känner hur jag läker, lyfts från mitt inre mörker till ljus. Det är så stort och vackert för mig. Jag är så tacksam. Tack Agneta och tack min vän Pia för bilderna.
Här kan du läsa mer om boken: Där mörker möter ljus
Fotograf: Pia Hed Aspell
Rädd att jag blir kvar. Rädd att ge mig av. Hur jag än vänder och vrider så är sinnet rädd. Alltid rädd. Innerst inne är det så. En tornado av rädsla, virvlar hit och dit, kappan svänger med vinden. Alltid virvel, virvel av rädsla.
När jag tonar in på lugnet, det som finns i hjärtat så vet jag att jag kommer bege mig av en dag. Det har jag alltid vetat. När tiden är mogen. När tid är. ”Vänta då för Guds skull tills jag är mogen!”, ropar sinnet inifrån Tornadon.
Jag vilar i att det är inga beslut att ta, vet att vi en dag ger oss av. Tar vårt pick och pack och lämnar stan. Det känns så, har alltid känts så. Vet förstås inte om det är sant, men det känns så. Inte inne i Tornadon såklart, men i hjärtat.
Jag känner mig hemma vid Mälaren. Tänker varje gång när jag vänder hemåt från någon trip och åker norrut på E4:an, passerar Uppsala eller E18 efter Bålsta att nu åker jag åt fel håll. Därefter strävar det mer och mer emot ju mer norrut jag åker. Det känns fel. Det känns motvals. Avigt. Mothårs. Ja, mothårs känns det. Inget riktigt flöde. Gör lite ont. Och ändå har jag bott i Dalarna hela mitt liv och min familj härstammar från den Norrbottniska viken. Norr är min rötter, men det är inte jag. Aldrig varit. Jag har alltid alltid längtat söderut.
Men jag vilar i stormens öga. Vet att det visar sig en dag. Den dagen. Det finns inga beslut att ta. Jag är där jag ska. Helt säker på det. Vi är alltid där vi ska. Jag är här, så då är det här jag ska vara. Jag är här, i mellersta dalom, den grådisiga staden lagom. Det är så det ska vara idag, just nu. Och jag har som tur var lärt mig älska var eviga minut (Ja, inte alla, inte alls, men väldigt många av dem), vara tacksam och fylld med där jag är och vem jag är. Även med en tornado av rädsla och med ett hjärta av längtan. Det är jag. Och det är faktiskt väldigt bra. Kunde inte vara bättre. Allt är som det ska.
Ps Inlägget belyser min längtan, min rädsla och min kärlek till nuet. Vill bara betona att min vardag är fantastisk här på Solduva, i mellanstaden Borlänge med alla vännerna, familjen, grannarna, naturen… skulle kunna fylla på i evighet på den listan, kärleken till min stad, mitt hem.
Foto: Gunilla Persson
Hemfärden gick strålande, det känns så smidigt att resa de futtiga tre och en halvtimmarna med flyget efter vår Baliresa i vintras, det ju liksom bara upp och vända. Barnen är bästa ressällskapet som alltid.
När vi kom hem var det full invigning av DalecarliaCup och barnen störtade ur bilen och sprang till Vallen för att precis hinna se de sista minuterna. Kråkslottet ligger väldigt bra strategiskt om man gillar fotboll och sport, och när invigningen var över fick vi påhälsning av en hel drös med vänner. Synd bara att vi inte hunnit mer än just innan för dörren och att kylskåpet gapade tomt, annars kunde vi haft gardenparty – gäster hade vi i allafall!
Själv är jag passionerad över min nya hemside-layout som min vän Pia gjort (formatp.se) och att det nu är enkelt att bara ta sig till bloggen för er som följer den och ni som är intresserad av mina tjänster hittar lätt bland Yoga och annat. Och jag gläds än en gång åt fotograf Ryans bilder, att han ’lyckats’ få de så passande till layouten, som han givetvis hade sett innan fotograferingen.
Alltid skoj att arbeta med proffs!
Kände sådan glädje och tacksamhet när Ryan Garrison skickade mig bilderna som vi tog förra veckan. Han har verkligen lyckats fånga den känsla som jag vill förmedla och det känns som jag. Det låter kanske konstigt, klart det är jag. Men jag jag förställer mig gärna på bild, blir lite konstlad och onaturlig när jag spänner mig och blir nervös. Men det blev jag ju aldrig när Ryan fotade, jag var i min yoga-feeling och kände harmoni och det tycker jag kom igenom i bilderna.
Tack Ryan!
Det var en annorlunda morgon när jag var modell på en Photoshoot med Ryan Garrison. Nu var det ju inte riktigt så som jag fick det att låta, det var inget modelluppdrag även om jag fantiserade om Top Model när Ryan hjälpte mig fota nya bilder till min hemsida.
Stylisten, make up-artisten och hårfrisören infann sig inte som de gör på teve och jag fixade till mig så gott jag kunde själv. Det funkade nog ganska bra då jag ändå ska utstråla lite aláNaturell Yogi.
Jag mässade ett tack till mig själv att jag varit så klok att anlita en professionell fotograf. Det visade sig vara ett genialt drag, han fick mig att slappna av och allt fummel jag brukar ha för mig när jag fotas som att blunda och grimasera la han ingen notis om… han fotade på lugnt och stilla, gav mig fina enkla anvisningar och vips så hade vi en serie av underbara bilder! Jipiii
Så här blev bilderna vi fotade vid Bullerforsens Kraftstation i tisdags.
Tack Magdalena! Se fler foton från Magdalena HÄR