Artiklar med etiketten ‘Känslor’
Medveten rädsla
Först gick jag runt helt omedveten om mina sidor och rädslor. Jag gömde mina väl för mig själv i alla fall. Att gå fort och se glad ut, lurade åtminstone mig att jag inte hade något tungt bagage. Det var först när jag stannade upp och hasade av mig ryggsäcken jag började inse att jag burit den ganska länge och att det faktiskt fanns en ryggsäck där bak.
För mig kom sen en fight or flight period i processen, då jag inte ville acceptera det jag gick och bar. Försökte med all min kraft gömma det eller springa ifrån det. Coachade mig själv att nu minsann skulle det gamla bort, puts väck, jag skulle bli fri. Bort ifrån mig, inget jag ville veta av.
Oneness och yogan har visat mig ett annat förhållningssätt där jag varken springer eller slåss utan stannar med det som är. Och först när jag stannade ville jag själv fortsätta fly (omedvetet) till kaffemaskinen och chokladkakan eller så ville jag ändå fightas genom att totalt leva ut det som var. Agera ut hela skit…
Nu stannar jag med det som är. Det betyder att jag inte behöver slösa min energi, eller vara på min vakt, utan jag omfamnar det som jag möter (i mig själv). Är jag rädd så tillåter jag mig att vara rädd, även om mitt sinne mal på att jag är löjlig. Blommar en mindre vacker sida upp så låter jag även den ges kärlek och omvårdnad. Jag stannar med mig själv oavsett vad för egenskaper jag är i, känslor som svallar, rädslor som skräms – jag stannar. Jag sviker inte mig själv. Att stanna är att acceptera. När jag accepterar mig själv så börjar jag älska mig själv, på riktigt, inte bara den bilden jag vill se, utan hela mig, hela paketet. När jag accepterar och älskar mig själv så kan jag även göra detsamma med dig. Jag börja acceptera och älska livet. Och när jag blir vän med mig själv och livet så börjar mer vänlighet visa sig i mitt liv. Jag behöver varken beskydd eller kämpakrafter, för när allt accepteras och tillåts vara som det är så skänker det sinnesro i mig… och i mitt liv. Jag tillåter dig vara som du är, jag tillåter mig vara som jag är, jag ser vad jag är rädd för och jag kan välja (och även tillåta mig) andra vägar i livet och andra människor att omge mig med – men rädslan den omfamnar jag med kärlek och tar med mig så länge den är kvar.
Jävla skit!!!
Jävla skit! Jävlar! Argggg!!!!!! Är du dum i huvet? Dumma dig! Dumma! Dumma! Argggg! Jääääävlar! Jävla skit! Argggg!!!!! Jävla! Jäääävlar! Dum! Dum! Du är dum!!!!
Allt är i sin ordning. Hemmet är fullt friskt även om det låter som något helt annat, när barnen och jag turas om att gå rond på Argkudden. Vi turas om att flippa ur på den stora mjuka kudden. Den som har ronden kör på med hela sitt register tills den är nöjd. Dom andra hejjar på. När den ena pustar ut efter sin rond, görs High Five och nästa är på tur. Det blir ikväll att vi kör 3 ronder var. Maya visar sig vara en naturbegåvning i att släppa fram känslorna. Oscar däremot har behövt lite längre tid på sig. När vi började med Argkudden i mars efter min BaraVara-kurs så var han återhållsam med ilskan. Nu däremot kommer den fram.
Jag tror verkligen på detta att låta alla känslor komma fram. Släppa fram dom i trygg miljö, utan att någon blir sårad eller skadad. Släppa fram dom och bejaka dom. Dom är en del utav oss alla.
Argkudden finns här i vårt hem och den tar kärleksfullt emot allt som vi behöver tömma. Det är sunt och friskt att känna alla känslor i vårt hem. Och till Argkudden får man till och med svära. Allt är tillåtet till Argkudden.
Det är Okey att vara arg på varandra i vårt hem. Det är däremot inte okey att ta ut ilskan mot någon annan. Utan vill jag svära, slå eller skrika så finns kudden där.
Det är givetvis tillåtet att känna alla känslor. Vi föräldrar biter oss i tungan när den invanda ramsan vill komma; det var väl inte så farligt. Se så. Upp och hoppa nu. när barnen är ledsna. Jag litar på att barnet själv vet när det är bra igen och låter det vara ledset så länge det vill. Jag finns där, omfamnar, är med, ger kärlek och stöd men aktar mig noga för dom gamla fraserna. Jag är där tills sorgen eller smärtan gått över. Jag stannar kvar och tillåter känslorna få vara.
Jag är av den övertygelsen att känslor som tillåts läker – jag vet inte vad de läker, men det känns som dom läker själen.
Mina känslor
Jag skriver ofta om mina rädslor här på bloggen. Jag kallar dom rädslor, men har funnit ut att dom ibland är gamla känslor. Förut har jag som sagt sprungit på i livet, vissa stunder sprungit i gamla spår och på så vis inte utsatt mig för så mycket rädslor, jag har ju då rört mig i det gamla invanda. Men vissa stunder när rädslorna eller dom gamla känslorna har gjort sig påminda så tror jag att jag har växlat ner, gasat på och sprungit ännu fortare helt enkelt. En strategi för att slippa undan och inte känna.
Och nu när jag lever mitt liv mer stillsamt, med tid till återhämtning, mycket mer tid. Så kommer känslorna i fatt mig. Och eftersom jag gör mig påmind att inte fly in i annat, tex shopping, träning, mat – som jag gärna flytt in i förut så kommer ju känslorna skrämmande nära inpå.
De senaste dagarna har jag varit i känslor av ensamhet och utanförskap. Jag har känt längtan. Hemlängtan.
Dessa känslor fick liv och fart av den Yogautbildning jag anmälde mig till. Eftersom utbildningen är uppdelad på 3 omgångar och hela 10 dagar/gång så gruvar jag mig redan för att vara borta från barnen och min familj så länge. Jag gruvar mig för hemlängtan och ensamhet.
Och mitt i vår underbara semester när vi tillbringar nästan all vår tid tillsammans, jag och min familj så märker jag att jag går in i dessa känslor. Ensamhet, fast vi är tillsammans. Längtan efter min familj, fast dom alldeles intill. Hemlängtan, trots att vi är hemma.
Och då lär jag mig om mig själv, att dessa känslor är gamla. Dom är gamla undanträngda och undangömd känslor som nu kommer upp till ytan för att läka ut.
Jag är redo att släppa på trycket helt enkelt. Jag är redo att glänta på locket till mitt inre och se vad som gömmer sig där. Jag är redo att möta. Jag är redo att acceptera. Och det viktigaste av allt – jag är redo att ta hand om dom.
Ta hand om mig själv och tillåta mig själv att känna allt detta. Tillåta dessa känslor att ge sig till uttryck.
Mina känslor
Jag är väldigt duktig i perioder på att vara i intellektet. Tänka. Tänka. Tänka. Analysera. Grubbla. Planera. Strukturera. Förstå. Sätta mig in i osv.
Min hjärna går på högvarv.
Det jag lärde mig på Bara Vara är att vara i känslan. Stanna i känslan. Vara nyfiken på den och utforska den.
Och oj vad mycket känslor jag har att uppleva till fullo. Och en massa undanstoppade känslor som jag försökt begrava levande i kroppen. Dom lärde jag mig att skyffla upp. Inte ska dom ligga där inne och pusta och stöna efter luft. Nej, självklart skall dom upp till jorden och få andas frisk luft. Och om jag tar upp dom så släpper dom ju taget om min kropp också. Jag blir fri – känslan släpps ut ur fångenskapen i min kropp.
Men jag var och är ibland så rädd för känslan. Tror att den skall göra mig illa. Det jag inte förstod förut är att det är när jag begraver den livslevande i min kropp som det smärtar. Den får liksom inte plats. Kroppen är inte gjord för att bära dessa känslor. Kroppen får ont och blir sjuk till slut.
Känslor ska inte bäras – Känslor ska upplevas!
Jag har lärt mig att känslor tillhör livet – det är dom som får mig att känna mig levande – och jag känner nu att det är stor skillnad mellan att leva och LEVA!