Artiklar med etiketten ‘Skrivande’
Möt världen
Att leva utan berättelse
prova någon dag
Möt världen genom tystnad
lyssna
Vad kan du höra utan ditt
gamla jag
Savita
Happy weekend
Fullmånesken, meditation, barnen, familjen, vädret, aktiviteter, stillhet, skrivande… står på önskelistan över helgen. Jag tar en kort timeout från bloggen och är tillbaka efter helgen.
Önskar Dig strålande dagar!
Sant lyssnande
För sant lyssnande, måste sinnet vara stilla.
Sri AmmaBhagavan
Omfamna själen
… omfamna livet!
Själen är vår andliga kropp. Men utan den fysiska kroppen skulle själen totalt integreras med det högre medvetandet, alltet, bli ett med allt annat liv både här på jorden och i hela kosmos. Det är just tackvare kroppen vi kan uppleva än mer av det gudomliga. Genom våra sinnen så ges vi varje dag, varje minut, varje sekund något att uppleva.
Sinnet är också där, som en fantastisk resurs, tackvare sinnet så kan vi kommunicera, förstå, integrera med varandra mentalt. Sinnet kan kanske ses som en motor som för oss framåt. Jag brukar beskriva sinnet som en apporterande hund, den står där och viftar på svansen och vill ha bollen kastad. Älskar inget mer än att springa på sitt uppdrag och komma tillbaka igen med uppgiften slutförd, avklarad.
Problemen uppkommer (som jag ser det) när vi inte förstår och tillåter själen vara chauffören som kör och sinnet motorn som tar oss fram. Låter själen vara den som kastar bollen och sinnet den som springer på apport. Eller ännu hellre, låter själen få vara både pilot, steward, reseledare, guide och värd på vår livsresa och helt och fullt tillåter oss att njuta av den.
Nu har jag kanske ett litet försprång eftersom jag är medial och haft kontakt med andra väsen och andar och bara vet inom mig att det är sant, själen lever förevigt. Det må vara till hjälp. Men ändå är jag lika invan som du att låta sinnet vara den som styr, sinnet som är präglat (och många gånger kuvat) av miljö, uppväxt, arv, sociala koder och spel. Det sinnet som hämmar livsflödet. Sinnet som känner mentala begränsningar, rädslor och bojor. Alltså illusioner. Illusioner av gamla minnen, filmer och berättelser som går på repeat om och om igen. Ropar vargen kommer… och håller oss gömda inom oss själva. I egot.
När jag låter sinnet styra mitt liv, så har det tendens att bomma igen och försegla livspulsen, till slut står jag där och har lyckats tråckla på mig tvångströjan igen.
När jag låter själen vara den som styr mitt liv ser jag mig själv stå ute på öppen vidd, med den vidsträckta himlen ovanför. Jag står med utsträckta armar och snurrar runt runt… i en avslappnad och glädjefull dans som säger, jag litar på dig, för mig dit du vill!
Let go, let God, är mitt favoritcitat just nu.
Dag för själen
Idag ska jag göra rent och göra om lite på mitt altare inför kvällens Oneness Blessing (deeksha på distans). Det blir också en meditativ stund i solen medans Izabelle sover. Lite skrivande och en klient för soulcoaching. En dag för själen. En dag med att ge ut och ta emot. Känner mig lyckligt lottad med den vardag jag har…
Tacksam
Bokmässan
Känslan efter att ha sparkat av sig skorna och sjunkit ner i hotellsängen efter en heldag på bokmässan!
Så himla glad över vår dag, min och Ylvas. Och till det glädjen att även få umgås en stund med min kusin Marianne (vi har inte setts på 10 år) och hennes fina dotter Elin. Träffat förlag. Sett på ”riktiga” författare. Minglat. Strosat. Vilat. Packningen blev tyngre och stegen släpande.
Dagens shoppingfynd var Louise L. Hay – Jag kan det, Cajsa Tengblad – 5 minuters paus, Magdalena Mecweld – Vila dig i form med Yinyoga och en bok om Astrid Lindgren och en om Carl Von Linne och så fem egna (läs: tomma) skrivböcker.
Allt är bra
Äntligen, så åker jag till bokmässan! Under flera år har jag önskat att en dag kunna besöka den, givetvis drömmer jag fortfarande om den dagen jag själv står där som författare tillsammans med ett förlag, men just nu i livet känner jag mig som en vinnare av att bara ha skickat iväg några av mina manus och att få mingla avslappnat som besökare.
Jag vet att allt är som det ska, jag känner sådan oerhörd tillit till livet. Det är inte livet självt som hindrar mig, inte alls, det står där med stora öppna famnen för att upplevas, det som hämmat mig är gamla rädslor. De är de som det tagit tid att frigöra sig ifrån. Men det är också som det ska. Vi har våra livsläxor att lära. Det hör liksom till. Men den största läxan (för mig) är nog att ge mig själv tillstånd att leva livet, lära mig att njuta av det och inte bara det utan att bli en mästare på att glädjas åt det. Glädjas var dag. Glädjas med gamla rädslor eller världens flyt. Glädjas i gråmulna dagar och solsken. Låta allt vara som det är och bara åka med, glädjas åt färden.
Jag gjorde det!!!!
Vilken dag, inledde jag med igår, men den rubriken borde faktiskt vara idag. Söndag 22 september ligger nu i topp på min lista över skitbra-dagar. Först kommer givetvis födelsen av mina barn och den dagen vi tog emot Izabelle och såklart bröllopsdagen men sen så tror jag nog att denna dag kan stå där som topp fem.
Jag har klättrat, kämpat, segat, flödat, gråtit, skrattat och våndats. Levt mellan hopp och förtvivlan, med ångest och glädje, år ut och år in. Och nu äntligen så kom dagen jag så många gånger trott aldrig skulle komma, dagen då jag postar mitt manus. Och till min glädje och förundran så skickar jag inte bara ett manus utan fem! Fem manus ivägskickade till olika förlag. Vilken dag!
Jag landar mjukt i famnen på mig själv, tänk att jag tog mig över den gigantiska tröskeln, den som jag fruktat så. Wiiiihooooo! Just nu känns det som det inte spelar någon roll vad som händer med texterna, jag lyckades med det som skrämde mig allra mest att paketera och skicka iväg dem till förlagen.
Jag har besegrat något stort idag, jag känner mig fri – fri att leva som jag vill leva!
Tack! Tack! Tack!
Och tusen tack vännen Malin Lidén för den passande bilden jag fick låna.
Att dela med sig
Med anledning av livsuppgift så börjar jag tvivla på om det verkligen finns en livsuppgift, den med stort ’det’ – The One. Jag ser på många människor som jag upplever lever sin livsuppgift så spelar det ingen roll vad de gör, i stort eller smått, smalt eller brett, det jag fascineras av och dras till, alltså vill hålla väckt i mig själv är passionen. Det är passionen som fängslar mig.
Det är inte själva skrivandet som jag är passionerad i, det är att dela vidare det jag själv upplever. Det är att sprida för vinden om så, det jag tror på. Jag har nämligen märkt att det jag tror på det upplever jag när jag delar det med andra. Jag tror på livet efter döden, alltså för mig finns ingen död, det är bara en transformation av kroppen, men den eviga själen består. Jag tror på att livet är evigt men jag upplever det eviga livet genom kontakt med dem på andra sidan, alltså i ett medialt möte. Jag tror på att vi alltid har kontakt med, rättare sagt ÄR, själen, livsenergi men jag upplever det när jag ger det till andra till exempel när jag ger och tar emot deeksha. Jag tror att jag är i kontakt med en källa till visdom men jag upplever det mitt i själva skrivandet, när tangenterna smattrar, först då, inte innan. Jag tror att vi alla har en guidad snitslad livsväg att gå men jag upplever den inte förrens jag sätter den ena foten framför den andra. Jag tror att jag har mycket att ge men jag upplever det inte förrens jag står där med famnen full och ger.
För mig är passionen i själva delandet och givandet. Att dela yogan, skrivandet, tankarna, deekshan… det är när jag delar jag själv upplever det. Det är i delandet jag själv fylls med det jag vill dela till andra. Inte förrens jag delar kan jag uppleva det. Det ges till mig först när jag står där med en givande hand. Fram tills dess behöver jag vila i tillit till att den handen jag sträcker fram snart kommer vara fylld med det jag vill ge.
Så tror jag att det är. I alla fall är det så det är för mig. Så det ges till mig.
Vi ärar Gud genom att tjäna andra med våra gåvor.
Rick Warren
Skamfylld
Förut har jag skrivit om lill-Fia, den lilla rädda ensamma tösen inom mig. Hon som är både rädd, ensam och faktiskt fylld av skam. Henne möter jag lite då och då, mer ju mer medveten jag väljer att vara om henne. Det är ju ingen annan än jag som ska rädda henne, eller jag behöver inte ens rädda henne, jag behöver bara vara med henne. Omfamna henne och stanna med henne. Kanske bromsa mig själv när jag vill rädda (och se) andra, och först se inåt vad hon är i för tillstånd, se om det är något hon är i behov av först – innan jag ger till andra. Jag ska inte välja bort andra, men jag ska välja henne först. Vi ska liksom möta andra tillsammans, hon och jag. Möta andra som en helhet och inte som en del av lill-Fia och en del av den vuxna Sofia. Nej, som ett. Oneness även här. Utan Oneness och mitt möte med själen, det gudomliga inom så hade jag inte vågat träda inåt och öppna dörren till Lill-Fia, jag är helt säker på det. Jag har varit där och gluttat förut, gläntat på dörren. Men jag har inte klivit in helt (stannat) i hennes värld, det hon känner, det hon är. Det vågar jag nu. Det vill jag nu. Det möter jag nu. Det är helt fantastiskt. Fullt av sorger, gråt, övergivenhet, uppgivenhet, rädsla, massor av det – men fantastiskt. Jag är inte rädd för känslor, det är bara känslor. Då när de lagrades var det hennes överlevnadsstrategi att bevara dem, stoppa undan dem och stänga dörren. Då, eftersom hon inte visste bättre, då när hon var ett litet litet barn. Nu känner jag mig modig, nu känner jag mig hoppfull, nu vågar jag känna även det begravda.
Och nu är min plan att när vi släppt ut och torkat alla tårar, ska ta henne i handen och gå ut ur den där gömman. Jag ska frigöra henne känslomässigt genom att känna det hon känner och sen ska jag visa henne allt hon inte sett. Vi ska se världen med nya ögon. Jag ska gå med henne genom rädsla, sorg och framför allt skam och få henne att känna sig stolt över vem hon här. Jag ska ta henne runt i världen och visa henne världen men även visa henne för världen. Jag ska ge henne stoltheten till sig själv och jag ska ge henne glädje till livet. Jag ska ge henne ett fullvärdigt värde. Ett liv utanför dörren. Ge henne frihet att vara den hon är. Vi är på god väg… vi är på väg.