Äntligen börjar mitt kraftdjur (totemdjur) skatans budskap förstås. Jag har alltid haft en förkärlek till det sinnliga och det sköna och efter en workshop hos Katrin Sandberg så upptäckte jag hur mycket det faktiskt betyder för mig. Och att skönhet för mig är feeling, energi, ett tillstånd – alltså något jag känner. Jag ser skönhet och prakt men i förhållande till mig själv och min kropp så börjar det med en känsla.
Nu märker jag hur många andra kvinnor inspireras att göra detsamma, nämligen upptäcka, känna och omfamna sin skönhet. Och livets skönhet. Och det är väl här det börjar, inom och med oss kvinnor, friden och freden i livet. När vi kommer tillfreds med oss själva och våra kroppar, så lär vi våra barn att göra detsamma. Och när friden inom sprids, så sprids freden tror jag. Och tänk om det är så att vi kvinnor har makten och hela härligheten att skapa vår och allas vår framtid.
SKATA
Du har förmågan att skapa skönhet överallt just genom att du älskar det vackra. Min gåva till dig är att skapa skönhet i din värld/världen.
Du skapar skönhet genom att först känna kärlek, eftersom skönhet föds ur kärlek. Skatan kommer som en bekräftelse på att skönhet kommer att infinna sig i ditt liv igen. Med andra ord; har du något du oroar dig över och skatan kommer i din väg, släpp din oro, skönhet kommer att infinna sig. Ditt problem löser sig.
Djurens Språk
Solöga
Älskar man sin kropp
tar man hand om sin kropp
Älskar man sin kropp
håller man balansen mellan att äta, träna och vila
Älskar man sin kropp
tar man vara på dess möjligheter och respekterar dess begränsningar
Älskar man sin kropp
är man ödmjukt tacksam över dess mysterium
Älskar man sin kropp
jämför man den inte med andras, utan utgår från sina egna förutsättningar
Älskar man sin kropp
ser man dess skönhet och gläds över den
Älskar man sin kropp
älskar man hela sig själv – ande, själ och kropp
Älskar man sin kropp
kan man sätta gränser och säga stopp
Gud, lär mig älska min kropp.
5 minuters paus
Cajsa Tengblad
Jag är egentligen inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte haft förmågan att leva medans livet begav sig.
Minns terapeutens ord ”Du ska leva Savita!” Något han upprepade ofta till mig, när vi sågs i stödgruppen för medberoende. Jag släppte taget om gruppen, eller snarare blev vi ”gamlingar i gemet” utslängda efter en tid, då det var dags att stå på egna ben. Stödgrupper, terapi, 12-stegsprogram är ju ändå bara verktyg till det riktiga livet. Det vi kanske inte har förmåga eller mod till att leva.
Leva är som med kärlek, det blir för flummiga (eller stora) ord för mig. Jag får liksom inte grepp om dem, jag förstår dem inte. Kärlek har jag skrivit om förut. Men orden från terapeuten har följt mig, hur fasen lär jag mig att leva?
Jag har tänkt mindfulness, Carpe Diem, bara för i dag … men ändå inte hamnat helt rätt. Så började jag tänka på njutning. När jag njuter så upplever jag livet. När jag njuter så är jag mindful, jag är där liksom. När jag njuter slappnar jag av och släpper in kärleken (= friden) i mitt liv.
Min intention med livet är numer, att njuta av det. När jag en vacker dag färdas till andra sidan vill jag se tillbaka på mitt liv och känna: Wow, vad jag njutit och uppskattat det!
Med tanke på inlägget igår om att rädsla är energi, så ändras mitt synsätt om blockeringar av energi. Jag har lätt att känna blockeringar både mentalt och fysiskt, hur de sitter i kroppen. Och som med allt energiarbete så är ju syftet att frigöra energin som är blockerad, få den att flöda fritt igen. Och jag har ofta frågat mig vad det är som blockerar energin, tex vad för värdering, synsätt osv jag har som gör att energin saktar ner, hämmas eller till och med stoppas.
Men nu kommer jag ändra fokus från blockering till rädsla istället. Och fråga mig, vad det är jag är rädd för som gör att energin hämmas. Fråga mig vad för rädsla som ligger till grund för blockeringen.
Blockeringen är där, men roten till blockeringen är alltid rädsla som jag förstår det nu. Och som Gerald G. Jampolsky förmedlar i sina böcker, det finns bara två grundtillstånd; rädsla och kärlek. Du är alltid i någon av dessa tillstånd, och de kan enbart upplevas var för sig. Antingen rädsla … eller kärlek.
En blockering av energi är alltså rädsla. Och när jag tillåter ett flöde av livsenergin så är jag i ett tillstånd av kärlek. Rädsla låser, snärjer åt, begränsar. Kärlek öppnar, flödar, tillåter, accepterar.
Att vara i ett tillstånd av kärlek är alltså att vara i ett flöde av energi, i kroppen och sinnet men också i livet. Låta kroppen och livet ha sin gång, låta saker och ting förändras – det är vårt naturliga tillstånd. Det är kärlek.
Just nu är jag där att jag börjar lita till Livet igen, till Livet/Universum/Gud. Jag mår så himla bara när jag gör det, slappnar av och tror att det vill mig väl. I det tillståndet kan jag börja tycka om mig själv och livsvägen också. Den blommar liksom bara upp ur mig – kärleken. Och den fyller mig med liv, jag börjar leva.
När jag är rädd däremot, då spänner jag mig och blir misstänksam. Anar oråd. Siar faror. Tittar skeptiskt på mig själv, min framtid och Livet. Tvivlar på att det någonsin ska bli bra. Sluter mig, drar mig undan och intalar mig att jag ska vänta.
Jag hör till den skaran som tror att Livet är evigt, du kanske tror att ”this is it” men oavsett så sitter vi i samma båt just nu. Jag tänker att Livet är oss givet men att Leva det måste vi göra själva. Jag tycker det är svårt att leva fullt ut, men jag lär mig mer och mer för varje dag. Så tacksam för det.
Ärligt talat, när jag läst om Buddha och Jesus så har ett tvivel dröjt sig kvar i mig, kan verkligen vi människor uppnå ett sådant tillstånd som dem? Finns det ett medvetandetillstånd som upplyst?
När jag i juni 2010 åkte till Indien för att gå en kurs i Sunyoga så försvann mina tvivel. Där träffade jag Umasankars mamma och hon hade att ljus och en stillhet över sig som jag aldrig någonsin beskådat vare sig före eller efter mötet med henne.
När hon steg in (eg snarare svävade stilla) i rummet så förändrades energin. Vi alla kände av henne. Hennes ljus var så starkt. Och jag vet inte hur jag ska förklara hennes närvaro än med ordet – ljus. Ljus och stillhet är det jag minns att hon utstrålade. Mitt första mötet med henne var när vi gick fram en och en till henne där hon satt, och när jag kom fram så strök hon mina kinder och klämde om mina armar och axlar medans hon mässade välsignelser över mig. Vi talade inte samma språk, men energin i det hon sa gick inte att ta miste på. Hon uttryckte bara kärlek.
Kommande dagar då hon var där mäktade jag inte med att gå fram till henne igen, det var som att hennes ljus var för starkt, så jag nöjde mig med att beundra henne på någon meters avstånd. Hon var så vacker. Så ljus. Skir. Kärleksfull. Och alldeles ren av grace.
Jag minns att när vi hade timmar av långa lektioner så satt hon helt stilla, som i andakt, och bara VAR. Och jag kunde le åt mig själv som under samma timmar rörde mig konstant; satt, stod, kliade, drack vatten, åt, slumrade, sov, vaknade, gäspade, gick på toa, satt, busade med barnen, skrev, kliade, drack, gick på toa.. så där höll jag på i mitt oroliga sinne och kropp och hon, hon bara satt i sitt stilla varANDE.
Hon var den första människan jag träffade som var nöjd. Fullkomligt nöjd. Verkade vara i frid och ro med sinnet, kroppen och alltet.
Ända sedan den resan till Indien så har jag vetat att det finns ett tillstånd av frid att finna, och inte bara uppleva det en stund efter ett yogapass eller under en meditation utan att vi kan leva i det tillståndet. Vi kan leva i fullkomlig frid. Om det är att vara upplyst eller inte var för mig detsamma. Jag har sett en människa som utstrålar total värme, kärlek, ljus och harmoni – vad mer finns att önska för mig själv och andra än att vi ska få uppleva detsamma.
Här kan du läsa mer om min resa till Indien och Sunyogakursen.
Det sägs att det bara finns två grundtillstånd, kärlek eller rädsla. Och att jag inför varje händelse, situation och möte agerar utifrån en av dessa. Oftast sker det automatiskt och jag inser inte att det handlar om hur jag agerar, med kärlek eller rädsla, än mindre att jag faktiskt (även om det sker omedvetet) väljer min reaktion eller syn på det jag ställs inför. Inför allt i livet väljer jag (medvetet eller omedvetet) att agera (eller inte agera, vilket också är ett val) med kärlek eller rädsla.
Jag tycker att det är svårt att greppa just orden kärlek och rädsla, de blir oftast för stora för mig. Så jag har utvecklat ett för mig enklare sätt att bli medveten om min reaktion. Jag tänker frid och stress istället.
Frid är mitt sätt att veta om jag är i kontakt med kärlek. Frid, det vill säga ett lugn i kropp och sinne. Frid är också för mig acceptans. Jag accepterar det livet visar mig just nu, jag accepterar det jag står inför, människan framför mig, även mig själv. Jag accepterar och kommer till ro med det som sker. Det betyder inte alltid att det inte smärtar, tex sorgen efter mamma mötte jag efter en tid med frid. Det la sig ett lugn över mig, en acceptans att det var livets mening. Och jag lärde mig att sorg kan vara just fridfull.
Frid = kärlek, tillit, acceptans, avslappning, go with life.
Stress är mitt sätt att veta om jag är i kontakt med rädsla. Stress, kopplar jag samman med oro, skuld, dåligt samvete mm. En känsla av att jag, andra, tiden och livet är otillräcklig. Jag jagar upp mig över händelser, människor jag möter, och även mig själv. Något är inte gott nog i denna stund, jag känner att saker och människor behöver ändras för att jag ska komma till ro. Stress är motsatsen till frid. Och när jag är i stress så gör jag motstånd. Jag strider med livet och det som är. Till skillnaden från fridens acceptans.
Stress = rädsla, motstånd, kamp, spänning (som i spänd), oro, work against life.
Så åter till valet. Jag står alltså inför alla dessa val, dagligen möts jag av människor, besked, händelser, situationer, nyheter och för att inte tala om min egen spegelbild – och mitt ansvar blir då att vara medveten om hur jag väljer, väljer jag att möta livets skeenden med kärlek eller rädsla, med frid eller stress. Så vad är mitt val i dag, att möta livet med frid eller stress?
”Låt oss komma ihåg varje dag, varje minut, varje sekund, och låt oss särskilt komma ihåg på morgonen när vi stiger upp, att när vi tar emot frid för oss själva, får alla andra i världen också frid i någon mån.”
Lev och lär kärlek
Gerald G. Jampolsky
När jag läser mina två senaste inlägg, det om medberoende och frid så inser jag att det är just friden jag gett avkall på i mitt liv som medberoende. Jag har lagt friden åt sidan för att först tillgodose andra, vara till lags, passa in, vara snäll och visa mig duktig. Trott att den jag är måste vara fel och istället strävat efter att göra bra ifrån mig och vara snäll – för att bli omtyckt.
Och när jag så blir omtyckt, accepterad, ”gillad” … så sveper en känsla av frid över mig. Jag pustar ut för en liten stund. Innan jakten på nästa gilla tar vid. Jakten på att bli vald, omtyckt och älskad fortsätter i all evighet, och belöningen är korta stunder och förnimmelser av frid.
Att anpassa mig efter andra blir mitt sätt att kontrollera mig, så att jag blir omtyckt av dig, att jag får vara med och känna mig älskad. Och där i den stunden känner jag frid. Men friden är så flyktig för egentligen är jag fullt upptagen med att kontrollera vad som sker, vad andra känner och hålla tillbaka mina egna känslor. Stå tillbaka med mig själv. Anpassa mig.
Och nu vet jag att frid = kärlek. Att jag ger kärlek när jag är i frid. Men det är helt omöjligt att vara i frid och alltså sprida frid till andra om jag inte har kärleken till mig själv. Det börjar med mig. Inom mig. Med min kärlek till mig. Min frid över att vara jag. Och våga stå kvar i den friden av att vara jag oavsett om det gillas eller ogillas av andra.
Medberoendet tar slut där min frid tar vid. Medberoendet är grundat på rädsla och friden, jag dess essens är rädslans motsats – kärlek. Att vara jag, och acceptera mig själv det är kärleksfullt. Och att i grunden av mitt inre älska mig själv och inte speglat i det yttre och beroende av andra – det ger mig frid.
I boken Lev och lär kärlek av Gerald Jampolsky så hänvisar han till att välja kärleken i alla möten, val och livshändelser. Kärleken benämner han som frid. Och det förenklar saken för mig. Jag kan tycka att kärlek är ett svårgreppat ord och känsla, lätt missförstådd och missbrukad, därför har jag lättare att ta till mig frid.
Att alltid sträva efter att utgå ifrån frid, söka frid och återgå till frid – den intentionen tar jag med mig. Och frid till skillnad från kärlek har jag koll på när jag efterlever. Kärleken kan övergå i tillhörighet, gränser, rädsla. Att hålla hårt, kanske för hårt, i det jag håller kärt. Friden däremot, den agerar annorlunda, den vilar i tillit och trygghet. Den är vilsam. Kärleken kan bli något jag vill ha, som jag tror att du skall ge mig. Fylla mig med. Medans friden den finner jag inom mig och med dess närvaro inom så sprider den sig även till andra. Den breder ut sig och omfamnar många. Och den kräver inget i gengäld. Det är så vacker den är, kärleken – när den benämns som frid.