Artiklar med etiketten ‘Livet’
Frekvens
Allt handlar om energi och det jag upplever så starkt just nu är energin och känslan i belåtenhet och frid. Och som jag skrivit om tidigare så har jag upplevt det förut b la under mina vistelser i Indien, men nu så är jag i den frekvensen mest hela tiden och om jag brusar ut så har oerhört lätt att tona in mig igen. Det är som en radiokanal och det verkar som jag funnit den exakta inställningen.
Mitt starka coachingsinne vill ju gärna planera och strukturera, vill veta vart jag ska och hur det ska gå till. Vill veta vad det ska bli av mig när jag blir stor. Men här i den här frekvensen så känns det sekundärt, jag tror faktist att om jag bara stannar i den här energin så kommer livet mig till mötes. Här är jag i stark kontakt med min själ och den attrahera automatiskt in det jag behöver till mig och mitt liv. Och även om jag skulle ha fel med den där attraktionsdelen så spelar det igen roll för när jag i kontakt med min själ så mår jag prima, och känner mig tillfreds med mig själv och mitt liv. Vad mer kan jag önska än att njuta av det liv jag har.
Identify your soul, not your role.
Ram Dass
Inget jag planerat
Det går tider då jag planerar och strukturerar, försöker få nån sorts kontroll som jag skrivit om tidigare. Jag vill veta vägval, yrken, boplatser, framtidsutsikter … jag vill veta!
Men när jag ser tillbaka så är det många gånger det bästa i mitt liv bara givits till mig, helt utan min vetskap. Ta mitt skrivande till exempel, det var inget, absolut inget jag varken förutsåg eller drömde om, men så en dag (för ca 15 år sedan) bad min dåvarande chef (och nuvarande bästa vän) mig att skriva ledarorden till vårt Kupolen Magasin då jag jobbade som centrumledare på Kuplen. Det var genom att skriva dessa ledarsidor varje månad som jag upptäckte att jag kunde skriva, att jag hade gåvan och ordet, och att människor uppskattade det jag skrev. Nu fullkomligt älskar jag mitt skrivande, jag känner mig passionerad och förälskad i att skriva.
Med yogan samma sak, jag såg den knappt komma, det var inget jag sökte eller så utan mer en ”grej” till att börja med. En grej att prova på. Och nu 14 år senare är jag så hemma och trygg i yogan. Och jag är den tacksam, den ger mig så fina gåvor och sidovinster. Men som sagt, inget jag planerade eller strävade efter att bli yogalärare.
Nu känner jag nått liknande med mina texter att älska och njuta av kroppen och oss själva. Jag vet inte hur det hände, men någonting stort är satt i rullning och jag försöker göra mitt bästa att ta emot text, efter text som kommer till mig dagligen. Det bara flödar. Jag känner mig så hemma i mig själv när jag förmedlar detta, det känns som en gåva och en kallelse. Och jag ser med förtjusning på dess fortsatta resa.
Det jag vill påminna mig själv om och inspirera till genom detta inlägg är att släppa taget och ta emot vad livet bjuder på. Det kanske är (som jag tror) en gudomlig plan med allting – som vet precis vad vi både behöver och får mest glädje. Låt oss alla få förmågan att ta emot det livet vill ge oss.
Kontrollbehov
Kontrollbehov, vad är det egentligen för behov vi uttrycker när vi söker kontroll. Söker kontrollera oss själva, maten vi äter, andra människor, ordning på jobbet … kan det vara så att kontrollbehov egentligen är vårt sätt att söka skapa trygghet och att det då egentligen är trygghet (inte kontroll) som är behovet.
När jag ser till mig själv och mitt liv och de gånger jag faller in i kontroll (vilket är ett av kännetecknen för medberoende för övrigt) är jag ofta i ett skede av otrygghet, kanske känner mig otrygg med en viss persons beteende, otrygg i jobbet, med ekonomin, framtiden, otrygg med mina egna känslor. Och kanske där ser den enda lösningen till min otrygghet är att skapa kontroll.
Tänker att det blir en falsk trygghet när jag söker skapa trygghet i (alltså genom att kontrollera) ekonomin, jobbet, dieten, träningen, relationen … mig själv.
När jag är på en bra plats i mig själv vilar min trygghet i min tro att någonting större råder, som har en gudomlig plan med mig och mitt liv, och som vill mig väl. Och när jag stillar mig, saktar ner och tystnar kan jag känna den närvaron, av min själ/gud/universum – och där känns det tryggt på riktigt. Det är en trygghet som inte är flyktig utan stannar kvar med mig genom livet, hela livet och även in i nästa fas.
Detta inlägg skrivs med inspiration från en vän och tankar som kom upp i ett samtal vi hade.
Anden är allt
Anden har skapt mitt liv.
Alla de jag känners liv.
Allt liv.
Anden har skapat min kropp.
Anden har gett kroppen liv.
Anden vägleder mig.
Anden är i allt.
Så det finns inget att frukta.
Anden följer mig från denna kropp till nästa skede.
Anden är nästa skede.
Alla skeden.
Anden är allt.
Anden är med mig.
Kostråd
LCHF
Paleo
5:2
Veganskt
Raw Food
Clean eating
Vegetariskt
Lågkalorikost
Blodgruppskost
Antininflammatoriskkost
Medelhavskost
Periodiskfast
Fasta
Basisk föda
Alltså, listan är hur lång som helst. Och jag tror alla dessa kostråd har bra intention och bra synpunkter, och jag tror på alla dessa råd lite grann, men för mig tar de ut varann och jag står i allafall rådvill, förvirrad och skamsen. Undrar hur jag ska bete mig, undrar vad som är rätt och fel, undrar hur jag ska lyckas.
Så jag frågar mig, vad är det egentligen jag vill lyckas med?
Jag vill inte lyckas ”äta rätt” jag vill lyckas med att känna mig lycklig, glad, tillfreds med mig själv, min kropp och mitt liv. Jag vill vara belåten och njuta.
Så då kommer nästa fråga till mig själv, kommer jag att bli det genom att följa något av dessa kostråd? Kommer jag att bli det genom att vara som en hoppetossa i alla dessa kostråd?
Och jag kan inte se att följa något av detta just nu kan leda mig till min belåtenhet och njutning. Just nu är jag för tilltufsad av alla rön att jag behöver ta semester. Ta det lugnt, njuta av den fantastiska kropp jag faktiskt har. Njuta av min hälsosamma kropp. Njuta av maten jag har tillgång till. Njuta av umgänget. Njuta av sommaren. Njuta av livet.
What is the moment asking for
Mitt favoritcitat som jag ofta ställer mig är What is the moment asking for? Jag har skrivit om det förut men behöver också påminna mig själv om hur bra jag mår när jag använder det. Frågar mig vad Livet (och/eller Gud) vill med mig. Och inte bara frågar, utan också lyssnar till svaret och styr mina beslut och handlingar därefter.
Under en lång tid (flera år) har svaret på frågan varit, var hemma och var mamma. Punkt.
Vilket jag varit med hull och hår och vilket jag är megastolt över, mitt beslut att vara Snigelmamma och ha massor av tid och närvaro till barnen och hemmet. Inte klämt in fler yogapass, tunga studier, extra arbete eller andra uppdrag – utan hela tiden haft mycket fokus på barnen och deras behov.
Under det senaste året så har svaret på frågan också varit, spela in fler youtube-klipp.
Vilket jag inte gjort. Utan det har jag bortprioriterat med all världens ursäkter och den mest själviska av dem alla att jag inte är bekväm framför kameran eftersom jag inte är bekväm i min kropp.
Med tiden hemma har också ett svar på frågan varit, skriv klart dina böcker. Åtminstone en till att börja med.
Och ett annat svar, nu är tid att börja rida igen. Ta upp ridningen en gång i veckan och se vad den ger dig.
What is the moment asking for? en så himla bra fråga. Lite som de äldre säger, var sak har sin tid. Och jag tror att många av oss kvinnor mellan 30-5o tänker lite tokigt, att vi ska omskola oss, göra karriär, vara klassmamma, spurta en klassiker, och en fastekur, plantera zen-trädgård, åka på tumanhandresa med maken, måla om, sy kuddar och bjuda på middagar – samtidigt som barnen är små och livet rullar på.
Var sak har sin tid.
Att leva i symbios med tiden och faserna i livet tror jag är hälsosamt. Att stanna upp och fråga sig då och då, what is the moment asking for? Förenklar saker. Det gör att livet skalar av och saktar ner. Det ger andrum och balans.
Jag tror det är människans nya (vi var uppenbarligen inte så på stenåldern) påfund att vara så himla upptagen och åtagande – Livet vill annat med oss. Det har en fantastisk rytm att erbjuda … för den som är villig.
Livsvisdom
Har du en bil, så kör den. Har du pengar, spendera dem. Har du personer att älska, älska dem.
Greta 70 år
Skuldkänslor
Intentionen att njuta av livet visar mig att jag har blockering (läs: alltså rädsla) kvar för att göra det fullt ut. Jag tillåter mig inte att njuta helt. Så varför gör jag inte det? Vad är det jag skyddar mig själv ifrån?
Började tänka i banor som, vad är motsatsen till njuta. Och bad om hjälp att finna motsatsord via mina vänner på Facebook. De flesta skrev att motsatsen till njuta är lida. Det köper jag, det tror jag är sant. Men ordet klingade inte helt rätt i mig. Det kopplade inte an till min blockering. Förens jag läste: skuldkänslor.
Skuldkänslor är det jag många gånger känner när jag njuter. Och min rädsla att väcka skuldkänslor till mig själv eller att andra ska bedyra skuld över mig, gör att jag inte vågar njuta fullt ut.
Så jag lider. Jag lider om jag tillåter mig att njuta, för när jag njuter så sitter det någon på min axel och strör skuld i upplevelsen. Och det är skulden jag vill undvika, det är den jag är rädd för. Så därför törs jag inte njuta fullt ut.
Som när man var barn och fick höra, ät upp maten på tallriken, tänk på alla barn som svälter i Afrika … fast tvärtom. Jag tänker, vem är du att njuta av maten på tallriken när barn svälter? Vem är du att njuta av ditt hem när människor tvingas lämna sina hem pga krig? Vem är du att flyga på solsemester när glaciärer smälter? Vem är du att välja skönhet i ditt liv, när andra lider?
Skuld. Skuld. Skuld. Jag matar mig med skuld. Ingen annan gör det, jag gör det själv. Skulden fråntar mig rätten att leva. Att njuta. Skulden förintar mig till ingen. Den äter upp mig inifrån. Har man en skuld betalar man tillbaka eller hamnar i fängelse. Jag kan inte betala tillbaka min lott av ”Mr Fortune” som gjorde att jag föddes i en bättre del av världen, och i en frisk kropp med mat på bordet… den skulden kan jag inte återgälda. Så jag fängslar mig själv med lidande, böjer mitt huvud i skam över vinstlotten jag drog.
Njuta
Jag är egentligen inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte haft förmågan att leva medans livet begav sig.
Minns terapeutens ord ”Du ska leva Savita!” Något han upprepade ofta till mig, när vi sågs i stödgruppen för medberoende. Jag släppte taget om gruppen, eller snarare blev vi ”gamlingar i gemet” utslängda efter en tid, då det var dags att stå på egna ben. Stödgrupper, terapi, 12-stegsprogram är ju ändå bara verktyg till det riktiga livet. Det vi kanske inte har förmåga eller mod till att leva.
Leva är som med kärlek, det blir för flummiga (eller stora) ord för mig. Jag får liksom inte grepp om dem, jag förstår dem inte. Kärlek har jag skrivit om förut. Men orden från terapeuten har följt mig, hur fasen lär jag mig att leva?
Jag har tänkt mindfulness, Carpe Diem, bara för i dag … men ändå inte hamnat helt rätt. Så började jag tänka på njutning. När jag njuter så upplever jag livet. När jag njuter så är jag mindful, jag är där liksom. När jag njuter slappnar jag av och släpper in kärleken (= friden) i mitt liv.
Min intention med livet är numer, att njuta av det. När jag en vacker dag färdas till andra sidan vill jag se tillbaka på mitt liv och känna: Wow, vad jag njutit och uppskattat det!
Rädsla är energi
Rädslan, den gör sig alltid påmind i mitt liv. Och ju mer den uppehåller sig desto mer lär jag känna den. Efter sitt senaste besök, en rejäl påhälsning med frossa och oro under en natt så kom en insikt.
Rädsla är energi. Oändligt med energi tar kropp och sinne i anspråk när rädslan är i närheten. Jag kan nu se hur denna energi förpackat sig i kroppen, både som muskelspänning och övervikt. Som om rädslan lagt sig nöjt till ro i mitt system. Lagt sig på lur.
Vissa gånger har jag vant mig vid rädslan och knappt märkt av att den är kvar i kroppen och bevakar mig. Andra gånger har jag med näbbar och klor försökt jaga bort den.
Men alltid energi, energi som vevar och slåss. Energi som fryser till is. Energi som när den inte används förnuftigt förtär.
Nåväl, insikten blev den att jag kan använda den här energin istället. Göra nått vettigt av den, till exempel låta den röra sig inuti min kropp och komma mig till gagn. Ge mig livskraft.
När jag tänker på rädsla som ”rädsla” så griper den tag i mig och jag ser ingen utväg. Men när jag tänker på rädsla som energi, så ges jag ett val. Jag har plötsligt en rejäl dos med energi till mitt förfogande, energi som mår bra av att komma till användning.
Så frågan blir då; På vilket sätt kan jag använda den här energi till min fördel? Och jag behöver inte se mig själv som en person med mycket rädsla i mitt liv (läs: system), jag kan istället välja att se mig själv som en person med mycket energi.