Artiklar med etiketten ‘Känslor’
Äta på känslor
Det vi stoppar i oss, kan det vara så att vi ibland äter för mycket eller onyttigt för att fylla någonting inom oss. Någonting inom som känns tomt, oroligt, ledsamt,uttråkat, ilsket … och vi försöker dämpa, fylla eller kväva den känslan med det vi äter.
Jag har märkt att jag äter när jag är uttråkad. Och oboy har jag känt mig uttråkad emellanåt. Allra helst då jag varit hemma så många år med barnen, en gåva och lycka förstås, men ändå en del av mig som inte blir tillfredsställd till fullo. Jag har en entreprenör, business woman och organisatör inom mig och hon har gått sysslolös ett tag nu. Mammarollen, yogan och andlighet stimulerar inte henne fullt ut, så är det bara. Hon vill ha mer. Och när hon vill ha mer och jag inte riktigt lyckats lista ut hur jag ska tillfredsställa henne – då hamnar jag lätt i skafferiet.
Jag tror att vi ofta äter på våra känslor. Det är en utmaning att stanna och känna. Det är en utmaning att känna och förändra. Det krävs mod att se varför vi äter. Att vi äter när vi känner hunger är ett normalt beteende, men att äta istället för att sörja när vi har sorg är nått helt annat.
Det hjälper mig att stanna upp och fråga mig är det någonstans i mitt liv där det gnisslar, skaver, känns tomt eller pressat. Genom att lära känna mina behov och se och förstå hur jag mår, så skapas helande. Och jag tror det är meningen att vi ska känna oss hel-ande i oss själva.
Min sorg
Sorgen greppade tag i mig. Den håller sitt grepp. Jag stannar så gott jag förmår med det som känns. Vill inte fly, alltså aktivera mig ur den. Jag låter den vara. Jag respekterar sorgen. Den behöver sin tid, och min närvaro. Jag hedrar den genom att ge den hela mig, mina tankar och känslor. Jag stillar kroppen och låter den få uppleva. Sorgen är en del av livet. Den är vacker på så många sätt. Jag vill lära känna den, när jag möter den så möter jag mig själv. När jag känner den så känner jag mig – och dig. Ingen av oss går genom livet utan sorg. Det går inte att leva utan sorg, det är att beröva sig en del av livet. Men genom att tillåta den vara den del i mig så lever jag – jag lever.
Alla känslor
Möter dagligen en inre konversation om att vissa känslor inte är tillåtna. Att vissa, det vill säga ”de dåliga” behöver gömmas eller tas sig förbi eller ändras. Och som tur är kom jag i kontakt med terapi och Oneness. Genom terapin har jag lärt mig att våga tillåta känslorna att upplevas. Och detsamma är det med Oneness, jag lär mig att stanna med det som är. Stanna med känslan som känns.
Och det bästa av allt, är att jag lär mig att alla känslor, precis alla, är en del av att vara människa. Jag behöver både, avund, vrede, sorg… – alla känslor är livsnödvändiga för att vara en hel människa. Det är när jag inte accepterar dem som jag lider. Känslan i sig kan vara smärtsam men det stora lidandet skapar jag själv genom mitt motstånd mot det jag känner.
Någonstans präntas vi in att vissa känslor inte är tillåtna, eller kanske till och med farliga. Vi präntas in det av andra människor som blivit itutade samma koncept.
Och jag tror helt och fullt att jag lider som mest när jag inte accepterar det som pågår i mitt liv och i mitt inre. När jag kan finna ro med att det är som det är, det känns som det känns – det finns inget att ändra – så infinner sig friden.
Jag kanske då kan se att det jag avundas är något jag längtar efter. Och att vreden är en energi som kan bli till en positiv kraft i mitt liv. Att sorgen är vacker och full av kärlek. Det gör inte att det känns mindre men det gör att jag släpper kampen mot det som är naturligt i oss alla – känslorna. Jag tillåter mig att känna. Jag tillåter mig därmed att vara människa, med allt vad det innebär, tårar och skratt, i regn och solsken. Vad vore livet utan motsatser? Vem vore jag utan alla mina känslor?
Tankar och känslor
Det här med att ändra tankarna och förändra känslorna ligger inte för mig nå längre. Jag trodde på det förr. Men tackvare Oneness och 12-stegsprogrammet så lär jag mig ett annat förhållningssätt.
Oneness lär ut, stanna med det som är. Och det har jag förmått göra mer och mer under åren. Jag känner och jag stannar. Jag vågar stanna, även med de känslor som smärtar och gör ont. Och när jag stannar så har de en benägenhet att till slut ge sig av. Och tro mig, det är så mycket mer kvickfix än att mota dem i grind eller lägga benen på ryggen eller trycka ned dem i halsen på sig själv. Det kräver ingen kraft, som de andra förhållningssätten gör, de behövs bara mod att känna och mod att stanna och känna lite mer, lite djupare. Och till slut har mörkret blivit ljus, tyngden blivit lätt och det bottenlösa fått en grund.
Med tankarna förstår jag att de inte kan ändras, eller åtminstone behöver jag inte ändra dem. Det är helt okey att de negativa ibland, det tillhör sinnet, vi är inte antingen eller, vi är både och. Jag kan låta alla tankar strömma genom mig, för jag upplever sinnesro när de får vara som de är. Jag kan betrakta dem. Behöver inte ändra dem. Bara låta dem vara, för trots allt är de bara tankar. De är varken verkliga eller beständiga – de är bara tankar.
Och med 12-stegsprogrammet så lär jag mig acceptera det jag inte kan förändra, och när det kommer till mina tillkortakommanden, tankar och känslor så är jag oerhört maktlös – så jag lägger min vilja och mina handlingar i händerna på Gud. Och när jag gjort det så infinner sig friden. Det slår aldrig fel, varje gång infinner sig friden… varje gång.
Tillåtelse att leva
Jag börjar förstå att skammen och även skulden ligger som lock över det egna varandet. Täpper igen min egen besjälade varelse. Skam bygger som bo över ens eget sanna jag, för skammad är något vi blir över den person vi är. Och skuldbelagd över något vi gjort.
Skam kommer utifrån, det vill säga den ges till en, oftast när den är liten. När behoven den lilla har inte blir tillgodosedda. Det är oftast inte någon ondskefull förälder som skammar utan snarare en förälder som inte har förmågan att tillgodose den lilles behov eftersom dess egna behov i just samma fråga inte blivit omhändertagna. Det verkar som skammen går i arv, generation efter generation.
Skammen kan växa runt ens utseende, skratt, sårbarhet, sorg, vrede, utstrålning, begåvning, oförmåga, förmåga. Skam kan växas i från den lilles sökande av kärlek. Jag tror att skammen ligger som ett dämpande lager över mycket av våra egenskaper, känslor och behov.
Att lyfta av skamlocket är att tillåta mig själv vara precis så som jag är. För min egen del ser jag hur skammen fått mig att stå tillbaka. Det är som om skammen håller mig gömd i hörnet. Skammen är livrädd att släppa fram mig i ljuset… till livet. För tänk om det blir som ”den lilles” erfarenhet, att människorna har oförmåga att ta emot mig som jag är. Tänk om jag blir avvisad och utanför, säger skamrösten, och lockar mig tillbaka till hörnet.
För mig är nyckeln tillåtelse. Att jag ger mig själv samma tillåtelse som Gud (skaparen av allt liv) gett mig, att vara som jag är. Att jag tillåter mig vara allt det som skammen säger mig att det är fult att vara. För skammen äger ingen sanning, skammen är en känsla. En känsla som alla andra, som kommer och går. Känslor är i rörelse och de varierar, byter plats med varandra. Det jag som liten lärt mig om skammen att den håller mig hårt fången i ett hörn är fel.
Så jag påminner mig varje dag att jag har tillåtelse att leva, precis så fri, strålande och vacker som jag är utan att behöva skämmas ett enda dyft över mig själv och mitt liv. Och eftersom jag är den enda som kan hålla mig fången i skamhörnet så är den enda tillåtelse jag har behov av min egen, min egen tillåtelse att leva.
Känslan av is
Jag känner att jag har gjort rätt saker den här hösten. Jag har fokuserat på mitt mående och att tillgodose mina behov. Det betyder att jag tillåtit mig känna det jag bär inom i ännu större (djupare) utsträckning. Det har varit mycket tårar och känslor de senaste månaderna. To feel is to heal, skrev en vän om sitt eget mående och jag kan bara instämma. Det är när jag tillåter känslorna att sippra eller välla fram som de läker. När jag låter de kännas okontrollerat och utan plan om hur länge mitt mående ska få vara… bara låter det vara.
Jag har gråtit på möten, i samtal, i böner, i ett famntag, till en film… jag har sörjt. För det mesta ingen aning om vilka tårar som runnit, har inte ens brytt mig om att leta innehållsförteckningen på dem – bara låtit dem passera. Och tillåtit mig att ”inte veta”, enbart känna.
Och det är så skönt, både nu och när de rinner. Det är läkande. Jag känner hur jag står stadigare i mig själv. Det är inte lika svajigt nå längre. Jag finner stöd och ro genom känslorna, inte just när de upplevs kanske men efteråt när de fått sin plats i min kropp och tagit sig igenom sin process. För är det något jag tror på så är det att känslor som inte upplevs de paketeras och trängs, skavar och gnager inom medans känslor som släpps igenom och känns de dunstar bort. Ser det som att oupplevda känslor, undanstoppade och gömda är som is. Och när jag tillåter mig att känna dem så transformeras isen till vatten. För att efteråt när de passerat och upplevts så är det som ånga, som stiger upp och försvinner bort…
Omfamna barnen
Nu vet ju ni som följer bloggen att jag häromdagen var i djup sorg. Den senaste tiden har varit omtumlande, men de senaste dagarna har jag känt mig väldigt lycklig. Fridfullt lycklig, inte hejhoppsprudlande, det orkar jag inte med i långa loppet, nej den lycka jag känner nu är närmare sinnesro än extas. Den skänker frid, tålamod, närvaro och lugn. En det-ordnar-sig-lyckokänsla. Hör hur någon inom mig säger, se dig omkring, allt är bra. Allt är mer än bra, allt är omhändertaget och perfekt. Och jag gör det, andas, ser mig om, reflekterar och tar in – perfektionen i varje stund.
Och just nu är jag så bra på att ta in barnen i min närvaro, oavsett om det är glädje, ilska, sorg, rastlöshet, energi de är i så tar jag emot dem som de är. Omfamnar deras sinnestillstånd som en mor ska. Tänk om vi alla hade blivit omfamnade och accepterade precis som vi var, med vilken känsla vi än befann oss i haft en famn att krypa upp i eller en mor eller far som stod kvar trots vårt vredesmod och ord.
Jag läser mycket böcker som berör just att läka vårt inre barn, våra gamla sår och om anknytning. Det jag förstår är att vi som barn hade behövt vuxna som kunde spegla oss i det vi upplevde. När jag stannar och möter mina barn i deras känslor, utan att gå igång med mina egna, och istället behåller min närvaro och lugn, så får de en spegel till det de känner. Det jag tolkar ur b la böcker från Alice Miller är att barnen får en sund självkänsla när vi som föräldrar kan stå kvar och möta, omfamna det barnet upplever. Men det kräver såklart att jag själv börjat läka mitt eget barn. För är jag själv ”ospeglad” (och alltså oläkt) i min (mitt inre barns) ilska eller sorg så kan jag inte vara till hjälp som närvarande spegel för mina barn.
Det är fantastiskt att stå kvar. Utan att börja med en egen agenda. Släppa kontroll, föreställningar och värderingar om hur det borde vara och enbart ta emot barnet som det är. Även om det skriker JAG HATAR DIG, sörjer en glass, eller går upp i atomer över lill-syrran – bara står kvar i en tillåtande energi som säger: Du är älskad. Jag älskar Dig så mycket att jag står kvar, jag stannar här med dig, i synnerhet nu när du upplever all denna sorg, smärta, ilska, frustation, irritation… så stannar jag kvar och är med dig. Du är inte ensam. Du ska inte behöva vara ensam med det du känner. Jag stannar här med min famn och närvaro. Du är älskad precis som Du är… just nu och nu och nu och nu och nu. Du är älskad i varje nu. Du är älskad för att Du är Du.
Alla känslor
Känslor är naturliga, alla av dem. När medvetenheten ökar så finner man sig helt neutral till känslorna, oavsett vilken av dem som känns/upplevs.
Förut var jag inte ens medveten om att jag kunde känna alla känslor, vissa hade varit så svåra att hantera att de gömdes undan. Sen började jag ana att de låg en bråte med känslor där inne någonstans men då var det alldeles för smärtsamt och sårbart att möta dem så jag lät dem ligga kvar. Längs resan (den inre) så har jag vågat möta dem en efter en, jag har till och med vågat möta mina rädslor och fobier. Vågat hålla dem i handen. Vågat låta känslorna kännas i kroppen. Vissa far runt som en tornado inom och lever rövare andra stoppar upp allt, står förstenade och kan just därför kännas som ett stenblock i bröstet. Oavsett hur de upplevs så har jag tackvare Oneness lärt mig att stanna och vara med känslan.
Det är en flykt att agera ut dem, dvs projicera dem emot andra. Det är också en flykt att söka tröst i shopping, mat, träna, facebook. Det är en flykt att somna. Konsten är att trots sin flyktinstinkt stanna kvar – vara med det som känns. Det är bara så (enligt min övertygelse) de läks. Samtal, kontemplation, insikt må vara ett oerhört stöd till att finna gömman med dem men när jag väl en dag vill läka dem så behöver jag tillåta mig att känna dem, alltså uppleva dem. Känslor som känns stannar inte, de transformeras och läks.
Känslan är naturlig, den är en del av hela upplevelsen att vara mänsklig. Att låta dem att kännas är att tillåta dess naturliga flöde i systemet (kroppen), de finner sin väg ut, de stannar inte, bara jag låter det vara som det är – alltså tillåter mig att känna det som känns.
Att vara människa är att ha tillgång till alla känslor.
Obalans uppstår när jag förnekar eller förtrycker vissa av dem.
Balans är att tillåta sig att känna och uppleva dem alla – det är då läkning sker.
Känslor
Känt mig oemotståndlig, glad, strålande, ensam, liten, orolig, arg, livfull, energisk, trött, uppgiven, målmedveten, tillfreds, lugn… och massa mer, bara under denna dag. Men jag landar i tacksamhet över insikten jag getts någonstans längs livsvägen att allt detta inte är jag. Det är frihet för mig, fri bortom alla dessa känslor. Låter dem komma och gå som väderomslag. Som aprilvädret. Inget mer än så. Bara massa känslor som känns. Varför hänga upp sig vid en känsla eller några få, inom det korta loppet så har de ändå förbytts. Känslorna är ett evinnerligt kretslopp, loopar om och om igen. Jag mår som allra bäst när jag låter känslorna kännas inom mig som de är, låter de komma, kännas och lämna, komma, kännas och lämna, komma, kännas, lämna… det är så de är, de rör sig. Och jag kan faktiskt uppleva friheten den stunden jag låter känslor vara känslor och jag vara jag. Jag är inte mina känslor.
Vårkänslor
Jag åker aldrig karuseller men kan tänka att det är så där extra pirrigt och förväntansfullt alldeles när Bergodalbanetåget startar. Precis som våren, det är som allra bäst när asfalten öppnar upp sig, de sista snödropparna letar sig ner i rännan, fåglarna sjunger för full hals och solen strålar som aldrig förr – då känns livet i mig extra hoppfullt och pirrigt. Då vet jag att det bästa är att vänta. Sommaren är på intåg och det med dunder och brak.
Idag har jag rullat ut yogamattan på altan och virat in mig i farmorspläd och gassat vårsol med en kopp thé i handen. Livet vaknar i mig, mer hoppfullt idag än för några dagar sedan. Kanske är det våren eller så går sorgen i cykler. Lämnar ett tag för att svepa in igen. Hursom, den får komma när den kommer. Sorgen behöver sitt utrymme likväl som glädjen. Undrar om jag inte har mer tillbakahållen glädje än sorg i mig. Eller så har jag undanhållit dem båda. Nu är jag inte rädd för att möta sorgen nå längre, även om det inte känns så himla lattjan när den kommer, men det är väl så det är med sorg – den är sorgsen.
Livsglädjen vill jag finna, den där sanna bubblande och sprittande glädjen. Den barnsliga livsnyfikna glädjen. Källan till den ligger med all säkerhet där under sorgen. Jag tar en dag i taget, låter den visa sig som den vill vara och möter de känslor jag ska möta. Vet att det är inte min uppgift att styra känslorna, enbart acceptera dem som de är och välkomna dem när de kommer.