Artiklar med etiketten ‘Skrivande’
Stannar i mig
Möter upp mina behov. Sätter ord på mina känslor, om så bara för mig själv och inför Gud. Gör mina kärleksfulla val gentemot mig själv och dem jag möter. Kärlek är ett val, en handling. Jag väljer kärleken till mig själv. Jag ger mig själv kärleksfulla handlingar.
Så här inför den stundande julen så innebär det att jag skippar storstädningen, väljer ytputsen. Varit på Vuxet Barn vecka trots att sinnet (läs: egot) ropade att det passar inte alls veckan före jul, men det kan jag säga att det gjorde det visst, det var fem dagar utan en tanke på julen, utan en tanke på något annat än mig själv och mitt inre barn. Jag väljer bio med familjen och följer upp barnens önskemål om middag på O’learys istället för att rulla köttbullar. Jag väljer Sinnesrogudstjänst som fredagsmys och det spontana luciatåget som glädje. Jag saktar ner, trots att sinnet jagar på. Jag väljer närvaro istället för stress. Jag bejakar mina känslor, även dem som sinnet säger ”inte passar till jul”.
Jag är inget proffs, jag stapplar som en nyförlöst kalv. Men precis som den så är jag full av liv, äntligen levande med allt vad det innebär, skrubbsår på knäna och nyfiken blick. Jag upptäcker livet i mig, och det är det livet som är mest outforskat förstår jag nu. Och även fast det känns ovant, obekvämt och annorlunda så ber jag om förstånd att fortsätta leva det – leva sanningen inom mig.
Gåva till våra barn
Tacksam att texten jag delade på Facebook februari 2013 har fått nytt liv och delas nu igen över nätet. Tacksam inte för min skull utan för att budskapet som är oerhört viktigt sprids, eftersom vi som vuxna är ansvariga och ansvariga att göra något åt det.
Överhörde ett samtal mellan flickor i Mayas ålder (7 år) om vikt. Det var om vikt och hur mycket de väger…
Jag behöver inte säga nå mer hoppas jag, mitt hjärta hoppade till och en klump landade i magen!
Jag vädjar till er mammor där ute (och ja, jag tar risken att generalisera att det är mest vi kvinnor som har vikthets och matmissbruk som synliggörs inför våra barn) att finna vägar att se er skönhet, våga vara dem ni är, våga stråla som de ni är oavsett vikt och utseende. Vi behöver alla stå upp och visa våra barn, flickor och pojkar, att vi är okey, att vi är unika och vackra precis som vi är.
Och den största gåvan är inte att älska våra barn utan att älska oss själva. För älskar vi oss själva så lär vi våra barn att älska sig själva. Kan vi lära dem att känna villkorslös kärlek till sig själva så kommer de alltid att vara fyllda med kärlek även den dag du och jag har lämnat jorden. Den gåva vi ger dem genom att vi älskar oss själva kommer att gå genom generationer och är den vackraste gåva att ge våra barn.
Patience
Do you have the patience to wait until your mud settles and the water is clear?
Lao Tzu
Tao Te Ching
Live it!
Såg en intressant dokumentär om Deepak Chopra filmad av hans son Gotham. Den har hängt sig kvar i mina tankar, den berörde på ett obekvämt sätt. Den visar en mänsklig bild av Deepak, bortom guru-uppsynen. Och som jag såg honom nu, en man med beroenden, av att bli bekräftad och vara uppkopplad.
Jag vill inte på något sätt klanka ner på Deepak, han är människa, precis som vi andra. Var och en av oss har en utmaning eller fler att möta. Men det som jag inser är att det är stor skillnad på att tillskaffat sig kunskap och att tillämpa den… du kan vara kunnig och du kan vara vis (jag skönjer där en skillnad). Och framför allt visar mig filmen att det är en helt annan sak att prata om sin kunskap än att leva den. Live the teachings, säger Oneness. Och jag ser det så med visdom, att den är inget värd förrens jag förmår leva den.
Jag tänker också på Oneness som säger att meningen med livet är relationer. Vi är här för varandra. Och det är också något sorgligt med Deepak-filmen att hans driv har blivit så stort med att relatera till alla oss okända fans att han försummar de närmaste – de allra käraste.
Det är inget unikt med det Deepak-filmen visar, tvärtom berör det mig så innerligt för att jag vet av egen erfarenhet att det är så lätt att springa med i rushen, jaga sig själv och rusa ifrån sin källa, sluta leva visdomen och säga till de nära: att jag kommer snart, ska bara jobba klart… ska bara jobba mer… ska bara.. ska bara…
Någonstans så fastnar drivet i benen och växeln går liksom inte att få ur. Orden bara manglar på och tystnaden ter sig allt mer avlägsen. Det stressiga livet blir dagar som går och vips så har livet levts… finns inge mer. Och någon kanske frågar sig; var det allt?
Deepak får mig att förstå något mycket viktigt som jag vetat om men inte uttalat för mig själv – att jag vill leva som jag lär. Jag ser mig som en lärare, jag älskar, precis som Deepak, att prata om det som jag har kunskap i (andlighet) men det är inte mitt livssyfte att stå och mässa ut det – jag vill leva det.
Och det är inte lätt att ta sig dit, men jag är på god väg. Och än godare nu sedan jag såg filmen och kan formulera min intention tydligare. Jag vill gärna vara en andlig förebild men mycket hellre vill jag leva ett andligt liv.
Barn på jobbet
Instämmer helt med Sanna Lundell, här kan du läsa hennes text på Aftonbladet.
Är det något jag ångrar och dagligen strävar efter att gottgöra så är det min stress under småbarnsåren. Att jag inte kom till ro under mammaledigheten utan istället köpte mig en konkurshotad träningsanläggning för att jag ”tyckte jag behövde ha något att göra”… jag ångade på med bebis under armen och kalendern fullbokad. Levde det liv jag (egot) ville leva. Vågade inte stanna upp och känna in mina egna behov och än viktigare barnens behov.
Tacksam att Livet gav mig ett wakeupcall och jag har haft modet och framförallt förståndet att göra annorlunda den senaste 6 år. Nu är min ambition att vara en Snigelmamma, en sådan som tar sig tid ~ det är jag skyldig mig själv och mina barn. Det är den vackraste gåvan jag kan Ge mig själv… närvaro med dem ♡ ♡ ♡
Om sinnet
Dina problem uppstår från sinnet. Därför kan sinnet inte lösa något problem.
Sri Bhagavan
L I V
För min egen del så känns det som jag äntligen börjar vakna till L I V på riktigt. Jag hoppas inte det är en dagsslända som flyger förbi, utan att livsglädjen som jag känner spirar, tar form, frodas och stannar kvar. Jag tycker jag förtjänar det – att leva.
Det är skamfyllt är sucka på en blogg om oförmågan att inte leva fullt ut, när människor lider i verkligheten. Människor som lever med ondska och hemskheter inpå. De är de som lider. Inte jag.
Jag önskar jag kunde känna annorlunda, som intellektet tänker. Att jag har det så bra, så i himmelen bra att jag borde dansa fram och sjunga var dag. Att jag borde hylla livet, det som jag har fått… det som jag har. Innan det är förbrukat och över. Innan dess vill jag leva. Allra helst idag.
Men jag tror, och känner, att min (eller en av mina) livsläxa är att lära mig leva. Kanske är det allas vår läxa. Att inte låta klockan ticka och dra oss mot slutet utan gå livet till mötes istället. Jag vill gå livet till mötes. Känna livet i varje steg och andetag.
Det är inget som håller mig fången, varken sjukdom eller fattigdom, inga murar och gränser – det är bara jag. Jag står i vägen för mitt eget liv och välmående.
Och de dagar jag ser mitt jag utifrån min kropp och mitt sinne så är tiden begränsad. Dagarna är räknade. Relationerna likaså. Och de dagar jag har nåden att få uppleva mitt högre jag, själen, så är allt oändligt, kärleken och glädjen och var eviga dag. Allt är fyllt av L I V, även jag och inget kan någonsin ta livet ifrån mig.
Trygg nära Gud
Genom åren har jag blivit speglad i att jag skulle behöva bli bättre förankrad. Och eftersom jag regelbundet mediterar och gör yoga så har jag sett mig som förankrad, jag har utövat mitt ”jordande”, min förankring med det solida, trygga och fasta… har jag ”tyckt”.
Som det Vuxet barn jag är har jag sökt trygghet i mat (att äta), jobba, träna och att förhålla mig till människor och situationer. Anpassat mig efter vilken sinnesstämning andra är i, hur de relaterar till mig och andra (jag har skrivet ett blogginlägg om det förut). Och när jag blir otrygg i situationer, vilket för mitt inre barn är de flesta situationer, så har jag strävat efter att skaffa mig trygghet genom att kontrollera mitt liv och andra. Kontrollera mig själv (dvs min oro) genom träning, arbete, pedanteri och kontrollera hur andra mår, vad de gör och borde göra. Jag har blivit en pain-in-the-ass för mig själv i synnerhet men också för andra, mina nära och kära främst. Och när jag insett hur obefintlig min kontroll är, insett min litenhet inför mina egna begär, andras beteende och livet självt så har jag vänt mig till maten. Choklad, nötter, smörgåsar, linfrökex, fruktsallad… what ever, för att låta känslan som lägger sig i mig när det jag tuggar landar i magen skänka tröst och trygghet. Om än en stor portion av falsk trygghet – en illusion.
För ju mer jag faller till föga för mitt beteende ju starkare blir mitt dåliga mående. Illusionen av trygghet av att äta eller kontrollera försvinner snabbt och där står jag med ett ännu större hål att fylla. Tomrummets väggar växer.
För när mitt inre barn blir oroligt och rädd så har jag inte tagit mig tid att stanna i känslan och försöka förstå den. Jag har övergett mig själv, mitt inre barn, och rusat rakt in i skafferiet eller kontrollen.
Det slog mig först nu under min morgonpromenad, alltså år sedan dessa kommentarer gavs vad det är jag inte är förankrad i. Trots min tro så har jag inte varit förankrad i Gud. I Guds trygghet. Jag har sökt råda bot på min oro och ångest genom dessa beteenden, de har förirrat mig om så för en kort stund ifrån mig själv och hur det känns. Jag har satt min tillit och trygghet till mat och att ge mig på att kontrollera livet, snacka om storslagenhet som förätit sig. När jag nu inser att den enda som kan skänka mig trygghet i min oro är Gud och ingen annan, inte jag… och inte ens mat.
Fuck your fears
Underbart Johannes Hansen! Härligt att se Dig i nyhetsmorgon och höra dina visdomar… Du inspirerar som alltid!
Känslan av is
Jag känner att jag har gjort rätt saker den här hösten. Jag har fokuserat på mitt mående och att tillgodose mina behov. Det betyder att jag tillåtit mig känna det jag bär inom i ännu större (djupare) utsträckning. Det har varit mycket tårar och känslor de senaste månaderna. To feel is to heal, skrev en vän om sitt eget mående och jag kan bara instämma. Det är när jag tillåter känslorna att sippra eller välla fram som de läker. När jag låter de kännas okontrollerat och utan plan om hur länge mitt mående ska få vara… bara låter det vara.
Jag har gråtit på möten, i samtal, i böner, i ett famntag, till en film… jag har sörjt. För det mesta ingen aning om vilka tårar som runnit, har inte ens brytt mig om att leta innehållsförteckningen på dem – bara låtit dem passera. Och tillåtit mig att ”inte veta”, enbart känna.
Och det är så skönt, både nu och när de rinner. Det är läkande. Jag känner hur jag står stadigare i mig själv. Det är inte lika svajigt nå längre. Jag finner stöd och ro genom känslorna, inte just när de upplevs kanske men efteråt när de fått sin plats i min kropp och tagit sig igenom sin process. För är det något jag tror på så är det att känslor som inte upplevs de paketeras och trängs, skavar och gnager inom medans känslor som släpps igenom och känns de dunstar bort. Ser det som att oupplevda känslor, undanstoppade och gömda är som is. Och när jag tillåter mig att känna dem så transformeras isen till vatten. För att efteråt när de passerat och upplevts så är det som ånga, som stiger upp och försvinner bort…