Så gott som dagligen mediterar jag, ibland även två gånger om dagen. Jag tycker det är skönt att när dagen är till ända sätta mig på bänken vid de stora fönstren och stilla mig en stund innan jag går och lägger mig. Det är Oneness som har gett mig närvaron som jag nu så lätt och enkelt tonar in på, den närvaro jag förr trodde mig behöva kämpa eller åtminstone vänta på infinner sig nu med detsamma. Närvaron jag tidigare genom yogan och annat upplevt korta stunder upplever jag nu under hela yogapass och i längre meditationer, nu är det snarare så att jag får kämpa för att komma tillbaka.
När det här skiftet började vet jag exakt, det var sommaren för ett och ett halvt år sedan då jag deltog på mina första OM (Oneness Meditation via nätet). Det var då jag märkte hur jag skiftade om från att ha kämpat med meditationerna, störts av alla tankarna och med kramper i kroppen lidit mig igenom ynka minuter som jag upplevde hur allt tystnade, tankarna skingrades som moln, kroppen stillades, friden infann sig och tiden försvann. Jag var där. Där som jag faktiskt många gånger tvivlat på om det fanns.
Nu vet jag att det finns ett där. Ett tillstånd av lycksalighet och frid. Nu är det inga hinder och barriärer för att nå destinationen, nu är jag framme allt som oftast när jag har intentionen att komma dit och det underlättar om jag stillar mig och sluter ögonen.
Det finns ju oändliga läror och tekniker som erbjuds för den som vill träna sig att komma dit, till det meditativa tillståndet. Inget är lätt till en början, absolut inte att meditera eftersom meditation försätter oss i kontakt med det högre jaget, själen och den som stoppar kontakten är vi själva, alltså sinnet (egot) som inget hellre vill att vi stannar kvar som vi är, dvs fortsätter identifikationen med sinnet och kroppen. Att meditera öppnar upp oss för vårt sanna jag, den eviga livsenergin som vibrerar inom oss och allt levande. Att meditera är att finna sanningen om oss själva och sticka hål på illusionen att vi enbart är kött och blod.
Att meditera kräver mod, mod att stanna kvar och ”gå igenom” – låta skiftet ske. Skiftet där sinnet släpper kontrollen och själen får ta vid. Det är en resa, den vackraste av dem alla. Och den sker inte bara i det inre, resan börjar där men sedan ligger världens alla hav öppna.
… snor åt mig minsta lilla egentid till att skriva, filosofera, meditera och läsa – hela tiden med mitt eget skrivande i fokus. Hjärtas röst är stark, intentionen fylls på och närvaron vill uttryckas i ord.
Tacksam
Läsa, meditera, skriva, promenera, yoga är det som gör mig mest passionerad just nu och faktiskt i den ordningen. Passionerad eftersom det hjälper mig att komma i djupare kontakt med mig själv, mitt sanna jag, det bortom masker, personligheter, tillstånd, tankar, värderingar, föreställningar… ja, what ever sinnet nu underhåller sig med. Bortom detta virrvarr tar jag mig fram så ofta jag kan. Där är det vilsamt och skönt. Där älskar jag mig själv som jag är. Där är jag en närvarande mamma, fru och vän. Där vilar jag i att jag är helt fantastisk som jag är trots sinnets tjat om något annat. Där kan jag vila i varandet och när jag vilar där väcks kreativiteten och bär mig in i görandet. Ett görande som alltså vaknar ur hjärtat och inte jagas av sinnet. Det är stor skillnad på det görandet. Det sker ansträningslöst och med glädje. Det görandet härstammar från lugnets kärna. Ja, det finns en kärna av lugn och faktisk total stillhet. Det är ur den allt väcks och skapas. Det är så det är ämnat att vara och vi finner vägen dit bortom virrvarret i sinnet. Rakt igenom kaoset skulle jag råda, det är den säkraste vägen att bara gå igenom det och se vad som uppenbarar sig på andra sidan.
Upplever fantastiska dagar här hemma med mig själv och min familj. Känner mig oerhört närvarande, tänk att det kan ta så lång tid att verkligen landa, nu i september har jag varit hemma ett år med Izabelle. Men det är nog snarare så att vissa dagar är jag jordad och tillfreds och vissa kryper det i skinnet på mig. Det kröp bara för några dagar sedan och jag var mindre harmonisk och tror det mest hade att göra med sockerduschen jag tog i lördags och att mensen var på ingång.
De här sista dagarna har varit ljuvliga i vart fall, jag går med ett inre leende och pysmyser. Mediterar ofta och gärna, i allafall två gånger om dagen, ibland fler. Skriver och skriver medans Izabelle sover och är med familjen. Bara är och njuter. Ibland vänder jag upp ansiktet mot skyn för att tacka för gåvan att kunna njuta så, men så påminner jag mig själv att det faktiskt är ett medvetet val jag gjort. Jag har tränat och ansträngt mig för att komma hit hän, om man nu kan säga anstränga sig för att vara mindful. Men för mig har det varit litet obekvämt att välja bort stimuli och det rastlösa drivandet eller som jag kanske skulle sagt förut den fyllda agendan, det är inte alltför angenämt alla gånger att stanna kvar och känna det som känns, flykten ligger nära till hands. Men jag har stannat. Jag har valt att vara här. Jag har tagit min tillflykt till kaffe och mörk choklad många gånger men det tycker jag är okey, jag är här, här med mig själv, här med det jag upplever, här med mina barn och min familj. Jag lever just nu ett vackert liv med dem jag älskar allra mest. Vad mer kan jag begära…
Snigelmammelycka
Jag har lärt mig att meditera betyder medkänsla. Att göra något med – känsla. Det kan vara precis vad som helst.
Jag är uppvuxen med att min pappa var mycket i garaget. Jag vet att han älskade att mecka med bilar och kan nu i efterhand tänka mig att han ofta var i ett meditativt tillstånd. Jag tror inte någon av oss då visste vad meditera betydde, vi pratade aldrig om det i vår familj som jag kan minnas iallafall.
Nu vet jag vad meditera betyder. Däremot har jag mindre lätt att försätta mig i det tillståndet. Jag är oändligt tacksam när jag väl lyckas. För mig har Yogan hjälpt mig komma till meditativt tillstånd. Jag lärde mig också nya fysiska meditationer på Bara Vara som funkar bra för mig.
Nu den senaste veckan har jag också funnit passion för skrivandet. När jag skriver texter så flyter texten och tiden bara fram. Jag glömmer tid och rum och känner mig i flow.
Jag känner att jag skriver med känsla.
Ikväll släcker jag ner blogg, tv, lampor och tänder levande ljus – tror faktiskt jag skall meditera i tystnaden och mörkret. Det blir nog själsigt skönt och mysigt.