Artiklar med etiketten ‘Skrivande’
Home
Whoever brought me here
must take me home.
Rumi
Sorgen
Sorgen – jag förstår att den bara visat sig i sin linda. Att den är uppvaknad och jag har ingen aning om vart den kommer att föra mig. Jag har ingen kontroll mer än att jag ska tillåta mig att åka med. Jag har sett människor som flytt från sin sorg, ihärdigt arbetat sig bort från den eller uppfyllt sig själva med annat, jag ska inte döma, jag förstår så väl att vi alla har olika sätt att hantera den, för hur det än är så kan vi nog inte fly från sorgen, den kommer alltid ifatt.
Men jag har en inre värdering och övertygelse som jag nu lever efter (efter åratal av att inte ha levt efter den) och det är att stanna och vara med det som är. Jag tror att jag blir blockerad och sjuk av allt jag begraver ner i mig själv, i synnerhet känslor. Jag har förstått att känslor utger ingen som helst fara för mig mer än att de kan göra ont för stunden. Och är jag där i den smärtsamma stunden, hur lång den nu behagar vara så vet jag att smärtan ger vika efter ett tag… en vacker dag. Den kan omöjligtvis stanna om jag inte låser den inne. Jag öppnar fönster och dörrar på vid gavel, låter den svepa in och ut av sig självt, jag vet att det blir rent, lättare att andas med tiden.
Och sorgen har hittills varit skamligt självupptagen. Jag har lidit och gråtit över min ensamhet, över min övergivenhet, över att inte mamma ska se mig, över att hon inte kommer se mina barn, över att jag inte får ha henne kvar för mina egoistiska syften.. bara jag, jag, jag. Jag ser att sorgen handlar inte om henne, utifrån hennes bästa utan smärtan bara snyftar från mitt hörn av offersoffan.
Och eftersom jag bestämt mig så flyr jag inte från den känslan heller, den skamligt egoistiska. Jag stannar och känner självupptagenheten. Jag stannar och känner skammen. Jag stannar och känner smärtan. Jag stannade och jag märker att jag är kvar.. och just idag känns inte sorgen smärtsam, just idag känner jag bara kärlek och tacksamhet för de fyrtioett åren med min mamma och just idag känner jag ingen saknad, på nått vis känns hon inom mig, så innerligt innerligt nära. Jag känner hennes kärlek på insidan av mig själv. Det har jag aldrig känt förut och det är en fantastisk upplevelse av att hon på nått vis känns som jag.
Livet till mötes
Jag går himlen till mötes,
mina sista andetag.
Jag går livet till mötes,
öppnar dörren var dag.
Låter mig fyllas av livets andetag.
Jag går livet till mötes,
öppnar dörren var dag.
Breder ut mina vingar och lyfter ett slag.
Jag går livet till mötes,
öppnar ögonen för jag.
Jag går himlen till mötes
och sluter dem en dag.
Jag går livet till mötes
för jag är jag.
Jag går livet till mötes,
jag känner modet i dag.
Jag går livet till mötes,
för det gör mig glad.
Jag går livet till mötes,
för där möts du och jag.
Jag går himlen till mötes en dag.
Jag går livet till mötes i dag.
Savita
Älskade mamma
Min mamma har varit allvarligt sjuk de senaste veckorna, vid midnatt fick hon somna in i sin egen säng efter en vecka på lasarett. Hon har gått över, så som jag hört att de säger på Island. Jag vill inte skriva mer om det här på bloggen, vill låta det vara privat. I allafall det som berör henne och min familj. Min egen sorgeprocess vill jag säkert dela framöver men just nu är jag mitt i den och jag vill vara där, låta sorgen kännas och svepa runt i mig. Den tar mig med på en inre resa, jag reser i tillit, jag känner hur allt är omhändertaget och hur allt sker med kärlek. Som jag ser det just nu är inte bara livet kärlek utan även döden. Även mina tårar skänker en känsla av frid och kärlek, jag vet inte hur det hänger samman men det är så det känns… jag känner kärleken i luften.
Min mamma, min första kärlek ♡
Min anknytning
Det känns som en längre tid, då jag närmat mig min anknytning till mig själv. Men egentligen så har det ju inte alls pågått länge. Under större delen av mitt liv har jag varit helt ovetande om att jag haft en liten tös inom mig, jag har inte ens vetat av henne och alltså inte haft en tillstymmelse till förståelse om hennes behov. Levt omedvetet med andra ord. Först för några år sedan när jag gick en kurs på Bara Vara och terapeuten envisades så med att påtala att jag hade ett barn att ta hand om och att hon fanns inom mig började jag hajja till, inte av egen insikt utan av att terapeuten upprepade sig gång på gång och jag förstod att hennes medvetenhet (läs: envishet) visade mig min omedvetenhet. Men där och då var jag inte kapabel att omfamna henne fullt ut. Det var som att jag för första gången stod utanför hennes flickrum, nervöst knackade på, med raska steg gick in och kramade henne med en ryggdunk och flydde ut igen. Sen dess visste jag om var hon satt och gömde sig men jag återvände inte nå mer.
Genom Oneness och terapi så har jag funnit modet att vända tillbaka för att lära känna henne. Lyssnat och varit där. Tagit in hennes berättelser och försökt förstå varför hon sitter där hon sitter. Känt hennes rädsla för att gå ut. Nu vet jag exakt vad hon är rädd för. Jag ser vart det kommer ifrån. Jag förstår vad hon hade behövt men inte fått. Jag vet vad hon lider av. Nu vet jag.
Nu vet jag också vad jag måste göra. Jag har erkänt min skuld för att ha övergett henne. Jag har förlåtit mig själv. Nu är det sista steget kvar, det kanske svåraste av dem alla – jag behöver knyta an till henne så djupt att hon blir jag. Jag ska visa henne världen, så som hon aldrig sett den förut. Jag måste ta hand om henne och vara hennes trygghet när hon är rädd. Precis där är jag nu. Jag ska bära henne och vara hennes stöd så länge hon behöver, tills hennes rädsla övergår till tillit och glädje. Tills den dagen hon blir till ett glatt och livfullt barn igen – tills den dagen jag blir jag.
Förstår att jag är på de sista trappstegen i förändringstrappan; förnekelsestadiet, begrundandestadiet, förberedelsestadiet, handlingsstadiet, aktivitetsstadiet. Det känns hoppfullt och jag ser med glädje på vår framtid tillsammans, vad den kommer bjuda oss. Det gryr något färskt och ungt inom mig, jag känner hur det spirar…
I take time to play with my inner child.
Affirmation
Louise L. Hay
Vilken inspiration!
Ser för andra gången klippet från Malou efter tio där hon intervjuar författaren Margit Sandemo. Margit är full av liv, energi, humor och klokheter, må jag stråla som hon när jag ska till att fylla 90 år. Och alla år dessförinnan och efter förstås.
So you admire so you become, sa ofta min yogalärare Sky.
Yoga ♡ Skrivande
Så tacksam. Jag har blivit kontaktad av en hälsotidning och har fått uppdraget att skriva en artikel om Yoga. Det är mitt första skrivarjobb om jag räknar bort åren som centrumledare för Kupolen som även innefattade att skriva ledarsidan i Kupolen Magasinet varje månad.
Jag känner mig inspirerad, taggad och givetvis lite nervös. Men otroligt tacksam. Så tacksam. Kan inte sluta le.
Det känns som mitt skrivande bara börjat, trots en bunt undangömda manus och de dagliga blogginläggen som staplats till år. Jag upptäcker något nytt varje dag. Livet är allt bra spännande, allra helst det liv som spirar och ger sig uttryck från det inre.
Om Shanti
God in all
If you can’t see God in all,
you can’t see God at all.
Yogi Bhajan
Med andakt
Åkte till St Tuna Kyrka för att tända ljus under Allhelgonakvällen. Vi har våra nära och kära begravda i Norrland eftersom min familj är därifrån. Men vid Stora Tuna brukar jag tända gravljus på Elsie och Åkes grav. De var som reservmormor och morfar till mig då jag var barn, min längtan efter äldre i mitt liv och det 100 mil långa avståndet till rötterna gjorde att jag sökte kärlek och närhet där den fanns tillgänglig. Det gjorde den minsann hos Elise och Åke, de hade inga egna barn och alltså heller inga barnbarn. Elsie var hälsokraften själv och inspirerade mig tidigt till ett hälsosamt liv, det förstår jag nu även om det tagit årtionden att inse värdet av att leva hälsosamt och hur att leva hälsosamt.
Mormor visade mig tidigt vägen till tron på Gud. Och Elsie och Åke var tryggheten själva i gudstron och tog med mig till Korskyrkan här i Borlänge och de var de som gav mig min första bibel, då fyllde jag nio år. Min andra gavs till mig när mormor dog. Jag fick med stolthet och ära ärva hennes gamla vällästa Bibel.
Fann inte Elise och Åkes grav, trots att jag varit där så många gånger. Jag lös med mobilen framför gravstenarna där graven legat, men jag upptäckte den inte. Kanske sköts gravarna bara en viss tid, sen lämnas plats åt nya. Eller så var mörkret för tätt för att finna det jag sökte. Jag tände mitt ljus vid en gravsten full av mossa, den såg ensam ut. Bad en bön och ställde ner ljuset. Det kändes fint. Sen satt jag länge i kyrkan, jag tänkte be men närvaron var så stark, jag fann ingen kontakt med sinnet, hittade inga ord, inga önskningar eller böner – det gav mig allt jag kunnat be om att bara sitta där utan att förmå röra mig. Det var andaktsfullt.
Sökte sen på svenskagravar.se och fann att, gravrätten har återgått till upplåtaren.
Om lycka
Nedan följer ett citat ur boken Barn av livet – Resan till vuxenlivet och dess ansvar, Tommy Hellsten. En bok jag sträckläst de senaste dagarna. En bok om att tillfriskna från medberoende.
Därför anser jag inte längre att det finns lyckliga människor och olyckliga människor och att de olyckliga är de som haft en svår barndom medan de lyckliga skonats från allt sådant. Så enkelt är det inte. Lyckliga är de människor som är redo att möta sin smärta och ge sig hän till livet.
Tommy Hellsten
Det är så det känns för mig. Jag blir lyckligare med tiden (inte dag för dag, men med tiden) då jag stannar upp och möter mina smärtor från barndomen, sådant som ligger obearbetat i mitt inre och ger sig uttryck till att jag som vuxen beter mig som ett barn. Jag lär mig att istället vara en vuxen kvinna som bär och håller om, beskyddar mitt inre barn. Det är läkande och det är det tillfrisknandet boken handlar om. Det är andlighet för mig. Jag upplever mig vara i kontakt med själen när jag är i kontakt med mitt inre barn, lill-Fia eller Lätt-Maja som många kallade mig då. Det är hon/själen som bringar helhet och visdom i mitt liv. Det är henne jag omfamnar och låter vara en del i mitt liv – vara helt i mitt liv. Inte på ett omedvetet sätt som ger sig till uttryck destruktivt utan medvetet bär jag henne inom mig. Håller henne när hon är rädd. Och beskyddar henne med gränser när jag ser ett behov av det. Jag är vuxen med ett litet barn. Jag är hel. Jag är levande. Lev-ande. Jag kommer i kontakt med min sanna lycka. Med min livsglädje. Med livet.
