Först gick jag runt helt omedveten om mina sidor och rädslor. Jag gömde mina väl för mig själv i alla fall. Att gå fort och se glad ut, lurade åtminstone mig att jag inte hade något tungt bagage. Det var först när jag stannade upp och hasade av mig ryggsäcken jag började inse att jag burit den ganska länge och att det faktiskt fanns en ryggsäck där bak.
För mig kom sen en fight or flight period i processen, då jag inte ville acceptera det jag gick och bar. Försökte med all min kraft gömma det eller springa ifrån det. Coachade mig själv att nu minsann skulle det gamla bort, puts väck, jag skulle bli fri. Bort ifrån mig, inget jag ville veta av.
Oneness och yogan har visat mig ett annat förhållningssätt där jag varken springer eller slåss utan stannar med det som är. Och först när jag stannade ville jag själv fortsätta fly (omedvetet) till kaffemaskinen och chokladkakan eller så ville jag ändå fightas genom att totalt leva ut det som var. Agera ut hela skit…
Nu stannar jag med det som är. Det betyder att jag inte behöver slösa min energi, eller vara på min vakt, utan jag omfamnar det som jag möter (i mig själv). Är jag rädd så tillåter jag mig att vara rädd, även om mitt sinne mal på att jag är löjlig. Blommar en mindre vacker sida upp så låter jag även den ges kärlek och omvårdnad. Jag stannar med mig själv oavsett vad för egenskaper jag är i, känslor som svallar, rädslor som skräms – jag stannar. Jag sviker inte mig själv. Att stanna är att acceptera. När jag accepterar mig själv så börjar jag älska mig själv, på riktigt, inte bara den bilden jag vill se, utan hela mig, hela paketet. När jag accepterar och älskar mig själv så kan jag även göra detsamma med dig. Jag börja acceptera och älska livet. Och när jag blir vän med mig själv och livet så börjar mer vänlighet visa sig i mitt liv. Jag behöver varken beskydd eller kämpakrafter, för när allt accepteras och tillåts vara som det är så skänker det sinnesro i mig… och i mitt liv. Jag tillåter dig vara som du är, jag tillåter mig vara som jag är, jag ser vad jag är rädd för och jag kan välja (och även tillåta mig) andra vägar i livet och andra människor att omge mig med – men rädslan den omfamnar jag med kärlek och tar med mig så länge den är kvar.
When I was 5 years old, my mother always told me that happiness was the key to life. When I went to school, they asked me what I wanted to be when I grew up. I wrote down ‘happy’. They told me I didn’t understand the assignment, and I told them they didn’t understand life.
John Lennon
Vintersolståndet
Lördag 21 december kl 21.50-22.00
Förbered dig 5-10 min innan genom att sätta dig skönt tillrätta, du kan tända ljus och sätta på någon rofylld musik. Om du önskar ber du i ditt hjärta om en intention just för Dig med deekshan (alltså inget du behöver uttala till mig eller ngn annan, utan en medveten bön i ditt hjärta).
Jag förbereder mig på samma vis och skickar deekshan via min intention och det gudomligas närvaro kl 21.50-22.00. Efteråt kan du avsluta med att ligga ner i Savasana (ligga på rygg) och vila. Fyll hjärtat med tacksamhet till det Gudomliga som verkar i Dig och i oss alla ♡
Önskar Du ta emot deekshan så skicka mig ett mail, sms eller skriv här nedan i kommentarsfältet (innan kl 21.30, sedan börjar jag förbereda mig) så tar jag med dig i min intention. Du kan också begära att få gå med i Facebook-gruppen: Oneness Blessings with Savita för att ta del av alla tillfällen och även anmäla din medverkan.
mail: mail@sofianorgren.se
Be comfortable with your own comfort, your own peace… just be yourself.
Mooji
Andlighet handlar inte om att ge upp saker,
utan om att inte vara fäst vid saker.
Sri AmmaBhagavan
Valde att tillbringa resten av helgen soft och stilla, igår var vi på julmarknad i Rättvik och strosade runt. Hyrde sen en film till kvällen och kurade tillsammans i soffan. Stillhet och närvaro känns viktigt, att låta allt falla på plats i sin egen takt. Bara vara…
Idag blev det en varm soulsisterdate och på eftermiddagen fann vi Tomten i Gagnef och barnen fick lämna in sina önskelistor, även Izabelle såklart men hon ville prompt inte vara med på bild, ”Om inte!” som hon säger.
I have no cause for anger or for fear,
For You surround me.
And in every need that I perceive,
Your grace suffices me.
A course in miracles
Lesson 348
Jag har verkligen gått och trott hela livet att jag varit rädd för döden. Minns dödsångesten när jag var barn, livrädd att mina föräldrar skulle dö och nu som mamma har jag givetvis mött rädslan i än starkare form, så fasligt rädd att något av mina barn skulle dö. Men nu när jag mött döden så nära så känns den naturlig och fin – den smärtar inte längre när den ruskar om mitt liv. Den känns vacker. Äkta. Sann.
Jag vet inte hur jag ska förklara det, får en känsla av att jag är ensam med den här livssynen vilket jag givetvis vet att jag inte är, det är många med mig som vet att livet (själen) är förevigt. Det pulserar i all tid, i allt liv.
Mammas död får mig på knä, jag knäböjer i tacksamhet för allt hon givit mig och allt hon fortsätter att ge. Gåvorna tar aldrig slut. Hennes kärlek fortsätter flöda.
Tänk så fel jag hade, jag var aldrig rädd för döden – jag var rädd för att leva. Mammas död skänker den största gåvan till mig, jag inser att det jag fruktat hela livet var en illusion och att det jag egentligen varit som mest rädd för har jag fortfarande i behåll – livet!
Min mammas närvaro, glädje, famn, skratt och stora hjärta är hela tiden med mig. Jag känner henne inom mig var dag sedan hon dog. Hon vägleder och hon talar. Hon ger mig beskydd och känslan av att vara älskad – mer än jag någonsin känt förut. Det är vackert. Hon är vacker. Hon är inte borta, hon är sannerligen kvar, i mitt minne, i mitt hjärta – var dag. Just idag tar vi avsked från hennes fysiska form och vi samlas för att hedra henne, minnas så som hon var… så som hon är för mig även idag – för mig är hon kvar.
Poota Mata Kee Asees – Oh, child this is the mothers blessings