Tjejerna är inne och förbereder det som blivit det traditionsenliga lördagsbaket, grabbarna är i Leksand på hockey och jag är ute denna höstkväll och klipper gräset. Och där gnider jag runt med gräsklipparen fullt leende med insikten hur lyckligt lottad jag är. Så otroligt lycklig!
Och det slår mig att jag skulle aldrig kunnat se, det jag ser nu, som lycka för 5 år sedan. Då hade jag en oerhört fast och bestämd åsikt över hur t ex en lördag skulle tillbringas för vara ”lyckad”. Och inte ingick det ihophastad snabbmat, hockey, gräsklippning i den föreställningen, inte heller något kvällsbak, sådant gjorde man minsann på dagen, om det nu i värsta fall måste ske. Jag var bestämd. Och otroligt oflexibel.
Jag var så tråkig där i min bild av livet. Det var inte mycket som platsade som lyckat, även om jag alltid haft lätt till positiv attityd och glädje, så var jag full av inre kritik och förutbestämda åsikter.
Nu tackar jag, för att jag var så då, för annars hade jag inte kunnat vara medveten om skillnaden som är nu. Jag är lyckligt lottad för att jag har fått förmågan att se lyckan i det lilla, till synes tråkiga, som gräsklippning en lördagskväll. Förr fann jag lyckan i få händelser, nu bubblar lyckan över det mesta. Förr sökte jag lyckan i det stora, nu finner jag lyckan i det lilla.
Jag är tillfreds idag. Många av stunderna i mitt liv är jag nu tillfreds mer och mer. Jag tänker att jag borde göra ett och annat, jag borde planera för framtiden och så surrar sinnet förstås att jag bara maskar och latar mig, jag lösdriver.
Men det är ju otroligt härligt att lösdriva har jag kommit på. Jag älskar dagar som bara är. Förr var jag så nöjd och tillfreds när kalendern var fulltecknad var dag och uppbokad en lång tid framöver, ju längre ju skönare känsla. Jag vet inte om det var sant att jag verkligen kände så innerst inne, jag var för fullbokad för att ha tid att känna efter ordentligt. Jag vet bara att jag såg det som en trygghet, som pengar på banken och konserver i skafferiet, det gav en trygg känsla… åtminstone för en stund.
Jag har lärt mig att guldklocke-jobb, balar av toapapper, avbetalda lån och slantar på banken ger trygghet som skapar livskvalité. Det försäkrar upp lyckan, som en pension som ligger och väntar vid 65 års ålder så ligger lyckan där och gottar till sig tills det är dags att lösa ut den.
Jag har sett människor med lyckan i säkert förvar mista livet, drabbas av sjukdom eller bli snuvad på konfekten och det trots att de haft den fångad i säkert förvar.
Nu vill jag leva mer för att uppleva den, lyckan. Jag vill känna den var dag även om det innebär att toapappret är slut och jag måste ta hushållspapper, kylskåpet gapar tomt och jobben ligger i nån sorts osynlig pipline. Jag vill fånga den och känna den. Jag vill låta den omsluka mig och fylla mitt hjärta istället för min bankbok. Jag börjar verkligen ifrågasätta om all säkerhet är nödvändig och hur mycket rädsla säkerhetstänket håller upp i energiflödet. Jag tror mer på att vara i ett energiflöde av att ta emot och släppa iväg. Släppa iväg och ta emot. Det jag ger ut kommer tillbaka. Och ju mer lycka jag kan uppleva desto mer lycka kommer att skänkas mig. Lyckan är ju inte något jag har och som jag kan bevara, lyckan kan bara upplevas i stunden och njutas av direkt. Som en glass en solig och varm sommardag.
Livet är en trädgård och vi kan själva välja att odla lyckan.
Finner inga ord att skriva. Boken berörde mig djupt, samtidigt som den var lättsam och underhållande. Handlar om en kvinna som söker meningen med livet och hennes sökande för henne till Italien, Bali och Indien.
Love it!!!
Elizabeth Gilbert
Lyckan, kärleken och meningen med livet