Artiklar med etiketten ‘Inspiration för dagen’
Åka med
Vem är jag att veta vad som är bäst för mig. Vem är jag att styra och upprättahålla livets flöde. Jag kanske tror i mitt högmod att jag klarar av det, att jag är härskaren över livet, inte bara mitt utan gärna andras med. Men sanningen är den att livet härskar över mig. Livet har bjudit in mig att leva just det här livet, i just den här kroppen. Livet är pulsen som leder både mig och allt annat. Livet är den som bjudit upp till dans och den som nu för mig i dansen. Människan spår men Gud rår. Gud är detsamma som livet för mig, själva livsenergin. Varandet. Nuet. Alltet. Jag har faktiskt ett val, jag kan sitta på passagerarsätet och fylla mina dagar med rodda karta, kompass, hålltider, stationer, turistguide… ja allt som hör researrangören till. Eller så kan jag välja att resa första klass, som den inbjudne resenären som jag är och låta livet självt (Gud) rå om hela resan. Jag är med. Men jag styr inte. Jag är inte upptagen med något annat än att ta emot livet (resan) så som det ges mig. Vissa stationer på resan stannar vi länge på, andra lite flyktigt. Många gånger behöver jag jobba, med det som ligger framför fötterna just nu och det jag har i händerna. Vissa gånger erbjuds jag vila, att bara slappna av. På några hållplatser i livets väg möter jag fantastiska människor, bara för ett ögonblick eller som slår följe en tid. Vissa stunder reser jag ensam. Ibland är det tystnaden som jag får uppleva, andra gånger liv och rörelse. Vad som än är, så följer jag med ansträningslöst och låter resan, stoppen, människorna, omständigheterna visa mig vad att uppleva – för stunden.
Jag har ingen agenda, ingen plan mer än att ge mig hän, fullt ut, och åka med. Jag är här för själva resan, inte för slutstationen. Jag har ingen aning om den här resan någonsin tar slut eller när. Jag har en enda inbjudan i min hand – att åka med.
Praying
I know that when I pray something wonderful happens,
not only for the person that I am praying for, but also for me.
I am being heard.
Maya Angelou
Pias bilder
Blessing, vilken blessing att bli fotad av Pia!
Här kommer lite smakprov av vår fotosession ….
Bara skrivande…
Jag förstår att jag har inget val. Jag måste skriva. För mig just nu är skrivandet som andetagen, jag överlever inte om jag inte skriver. Jag tär mig själv inifrån om jag inte låter orden komma ut. De äter upp mig. Så fort jag sätter dem på pränt, för mig själv, här på bloggen, i böckerna – what ever – så befrias jag… jag andas. Livet andas genom mig.
Det finns massor av tankar, bra eller dåligt, publicera eller begrava i byrålådan. Framgång eller annan karriär. Men det är trots allt bara tankar, tankar hör till sinnet. Det är inte sinnet som skriver, det kan tänka så mycket det vill om mitt skrivande. Det är helt orelevant. Sinnet har ingenting med det här att göra. Det är någonting större som pulserar genom mig. Jag har ingen aning om vart det ska, till vilket syfte eller varför jag. Men ut ska det, så mycket har jag listat ut, ut ur mig. Det är (just nu) mitt sätt att andas och det får mig att må ofantligt bra.
Tack för orden. Tack för flödet. Tack för andetagen. Tack för livet. Jag känner det… det strömmar starkare genom mig med varje bokstav.
Det finns ingen författare, bara skrivandet.
Oriah Mountain Dreamer
Accept yourself
People completely forget that you need to live.
Who has time for this?
Each teaches someone else, what that should be, and no one ever seems to be satisfied.
If a person wants to live, he must learn to take things one:
what they are, and accept yourself as you are.
Osho
Ta min plats
Nu flödar skrivandet… Men det har ju flödat i perioder annars också. Jag har funnit att en stor issue för mig är rösten som säger att jag inte är bra nog, det är ändå ingen som vill läsa det här. Det kommer aldrig att bli utgivet. Men faktum är att jag nyss upptäckt en ännu räddare röst, som dolt sig bakom den andra. Och genom den upptäcker jag att jag är rädd för att få framgång, tänk om jag uppmärksammas, tänk om människor tycker om det jag skrivit – och vad är det farliga med det då? Jo, då syns jag. Då tar jag plats.
Även om det säkert inte syns så väl på mig eller mitt sätt att vara så är jag rädd att ta plats. Jag är rädd att bli bedömd och granskad. Jag är rädd att människor ska vara avundsjuka på mig och det liv jag lever. Jag är rädd för att visa mig glad, strålande och full av livsflöde. Jag är rädd att människor ska välja bort mig för att jag är jag och för att jag mår bra.
Den rädslan har jagat mig genom livet. Och givetvis format mitt öde. Den rädslan hindrar mig från att skriva klart mina texter, rättare sagt gör mig livrädd att slutföra och sätta punkt.
Rädslan visar sig givetvis genom många områden i mitt liv. Jag ska med glädje kika djupare in och upptäcka vart. Jag ska möta den så nära som jag bara förmår. Jag ska inte springa ifrån den nå längre och inte förneka den heller, nu ska den ljusbeläggas och ses. To see is to be free, som Bhgavan säger. Jag ska hålla den, känna på den, uppleva den och skriva om den. Rädslan är här för att upplevas och omfamnas. När jag håller den så håller jag mig själv. Jag kan inte bli av med den med min egen kraft, den har präglat och format mig som person, den är en del av mig. Genom rädslan lär jag känna mig själv, den lilla Sofia inom mig.
Jag ska säga till henne många gånger hur mycket jag tycker om henne. Hur mycket jag tror på henne. Att jag älskar allt hon skriver. Att jag älskar henne även om hon inte skriver. Att jag älskar henne för den hon är, med både rät och avigsida, genom oväder och solsken. Att jag ska fortsätta stötta henne då hon är osäker men framför allt hejja på henne i framgång. Lära henne att vi kvinnor behöver hejja på varandra i strålkastarljuset och uppmärksamma varandras varande. Att en stor kvinna är den kvinna som tar plats intill en annans kvinnas ljus och inte bara letar sig fram i mörkret och skuggan. Jag ska ge henne mod så att hon välkomnar dömande, misstycke och avundsjuka, insikt att det säger allt om de andra och mycket om hennes framgång – och ge henne visdomen att förstå att det säger inget om henne som person. Jag ska ge henne den sanna kärleken, den utan förbehåll och krav, kärleken som är fri – den ska jag ge henne så mycket av att hon svämmar över och naturligt ger den till sig själv.
Jag ska fylla på och fylla på, tills hon är ett med livets flod.
Det är min gamla rädsla som gör sig påmind, som jag omfamnar. Jag är fylld av tacksamhet att nu leva ett liv med många oerhört vackra soulsisters som gläds åt mig precis som jag är – så tacksam!
Yogalove
Äntligen börjar höstens yoga ♡ ♡ ♡
Yoga is a dance
Yoga is a dance within…
and then something inside you grows so big, it spills out like champagne,
that’s when you dance on the outside.
Tao Porchon-Lynch
The World´s oldest Yogateacher
The Call
There is nowhere to go.
What you are looking for is right here.
Oriah Mountain Dreamer
Min dag
Solen är på väg ner och jag ska precis sätta mig och göra lite Sunyoga innan skrivstunden till kvällen. Morgonen bjöd också på några minuter Sunyoga, jag är inspirerad av länken jag la ut igår, periodare som jag är.
Dagen har varit helt ljuvlig, vi har varit hemma och stökat som min kära far skulle sagt, alltså städat och pysslat. Tvättat två maskiner fotbollströjor, städat huset och bilen. Klippt gräset. Dukat och fejjat. Haft 8-årskalas för Maya. Och hunnit varit på två cykelturer. Alltså en dag fullproppad men ändå känner jag mig fulltankad med värme och glädje – jag är fylld av tacksamhet till vårt hem, min underbara familj och några alldeles underbara människor som finns i vår närhet. Tacksam över mitt nu.
Man skulle haft längre helger.
Det ska jag ta upp med klassrådet.
Maya 8 år