Artiklar med etiketten ‘skam’
Njut av din kropp
Att livet är till för att njutas av, det har jag delat om förut. Det kom som en insikt till mig en dag ute på gräsmattan vid Oneness University i Indien. En plats där jag förövrigt har oerhört lätt att uppleva min skönhet, frid och grace.
Och att jag nu har gått runt större delen av mitt liv och föraktat, fördömt och jämfört min kropp är ju väldigt sorgligt. Det är sorgligt och gigantiskt slöseri med energi. Och all denna skuld och skam jag känt efter att ha ätit något gott (”unnat mig”), ibland bara av att ätit överhuvudtaget.
Att fördöma kroppen och att fördöma det jag äter är ju raka motsatsen till njutning, som jag nu förstår är (min) meningen med livet. Jag tror inte ens på att ”unna oss”, jag tror på att äta det vi vill när kroppen vill äta. Och jag tror att svälja skuld och skam är det mest förgörande att stoppa i sig. Du vet väl om att magen är vårt skamförråd.
Att ena året äta light, nästa lågkolhydratkost, nästa fett, nästa paleo, nästa 5:2 … det kan inte vara rätt. Jag har försökt, tro mig, men jag kan inte förstå att frukt är boven, det kan bara inte stämma.
Jag tror att både frukt och kvinnokroppen är gåvor i detta jordiska paradis. Jag tror att att det är meningen att vi ska njuta av våra kroppar och i allra högsta grad kvinnokroppen, bara se på den, den är ju mjuk, sensuell och bedårande. Gå som den gudinna du är, det tänker jag göra i sommar.
#walkyourtalk
Skuldkänslor
Intentionen att njuta av livet visar mig att jag har blockering (läs: alltså rädsla) kvar för att göra det fullt ut. Jag tillåter mig inte att njuta helt. Så varför gör jag inte det? Vad är det jag skyddar mig själv ifrån?
Började tänka i banor som, vad är motsatsen till njuta. Och bad om hjälp att finna motsatsord via mina vänner på Facebook. De flesta skrev att motsatsen till njuta är lida. Det köper jag, det tror jag är sant. Men ordet klingade inte helt rätt i mig. Det kopplade inte an till min blockering. Förens jag läste: skuldkänslor.
Skuldkänslor är det jag många gånger känner när jag njuter. Och min rädsla att väcka skuldkänslor till mig själv eller att andra ska bedyra skuld över mig, gör att jag inte vågar njuta fullt ut.
Så jag lider. Jag lider om jag tillåter mig att njuta, för när jag njuter så sitter det någon på min axel och strör skuld i upplevelsen. Och det är skulden jag vill undvika, det är den jag är rädd för. Så därför törs jag inte njuta fullt ut.
Som när man var barn och fick höra, ät upp maten på tallriken, tänk på alla barn som svälter i Afrika … fast tvärtom. Jag tänker, vem är du att njuta av maten på tallriken när barn svälter? Vem är du att njuta av ditt hem när människor tvingas lämna sina hem pga krig? Vem är du att flyga på solsemester när glaciärer smälter? Vem är du att välja skönhet i ditt liv, när andra lider?
Skuld. Skuld. Skuld. Jag matar mig med skuld. Ingen annan gör det, jag gör det själv. Skulden fråntar mig rätten att leva. Att njuta. Skulden förintar mig till ingen. Den äter upp mig inifrån. Har man en skuld betalar man tillbaka eller hamnar i fängelse. Jag kan inte betala tillbaka min lott av ”Mr Fortune” som gjorde att jag föddes i en bättre del av världen, och i en frisk kropp med mat på bordet… den skulden kan jag inte återgälda. Så jag fängslar mig själv med lidande, böjer mitt huvud i skam över vinstlotten jag drog.
My journey
Har tillbringat 16 dagar i Thailand med min familj. Vi har haft det fantastiskt tillsammans, bara tagit det lugnt, chillat, badat, umgåtts och njutit. Så himla skönt! Jag är känt hur spänningar smält av mig och alla de andra. Och hur avslappningen infunnit sig. Så välgörande.
Vi bodde på tre olika ställen, varav en plats var väldigt avsides och med den mest magiska strand. Där fanns ingen kommers att tala om, ca 10 minuters promenadväg till en mindre Supermarket och längs vägen några få enklare matställen där thailändarna stannade till med sina moppar och köpte mat. Turisterna åt på hotellen.
Jag sa till Nogge att jag längtade efter något mer att läsa, då jag läst ur boken jag hade med mig. Att jag drömde om att botanisera i en bokhandel, vilket givetvis var omöjligt att finna där vi bodde. Så en kväll gick vi upp i byn för att äta middag, vi fann en intim restaurang där vi var de enda gästerna, det var som att äta i familjens vardagsrum. Där hade ”familjen” en bokhylla och två böcker fann mitt intresse, Louise L Hay (min stora förebild) The Power is within you och den andra Proof of heaven av Eben Alexander. Medans vi inväntade maten så satt jag gottade i dem, och när vi ätit och skulle gå så fick jag lov att fråga om jag möjligtvis kunde få köpa dem. Och till min stora lycka skänkte hon dem till mig!
The power is within you hjälpte mig verkligen i min process, den jag skrivit om innan att bejaka mer av glamour, skönhet och njutning i mitt liv. För när jag läste boken och skrev anteckningar om det som jag lärde om mig själv så insåg jag att jag har väntat på tillåtelse att bejaka skönhet i mitt liv. En tillåtelse som jag inte ens förstått att jag sökte och behövde, då jag är uppvuxen i en arbetarfamilj och med värderingar och synsätt det hör till.
Under resan började jag därför affirmera:
Jag ger mig tillåtelse att njuta.
Jag ger mig tillåtelse att vara vacker.
Jag ger mig tillåtelse att ha ett vackert liv.
Och det har gett sådan verkan. Jag känner mig som sagt mer avslappnad, relaxed liksom, och jag känner mig gladare, vackrare och faktiskt stoltare. Jag börjar komma i kontakt över stolthet över min kropp, min personlighet, mitt liv. Och det är sådan cool känsla efter år av skam.
Instagram har också varit en oerhörd hjälp i min process, där går jag ”all in” i det som jag finner vackert och ger mig inspiration. Det kontot hjälper mig att komma ur min skam och bekräfta skönheten i mig själv och mitt liv. #becauseIloveit!
Oro
Medans jag lär mer om mig själv genom livsprocessen så inser jag hur lätt jag har att falla in i oro. Oro verkar vara ett tillstånd dit jag gärna återvänder, omedvetet oftast förstås. Och jag skriver gärna, eftersom jag tror att de flesta tillstånd är något vi själva i mångt och mycket skapar, oavsett om de känns jobbiga att vara i såsom oro, eller självömkan, ånger, skuld, skam osv. För på något omedvetet plan så får jag ändå en payoff av att vara i tillståndet – oro.
Resultatet av min oro är i allafall att jag berövar mig själv och de mina min närvaro i nuet. Oro griper tag i mig och för mig alltid till framåt i tiden, vad ska jag jobba med nästa år, hur ska det gå med detta, vad händer om vi inte har råd, hur ska jag göra om jag inte orkar, vad ska hon tycka, hur ska vi göra på jul … nyår. Jag låter tankar som oroar mig stjäla mitt nu.
Payoffen är då och som oftast med dessa mindre angenäma tillstånd att jag slipper vara delaktig i det som sker, oron befriar mig liksom från ansvar. Här sitter jag och oroar mig, alltså kan jag inte vara till nytta för mig själv, andra eller livet. Jag återkommer en annan dag när oron gått sin väg.
Men den försvinner givetvis aldrig, oron får aldrig nog, den vill äta upp mer av mig och min tid. Den bara ökar och ökar ju mer jag hänger mig åt den.
Oron är min ursäkt från att kliva upp ur sängen, kamma mig och stå till tjänst. Den berövar mig mitt nu, mitt liv, min dag.
Att ge sig in i en match med oron är ingen idé, den vinner alltid våra ronder har jag märkt. Däremot har jag lärt mig att bästa bot mot oro är tacksamhet. Helt enkelt kurera mig med en stor dos tacksamhet, gärna utspritt flera gånger om dagen. När jag är tacksam så tvingas mitt sinne att återvända från sin framtidsresa till nuet. Jag behöver vakna upp och se mig omkring vad jag har att vara tacksam över. Tacksamhet får (tillskillnad från oron) mig att möta mig själv, de mina och livet igen. Istället för att vara där blir jag här.
Kom ihåg att oro definieras som handlingsförlamning i nuet.
Älska dig själv
Wayne W. Dyer
Medberoende
Är du alltid duktig? Anpassar du dig efter andra? Tar du ansvar för andras beteende och känslor? Blir du frustrerad när andra inte gör som du vill? Har du svårt att veta vad du själv vill, tycker och tänker? Försöker du kontrollera dina egna känslor och reaktioner? Försöker du kontrollera andras känslor och beteenden? Försöker du få andra att förstå det du själv förstår?
Är du medveten att det är ett sätt att skapa kontroll? Ett kontrollbehov? Är det jobbigt att sätta gränser? Känner du ilska, skuld och skam? Är du rädd att bli lämnad? Är du rädd att inte klara dig själv? Är du rädd för konflikter om du uttrycker vem du är? Känner du ett behov av att känna dig behövd av andra? Hjälper och räddar du andra snarare än att vägleda och coacha?
Då kan du vara medberoende. Andras beteenden har påverkat dig och dina gränser har suddats ut under lång tid utan att du märkt det. Det stora uppvaknandet kan vara att inse att ditt medberoendebeteende inte enbart är i relation till den beroende, utan till alla människor.
Den andra stora insikten är att inse att ditt mående är beroende på hur andra mår. Du låter dig påverkas av andras känslor och tar på dessa till dina egna. Du lever genom andra, inte med dig själv. Du är förmodligen expert på att rädda och hjälpa andra, men du lever inte som du lär.
Det är en utmaning att ändra beteende och livsstil. Det krävs oftast kurser i beroende och medberoende för att få grundkunskap om beroendesjukdomen och börja titta på sitt eget beteende. Sedan följer envist och långsiktigt arbete i att ändra sina beteenden och indirekt sina känslor.
Kärnan i ett tillfrisknande är sällan att söka svaren utanför sig själv, att grotta ner sig i självhjälpsterapi och böcker, utan att leta inåt – att hitta svaren som redan finns där inom dig, men som är dolt av alla års lager av skam, skuld och kompensatoriska beteenden. Du har förlorat dig själv, eller kontakten med dig själv, och det är den inre kärnan som måste hittas igen.
Medveten närvaro är ett verktyg, något som dessutom har vetenskapligt bevisad effekt. Du kan använda dig av daglig meditation och mindfulness. Det viktiga är att slappna av både mentalt och fysiskt. På så vis kan de olika lagren skalas av. Man måste börja bli medveten om sig själv igen.
Vem var jag ämnad att vara? Innan jag kompenserade den skadade, skamfyllda jag med lager av ett falskt jag? Vad känner jag? Var känns det i kroppen? Vad vill jag? Vad har jag för behov? Vilka signaler och meddelanden sänder kroppen ut som jag ignorerar? För vems skulle gör jag detta?
Det gäller på sikt att ”köra sin egen bil”. Att du tar ansvar för dig själv. Att du känner medkänsla för dig själv genom självrespekt.
Vi behöver lära oss att sätta gränser, fysiska och inre för att visa att vi bryr oss om oss själva. Vi måste blicka inåt och inte vara i andra hela tiden. Ett beteende låter vi fortsätta för att vi får någon form av belöning, även om belöningen kan vara minskad känsla av något obehagligt. Det gäller att ändra beteenden mot mer långsiktiga belöningar som harmoniserar med våra värderingar i livet.
Hur vill du leva och må i ditt liv?
Vi kan aldrig vinna kriget över någon annan. Du har alltid ett val. Att stanna eller gå. Med beteende väljer du konsekvenser. Att inte välja är också ett val. Att leva genom en annan människa är självuppoffring, inte kärlek. Att inte acceptera skapar lidande. Att acceptera och släppa kontrollen skapar sinnesro.
Dalarnas Tidningar
Anna Leijon
Leg. lärare.
Leg. sjuksköterska
Skamskuggan
Och så den där nedrans skammen. Jag har burit på skam mest hela livet anar jag, den sitter som en smäck i mitt system. Ingen angenäm smäck men väl ingrodd. Skammen över den jag är. Jag behöver se och förstå den för att läka. Föra fram den i ljuset. Medvetandegöra skammen för mig själv. Känna empati med var den kommer ifrån och våga se på hur den präglat mig. Och förlåta mig själv för att jag burit den – skamskuggan.
Ingen människa ska behöva skämmas över sin person. Jag kan tro att viss skam över ens sämre handlingar ibland kan ha en svag poäng, för att inte låta handlingen upprepas. Men att skämmas över sin kropp, sin personlighet, sin hudfärg, sina egenskaper – det önskar jag ingen. Och ändå tror jag vi är många som bär den – skammen över att inte passa in pågrund av den vi är.
Jag är där igen och skalar löken av skam, plockar av ytterligare ett lager. Och finner hur viktigt det har varit för mig vad andra tycker om mig. Och för att inte väcka alltför stor uppmärksamhet i ”gruppen” jag vill passa in i så har jag dolt mig själv med skam. Låtit skamskuggan ligga som ett töcken över min kropp, min personlighet, mina egenskaper, mitt skratt, min glädje… alla mina känslor – för jag vill ju inte sticka ut och riskera att stöta mig med någon, tro att jag är någon och därmed riskera att inte bli omtyckt och alltså inte få vara med.
Lösningen däremot är ju helt omvänd. Att veta att jag är någon, för det är jag – jag är jag! Och våga vara hela jag med allt vad det innebär. Där, först där ersätts skamskuggan. Den ersätts med mitt ljus.
Och det må kännas viktigt för mig vad andra tycker om mig, men egentligen är det orelevant, för jag kommer aldrig någonsin kunna få veta det. Och troligtvis är de flesta upptagna med annat än att viga sina tankar åt hur de uppfattar mig.
Att jag tycker om mig är det enda som räknas. För det finns ingen som tillbringar så mycket tid med mig själv som jag. Jag är här i vått och torrt, genom nöd och lust – och när jag börjar gilla mitt eget sällskap då försvinner skammen och kvar blir ljus.
Mitt värde
Jag är vacker, strålande och värdefull
… brukade jag inleda mina Aca-möten (12-stegsmöte för vuxnabarn) med. Och syftet är att lägga min skam i ljuset, gång på gång tills det blir en sanning, tills jag verkligen känner så för mig själv. För just nu är det förknippat med skam, att uttrycka mig så.
Skammen fick åter sitt grepp om mig, så jag slutade presentera mig med orden jag är vacker, strålande och värdefull. Några vänner gjorde mig uppmärksam på det. Och nu har börjat med det igen, att uppenbara det jag skäms för i ljuset.
Skam är förknippat med den jag är. Skammen tär på självkänslan. Den goda varma ödmjuka varsamma känslan alla borde ha till sig själv.
Och jag tänker att jag behöver lyfta av skammen och där under ligger kärleken till mig själv. Den finns naturligt i oss, alla barn som föds är fyllda av den – kärleken till sig själva. Det känns i deras energi, syns på deras ansikten – de är i frid med sig själva.
Vad som gör att skammen bygger bo och självkärleken döljs är egentligen orelevant, eftersom inget som varit går att ändra på. Friden infinner sig när vi kan acceptera det förflutna. Och kärleken till mig själv blottas när jag förmår lyfta fram det jag skäms över i ljuset. Ingen skam bevaras om den får tillräckligt med ljus.
Skam i spegeln
Sitter i stilla stund och funderar kring min största skam. Jag har sedan barndomen byggt upp min skam över den jag är. Jag känner ofta skam över min strålande energi, att jag är vacker och glad. Och för att inte vara till obehag för andra (mitt medbereonde) så har jag jobbat hårt med att tona ner mig, prata lägre, klä ner mig, äta upp mig, tala ner mig, vara hemma, dämpa mig.
Och jag har haft fullt sjå med att anpassa mig efter andras mående. Jag märker att om någon annan är låg, deppig eller sorgsen så anpassar jag mitt mood efter denna, eftersom det är oerhört läskigt för mig att visa att jag mår bra – om någon annan lider.
Jag har utvecklat mitt beteende länge, så jag klär mig efter andra. Äter som andra. Talar som andra. Skrattar som andra, eller allra helst lite lägre (att skratta högt är också skambelagt för mig i de flesta situationer). Jag rör mig som andra. Jobbar som andra. Tjänar som andra.
Jag är så himla rädd att ta plats och sticka ut. Visa mig som jag är. Jag är inte ett dugg normal egentligen. Det kräver hårt arbete att dämpa min livslust och energi. Jag är bra på att kämpa och dämpa ner den.
Men kruxet är att jag har inte mitt gamla passa-in-beteende för att jag är egentligen är medberoende. Jag kan inte säga att det är sant. Nix. Min största rädsla är inte vad andra ska tycka och tänka, eller att bli övergiven och ensam.
Jag är rädd för mitt eget ljus och min utstrålning, jag är rädd för min skönhet och jag är rädd för min glädje. Det är inte ”de andra” jag anpassar mig efter utan det är min egen rädsla för mig själv som begränsar mig.
Jag har skam över mig själv, min strålande varelse med energi, glädje och skönhet – den skäms jag över. Och det är den jag är rädd för.
Jag må ha fått min skam som liten när någon annan inte förmådde möta och spegla mig i mitt ljus, min glädje, min skönhet men det ska banne mig inte vara min ursäkt nu. Nu är det ingen annan som projicerar skam på mig, mer än min egen spegelbild.
Tillåtelse att leva
Jag börjar förstå att skammen och även skulden ligger som lock över det egna varandet. Täpper igen min egen besjälade varelse. Skam bygger som bo över ens eget sanna jag, för skammad är något vi blir över den person vi är. Och skuldbelagd över något vi gjort.
Skam kommer utifrån, det vill säga den ges till en, oftast när den är liten. När behoven den lilla har inte blir tillgodosedda. Det är oftast inte någon ondskefull förälder som skammar utan snarare en förälder som inte har förmågan att tillgodose den lilles behov eftersom dess egna behov i just samma fråga inte blivit omhändertagna. Det verkar som skammen går i arv, generation efter generation.
Skammen kan växa runt ens utseende, skratt, sårbarhet, sorg, vrede, utstrålning, begåvning, oförmåga, förmåga. Skam kan växas i från den lilles sökande av kärlek. Jag tror att skammen ligger som ett dämpande lager över mycket av våra egenskaper, känslor och behov.
Att lyfta av skamlocket är att tillåta mig själv vara precis så som jag är. För min egen del ser jag hur skammen fått mig att stå tillbaka. Det är som om skammen håller mig gömd i hörnet. Skammen är livrädd att släppa fram mig i ljuset… till livet. För tänk om det blir som ”den lilles” erfarenhet, att människorna har oförmåga att ta emot mig som jag är. Tänk om jag blir avvisad och utanför, säger skamrösten, och lockar mig tillbaka till hörnet.
För mig är nyckeln tillåtelse. Att jag ger mig själv samma tillåtelse som Gud (skaparen av allt liv) gett mig, att vara som jag är. Att jag tillåter mig vara allt det som skammen säger mig att det är fult att vara. För skammen äger ingen sanning, skammen är en känsla. En känsla som alla andra, som kommer och går. Känslor är i rörelse och de varierar, byter plats med varandra. Det jag som liten lärt mig om skammen att den håller mig hårt fången i ett hörn är fel.
Så jag påminner mig varje dag att jag har tillåtelse att leva, precis så fri, strålande och vacker som jag är utan att behöva skämmas ett enda dyft över mig själv och mitt liv. Och eftersom jag är den enda som kan hålla mig fången i skamhörnet så är den enda tillåtelse jag har behov av min egen, min egen tillåtelse att leva.
Största skammen
Jag slås av hur jag haft förväntningen och föreställningen att lycka är de där euforiska, sprudlande, glada känslorna som svallar. Och i min föreställning så har egot suktat, strävat och sökt efter att dessa flyktiga stunder ska bevaras och bli till ett tillstånd som stannar kvar. Jag har försökt uppnå något som jag inte är. Och det är den största skammen att inte vilja vara den man är, utan alltid sträva efter att vilja vara lite mindre eller mycket mer, eller ännu smalare och härligt gladare.
Där jag är nu, i medvetenhet om min litenhet, mina begränsningar, mina personligheter och alla mina känslor. Medvetenheten strävar inte efter att förändra, den vill inte bort eller till någonting. Medvetenheten är acceptans, den är frid. Frid över mig själv som jag är. Och den friden är så makalöst mäktig, att verkligen känna att jag är älskad precis som jag är. Och bara den känslan av att någonting ser, vet och förstår hur jag egentligen är och ändå stannar kvar med mig i total kärlek skulle kunna få mig att vilja fly. För det är först smärtsamt att stanna och se min egen litenhet och stora ego, det gör ont… i egot. Men när jag stannar med det som är, med mig själv som jag är, så skingras skammen och jag får uppleva friden över att leva och som den jag är. Fullständigt otillräcklig, spräcklig och avig och det är lycka för mig. Det är min sanna lycka att förmå stanna med mig själv i mörkret av mitt eget varande och låta skammen transformeras till kärlek. Kärlek, frid och glädje över att vara jag.