Artiklar med etiketten ‘Indien’
Vad är ditt powerword?
När jag går vilse, blir sökande och behövande så brukar jag ofta hamna tillbaka på att det är jag själv som tappat bort mig själv. Tappat min sanning, min väg och mitt kall. Och för att hitta tillbaka så hjälper det mig att hålla fokus på meningen med livet, min mening med livet och på mitt Power Word. För när jag har min blick riktad dit så händer det magi med min energi och mitt mående – jag återfår glädjen och meningen i att vara jag.
Vad är din mening med livet? Du behöver inte veta, bara känna att det som känns sant och rätt i dig. Känns rätt just idag.
Och vilket ord får dig att tanka upp livsenergi, glädje, hållning blixtsnabbt? Vilket ord ger dig din power tillbaka?
Jag har skrivit om det i tidigare inlägg men för dig som inte vill scrolla tillbaka i flödet av blogginlägg så kan jag berätta att jag tror meningen med livet är att vi ska njuta av det – iallafall är det min mening. Jag kände att jag fick en uppenbarelse en dag 2012 i en park i Indien och den sa mig att vi är här för att njuta, vi (som själar) är här för att njuta (som människor). Och när jag har mitt fokus där, på att njuta av livet, min dag, det jag äter, upplever, de jag umgås med … då känner jag mig som ett med någonting större.
Men njuta är inte samma sak som att unna sig och vara välförtjänt av, no no. Meningarna har stor skillnad i energi. Dessa meningar kräver en motprestation, det smakar lite surt av den njutningen. Den njutning jag syftar till den är fri, den är i överflöd och den är för alla. Den är gudomlig.
Och så till mitt power word – som är belåten. Ordet belåten får mig att känna tacksamhet, vara fett nöjd, känna mig snygg och stolt. Belåten ger mig det jag vill ha och behöver just nu. När jag tänker belåten så ändras energin, hållningen, hur jag för mig och vad jag tänker – till dit där vill jag vara.
Genom att känna mig belåten och tillåta mig att njuta – så upplever jag att jag hyllar och högaktar livet och min kropp. Jag förstår att det är en gåva att ta vara på var dag.
Frekvens
Allt handlar om energi och det jag upplever så starkt just nu är energin och känslan i belåtenhet och frid. Och som jag skrivit om tidigare så har jag upplevt det förut b la under mina vistelser i Indien, men nu så är jag i den frekvensen mest hela tiden och om jag brusar ut så har oerhört lätt att tona in mig igen. Det är som en radiokanal och det verkar som jag funnit den exakta inställningen.
Mitt starka coachingsinne vill ju gärna planera och strukturera, vill veta vart jag ska och hur det ska gå till. Vill veta vad det ska bli av mig när jag blir stor. Men här i den här frekvensen så känns det sekundärt, jag tror faktist att om jag bara stannar i den här energin så kommer livet mig till mötes. Här är jag i stark kontakt med min själ och den attrahera automatiskt in det jag behöver till mig och mitt liv. Och även om jag skulle ha fel med den där attraktionsdelen så spelar det igen roll för när jag i kontakt med min själ så mår jag prima, och känner mig tillfreds med mig själv och mitt liv. Vad mer kan jag önska än att njuta av det liv jag har.
Identify your soul, not your role.
Ram Dass
Relax to selflove
Jag har sökt olika sätt att lära mig älska mig själv, genom att kontrollera vad jag äter, hur jag tränar och med kläder, hur jag beter mig och vad jag tänker. Med mängder av sätt som alla fängslat in mig än mer i att det är något fel på mig och min kropp.
Och jag minns så väl när jag var i Indien, hur jag redan på vägen dit skiftade, skiftade till att slappna av, njuta och känna mig belåten över mig själv. Det hände redan på tåget till Arlanda faktiskt. Och det jag upplevde var vad jag förstår nu – en genomströmning av självkärlek. Men vad hände? Vad kom den ifrån denna våg av självkärlek? Inte bara självkärlek, utan en kärlek till andra och till livet.
Då tänkte jag att det var en gudomlig upplevelse, som ett uppvaknande, ett själsligt övertag. Nu tror jag att det var en ingrediens som utlöste denna själsliga upplevelse – jag tror det var min avslappning som utlöste den.
Jag kom från en kropp som var stressad, (själv)kontrollerad och faktiskt lite rädd. Och luften gick ur denna både inre och yttre stress, axlarna sjönk ner och jag satt fullkomligt i mig själv. Landade i mig själv. Avslappnad i mig själv. Jag släppte taget. Där och då hände det, belåtenheten tog över. Friden strömmade och jag kände mig så tillfreds med mig själv, kroppen och livet.
Så frågan jag ställer mig, kan det vara så att avslappning är vägen till självkärlek? Och att även avslappning är vägen till själen, den gudomliga upplevelsen. Och kanske är det så att det är själen som älskar – älskar mig för den jag är.
Belåtande
Missnöjet över min kropp har länge legat över mig som en grå dimma. Och när jag är missnöjd med både storlek och utseende på mig själv så är det lätt att stirra sig blind på alla råd därute, powerwalks, crossfit, terräng, styrka, lchf, paleo, 5:2, fasta, vegan, rawfood…
Jag vet inte när missnöjet över kroppen kom, definitivt eskalerade det tiden efter att mamma dött och andra tuffa händelser skedde under samma tid, men jag kan också se att jag har haft nedlåtande tankar om mig själv, min personlighet och min kropp sedan jag var barn. Som att långt inom mig ligger en känsla av mig själv som ful och äcklig.
Jag förstår med mitt intellekt att det inte är sant. Jag både ser och vet att det inte är sant. Men ibland hjälper inte förstånd över känslor.
Jag har frågat mig vilka stunder jag mått bättre och kanske rent av trivts med min kropp och då kommer alla yogastunder upp, resorna till Indien och andra resor. Och jag ser ett mönster, av att när jag slappnar av och tillåter det gudomliga (själen) få uttryckas i min kropp – då känner jag mig nöjd, tillfreds, vacker, snygg och ibland till och med sexig.
Missnöjet sitter inte i kroppen, det sitter i sinnet och lösningen är att bjuda in själen, det gudomliga. Så jag ändrar min intention om att vara smal. Jag ersätter det med en känsla istället, mitt mål är att känna mig belåten över min kropp. Jag skulle kunna valt känsla av tillfredsställd, nöjd, stolt, förnöjsam men känslan av belåtenhet känns mer rätt för mig just nu.
Och jag som älskar ord låter ordet falla isär och ser… BE – LÅT – ANDE
Nu ber jag om förstånd att släppa mitt fokus på tillfälliga lösningar och istället fokusera på hur jag vill känna mig och hur jag vill må. Jag vill vara belåten över min kropp. Och där kommer mitt fokus vara, mina böner uttryckas och min energi riktas – till känslan av belåtenhet.
Beach 2017 du är välkommen, jag längtar efter att klä mig i min belåtenhet!
Ps Kolla in Ashely Graham på Instagram eller youtube för att se vad jag menar.
Min passion
Jag jobbar just nu med ett projekt som handlar om passion. Vad är din passion, vad brinner du för och vad är din röda tråd – det du kommit till det här livet för att förverkliga. Och ju mer jag fördjupar mig desto mer skönjs min egen passion och mission, vilket jag absolut inte att hade förväntat mig att få se så klart och tydligt.
Och det är där jag landar i min tro och min relation med Gud. Där är min passion, mer än passion kanske, min sanning och mitt jag.
Minns … alltifrån mina tidiga andliga upplevelser, människor som visat mig sin tillit till Gud, tex mormor. 12-stegsprogrammet som jag hyser sådan respekt för, men om jag ska vara ärlig älskar mest för att det handlar om Gud.
Och när jag åkte till New York hösten 2015 för att gå 12-step recovery yoga och återvände lite besviken, trots att utbildningen varit jättebra. Så frågade jag mig själv vad jag hade förväntat mig och kom fram till att jag hade hoppats på att utbildningen skulle ge mig en fördjupad kontakt med Gud.
Och som i Indien på Oneness University när vi frågar guiderna (typ munkar och nunnor som sköter undervisningen) om råd och de svarar: You have to ask your divine. Älskart! De hänvisar alltid till en relation med det gudomliga.
Och alla dessa härliga amerikanska pastorer (heter de så) som Rick Warren, Devon Franklin, Terri Savelle Foy, Joyce Meyer … vars passion, övertygelse och ingivelse jag älskar. Älskar deras böcker och videoklipp, även om jag inte identifierar mig med kristendomen så vill jag vara som dom i sin dagliga kontakt med Gud genom bön, meditation och vägledning.
Jag är lite tvärtom som många andra, där många hör Gud nämnas så drar de öronen åt sig illa kvickt, men där vaknar något i mig, där vill jag lyssna, inspireras och lära mer.
Love life
Kommer aldrig (förhoppningsvis) glömma en dag ute på den stora gräsmatten vid Oneness University i Chennai, Indien, vi hade en lucka på någon timme i schemat som var fullproppat med meditationer, processer, deeksha och tempelbesök och jag slog mig ner på gräsmattan för att njuta av solen så som jag alltid gjorde när tillfälle gavs. Där fick jag insikten om meningen med livet. Vet inte om jag vågar säga att det är allas vår mening, men det var så det presenterades för mig.
Jag hade under dagarna i Indien haft många upplevelser (sådana jag även haft som barn) av hur jag är eterisk. Alltså en energiform, ett ljus, en själ. Och jag fick uppleva hur gränslös och transparent själen är, närmast att beskriva som ånga. Ljus, porös, lätt ånga, så kände jag den. Den sanna essensen av mig själv. Mitt väsen.
Att vara en del av denna oändliga ”ånga” är fantastiskt skönt. BefriANDE. Och i det tillståndet är vi alla ett, ett och samma fält. Samma ljus.
Ur detta tillstånd valde vi sedan att skapa oss en plats att verka på – jorden. Och så skapade vi oss kroppar. Kroppar med intellekt och sinnen, sinnen för att kunna dofta, känna, smaka, höra, se det vidunderliga paradis vi skapat. Sinnen och intellekt för att kunna uppleva relationen med varandra, människor, djur och natur.
Vi valde människokroppar för att kunna njuta av det vi skapat, varandra, jorden och allt vad det bjuder oss. Meningen med livet är att njuta av det. Det var den insikten jag fick till mig i Indien hösten 2012.
Jag vet inte om insikten är sann, jo upplevelsen är sann, men är budskapet sant – det vet jag inte. Men det spelar mig ingen roll, för det känns sant och viktigt för mig här och nu. Jag är 45 år och kan ännu inte så här i matchens halvtid säga att jag är fullkomligt med i livet, alltså med innebörden av att – LEVA. Jag varken lever eller njuter till fullo. Trots att jag fötts och lever i ett vackert och tryggt land med alla möjligheter tillgängliga för mig och givits en frisk kropp och familj och vänner.
Jag vet inte varför jag hindrar mig själv från att njuta. Kanske för att andra sörjer eller lider och jag skäms för hur bra jag har det och hur bra jag mår. Kanske för att jag är rädd för att leva och njuta. Men oavsett orsak, så tänker jag inte vara varken rädd eller skämmas för att berätta att min intention är att lära mig njuta mer av livet. För finns det något bättre sätt att hylla mig själv, min kropp och det liv jag givits än att njuta av det – njuta så länge det varar.
Upplyst tillstånd
Ärligt talat, när jag läst om Buddha och Jesus så har ett tvivel dröjt sig kvar i mig, kan verkligen vi människor uppnå ett sådant tillstånd som dem? Finns det ett medvetandetillstånd som upplyst?
När jag i juni 2010 åkte till Indien för att gå en kurs i Sunyoga så försvann mina tvivel. Där träffade jag Umasankars mamma och hon hade att ljus och en stillhet över sig som jag aldrig någonsin beskådat vare sig före eller efter mötet med henne.
När hon steg in (eg snarare svävade stilla) i rummet så förändrades energin. Vi alla kände av henne. Hennes ljus var så starkt. Och jag vet inte hur jag ska förklara hennes närvaro än med ordet – ljus. Ljus och stillhet är det jag minns att hon utstrålade. Mitt första mötet med henne var när vi gick fram en och en till henne där hon satt, och när jag kom fram så strök hon mina kinder och klämde om mina armar och axlar medans hon mässade välsignelser över mig. Vi talade inte samma språk, men energin i det hon sa gick inte att ta miste på. Hon uttryckte bara kärlek.
Kommande dagar då hon var där mäktade jag inte med att gå fram till henne igen, det var som att hennes ljus var för starkt, så jag nöjde mig med att beundra henne på någon meters avstånd. Hon var så vacker. Så ljus. Skir. Kärleksfull. Och alldeles ren av grace.
Jag minns att när vi hade timmar av långa lektioner så satt hon helt stilla, som i andakt, och bara VAR. Och jag kunde le åt mig själv som under samma timmar rörde mig konstant; satt, stod, kliade, drack vatten, åt, slumrade, sov, vaknade, gäspade, gick på toa, satt, busade med barnen, skrev, kliade, drack, gick på toa.. så där höll jag på i mitt oroliga sinne och kropp och hon, hon bara satt i sitt stilla varANDE.
Hon var den första människan jag träffade som var nöjd. Fullkomligt nöjd. Verkade vara i frid och ro med sinnet, kroppen och alltet.
Ända sedan den resan till Indien så har jag vetat att det finns ett tillstånd av frid att finna, och inte bara uppleva det en stund efter ett yogapass eller under en meditation utan att vi kan leva i det tillståndet. Vi kan leva i fullkomlig frid. Om det är att vara upplyst eller inte var för mig detsamma. Jag har sett en människa som utstrålar total värme, kärlek, ljus och harmoni – vad mer finns att önska för mig själv och andra än att vi ska få uppleva detsamma.
Här kan du läsa mer om min resa till Indien och Sunyogakursen.
Ny deeksha!
I helgen har jag deltagit på en transformerande Onenesskurs Phenomenon and the Gift. Den 25 timmar långa kursen har varit i Stockholm men har letts direkt från guiderna på Oneness University i Indien. Så fort livesändningen började så kände jag mig hemma i hjärtat – love India!
Jag hade inte alls stora förväntningar inför helgen, kände mig snarare likgiltig och sinnet försökte leta anledningar till att avboka och stanna hemma. Men helgen försvann i ett nafs och jag kände hur mitt hjärta öppnades och transformationen tog vid. Det känns nu, så här dagen efter, helt fantastiskt!
Vi jobbade med våra intentioner (önskningar/drömmar), och lät helgens processer, meditationer, böner, deekshas att föra oss mot mirakler. Min enda intention inför helgen var att jag vill tycka om min kropp. Jag vill älska den och känna mig snygg.
Det kan tyckas ytligt men det är där jag är, för mig är det viktigaste nu att finna kärleken till mig själv. Och jag kan känna otrolig kärlek till min själ, och väldigt mycket kärlek till mitt sinne men jag har ännu inte haft förmågan att älska kroppen fullt ut, så det är min högsta önskan.
Vi blev också initierade till en ny högre form av deeksha GOD – the Golden Orb Deeksha. Golden Orb Deeksha ges genom hjärtat, till skillnad från ”vanlig deeksha” som ges genom händerna uppe på hjässan. Det ska bli magiskt att få börja ge denna deeksha.
Ps Är du också intresserad så kommer denna transformerande kurs tillbaka till Sverige även nästa höst, men innan dess, i vinter/vår kommer jag att hålla en Oneness Awakeningkurs, jag inväntar bara besked om jag då kan dela med mig av och initiera till GOD – Golden Orb Deeksha.
Ensamresenär
Mina resvägar blev inte alls som jag tänkt mig, från att varit flitig resenär på flygen till sol och all inclusive så är det nu bara lite drygt en vecka kvar innan jag åker på min 4:e resa all by myself. Det började med Bali (fast där väntade ju iof tryggheten i min yogagrupp), sedan mitt äventyr med Sunyogi Umasankar i Västbengalen i nordöstra Indien och så två resor till Oneness University i Indien. Och nu är jag på väg till USA, Penfield och New York.
Det finns lite logik i mina resplaner, jag följer ett tecken, en kallelse … och vips så är jag på väg. Precis så även nu. Trauma Yogakursen kallar. Vet knappt något om kursen, eller kursledarna, vet bara att jag ska dit.
Och det här med att bli äldre får liksom fart i mig. Jag förstår mer nu, än när jag var tjugo att livet går fort och är kort – det gäller att ta vara på tillfällena, spänna fast säkerhetsbältet och åka med – säga JA till Livet.
Vadstena
Alla dessa magiskt vackra platser. Helgen tillbringade jag vid Vadstena och Vättern. Hiskeligt vackra Vadstena och Vättern som kändes som Siljan – låg där så skimrande och magisk.
Jag var som deltagare på en stor Oneness Retreat som några (10 st faktist) Oneness Trainers-kollegor till mig arrangerade. Det var en helt fantastisk helg, det kändes som att delvis vara tillbaka till Oneness University i Indien. Jag kände verkligen en längtan tillbaka till Indien. Men den tiden är inte kommen ännu (tror jag), jag låter 2016 vara året då jag hänger mig till Kundaliniyogan (utbildar mig till Kundaliniyogalärare), så kanske återvänder jag året därpå till mitt älskade Indien. Vem vet…
