Artiklar med etiketten ‘Skrivande’
Vackra blad
Varje dag av ditt liv är blad i din historia.
Arabiskt ordspråk
Andlig mognad
Jag känner sådan glädje i att hjälpa och inspirera andra. Jag känner att jag är en lärare, jag har en andlig mognad som jag kan dela med andra. Jag har fått insikter och en högre medvetenhet. Gör det mig mer andlig än du? Absolut inte. Andlighet är att vara dig själv och tillåta dig själv vara precis så som du är skapad. Att våga se dig själv så som du är, utan retuschering och skygglappar. Och att trots det du ser kunna acceptera dig själv. När vi accepterar och älskar oss själva är vi andliga. Då blir vi lyckliga. Då släpper oket från våra axlar, det som tyngt och skavt hela livet. Då släpper alltså förväntningen på oss själva att vi måste förändras innan vi kan bli älskade och älska oss själva.
Gud älskar oss precis som vi är. Vad annars? Gud har ju skapat oss, Gud skapar bara perfektion. Att vara andlig är att vara Du. Att vara andlig är att vara jag. Min andlig mognad handlar om att jag tillåter mig att vara jag. Med allt vad det innebär och med allt vad jag ser där inne. Sinnet bedömer, jämför, analyserar vad det ser. Det basunerar fortfarande ut om att en förändring måste ske. Medvetenheten är att jag nu också ser sinnet. Jag betraktar sinnets natur och låter det också vara som det är. Det blir älskat det med, i all sin missnöjdhet. Jag behöver inget nöjt sinnet för att njuta av livet. Varför ska jag vänta på att det blir tillfreds, för att i nästa regnskur eller försenad morgontidning tappa njutningen när jag kan njuta precis just nu oavsett om vad för verklighet jag upplever.
Ikväll skriver jag vidare på min bok… sinnet dömer mitt skrivande i vanlig ton men hjärtat säger mig att jag har något att dela med mig av. Hjärtat finner glädje i skrivandet och delandet. Jag följer hjärtat och låter sinnet fortsätta krydda min livsväg men inte styra stegen.
Love life!
Books & Dreams
Första dagen på sommarlovet dimper Books & Dreams ner i postlådan. Vilken lycka! Fast den räcker inte länge, jag lusläser den med detsamma. Inspirationen flödar och jag drömmer om ett författarliv. Inte för att jag identifierar mig som en författare, mer som en andliglärare eller budbärare. Läran om livet är det jag vill dela med andra… och lära mer för egen del. Livet är väl ett enda långt lärande. Bäst att se till att njuta av det. Fånga glädjen i livsläxorna.
Har skrivit mer på min egen bok idag, det flödar alltid lätt och ansträningslöst när jag väl tar mig den långa vägen från cyperspace och in i dokumentet. Det sitter inte fast, orden strömmar.
Har som mål att skicka in manus snart. Mycket snart.
I´m walking
Gjort ett löfte med mig själv att skippa facebook och blogg idag och ägna mig helt åt skrivandet så fort tillfälle ges (läs: Izabelle sover middag). Många bäckar små dvs jag ska fånga stunderna när de ges. Lovely tuesday!
There is a difference between knowing the path and walking the path.
Morpheus from The Matrix Movie
Ångestbegär
Hemma igen efter en helg i storstan. Åh vad helgen gick fort, jag skulle velat stanna längre, sa Maya. Själv älskar jag att vara borta och älskar att vara hemma i vardagen och mina rutiner, är alltså en tråkig rutinmänniska med några ådror av äventyr, men inte så många.
För övrigt så värker det inom mig, orden vill ut. Jag krampar nästan av skrivarkreativitet, den sitter i huvudet (och alltså inte tillrätta i worddokumenten…. än) men under kvällen och morgonens förmiddag är planen att det ska få flöda ut ord i alla fall. Jag längtar. Det är som ett ångestbegär, smärtsam njutning. Undrar om det är fler kreatörer som känner så? Jag tror det.
In the depth of my soul, there is a wordless song.
Kahlil Gibran
Mitt fokus
Gårdagen hängav jag min energi åt skrivande (inga fler ursäkter!) medans Izabelle sov middag, Oscar var på fotbollsträning och Maya lekte med kompis. Under eftermiddagen tog vi cyklarna och åkte på lekplatssafari genom stan, erövrade 3 stycken fina lekplatser och tog en våffelpaus innan vi utmattade försökte samla kraft till sista backen hemåt.
Vilken väg kan vi cykla så vi slipper backar, frågar Maya?
Det är just det som är kruxet med att bo på (nära) berget, det blir uppför vilken väg vi än kommer ifrån.
Idag ska jag förbereda mig för morgondagen, jag ska till min stora glädje vara lärare några timmar på Brunnsviks Folkhögskola med temat hälsa och friskvård. Så glad och tacksam för det, jipiii!
Till kvällen blir det yoga med ljuvliga soulsisters och sen drömmer jag mig bort i Skärgårdsdröm med Sofia Rågenklint på Tv8.
Skapande
Det andra chakrat, Svadisthana, med färgen orange fick vår extra uppmärksamhet under kvällens yogapass. Svadisthana betyder den egna boningen och dess energi handlar om rörelse, förändring, kreativitet, passion och lust bl a.
I boken (Leva med mål och mening, Rick Warren) som jag nu plöjer igenom så är inledningen ’Det handlar inte om dig’. Och det är där jag oftast hamnar när jag följer min lust och passion, den väcks i givandet. Det givande som inget hellre vill än att flöda ur mig. Det jag vill säga är att när jag fokuserar på vad jag vill få ut av det, så hämmas energin eller så stoppas den helt. Men när jag istället har fokus på vad jag vill ge och dela med mig av, vad inom mig som vill ut, ut till varje pris, då börjar det flöda och spira. Då väcks min kreativitet.
Och vips så kanske sinnet tränger sig på och ställer frågor som; Vem i all sin dar vill läsa dina texter/böcker? Hur ska du försörja dig? Tror du verkligen på det här? Eller ställer charmerande frågor som: var? när? hur? till vem? varför? Och låtsas vara med på tåget lite grann.
Det är som självmord på kreativiteten, glöden släcks av sinnets kritiska röst.
Det jag hela tiden kommer fram till är att sinnet är en upprepande, tjatig och väldigt pessimistisk trots att det hävdar om sig själv att vara reeeeealist. Jag låter det vara som det är, jag har ingen lust att ägna vare sig tid eller energi åt att ge mig i kast att förändra något som upptagit större delen av mitt liv, sinnet får vara som det är. Det håller sig fullt sysselsatt. Under tiden återvänder jag till frågorna: Vad vill jag ge? Vad vill komma ut? Vem blir jag av att göra det? Jag litar till energin som väcks snarare än tankarna som mal. Jag litar till livsglädjen jag känner, den vill jag känna mer av. Den håller mig vid liv på riktigt. Den gör mig fri. Fri och glad.
Skänker mening
Är så glad när jag får till skrivandet. Och idag har jag skrivit. Det är väl inte så att jag aldrig ges möjligheten men jag upptäcker att jag ofta hamnar med annat framför näsan. Bloggen, facebook, OM-meditationer och massa fördjupande youtube-klipp hör till mina flyktvägar när jag har en stund för mig själv. Inte för att stunderna är vare sig många eller långa med tre barn varav Izabelle och jag är tillsammans för det mesta. Men idag har jag skrivit. Jag skrev häromdagen också. Det går lätt och det känns rätt. Jag upptäckte min röda tråd där på gräsmattan utanför campuset på Oneness University i slutet av februari och efter det har jag ingen tvekan nå längre. Jag vet att den kommer bli klar och jag ser att jag har kommit långt. Jag tror på den (läs; mig), jag tror på att jag kommer få ihop en bok till slut. Den kommer också att bli illustrerad i bilder och idag var jag och träffade fotografen. Det känns spännande. Det drar ihop sig törs jag sticka ut hakan och skriva.
Det är bland det roligaste jag vet att skriva. Inte så att jag sitter och skrattar hejdlöst utan mer så att det ger en inre frid, det skänker mening. Orden som strömmar ur skänker mening till mig eftersom jag skriver dem i andemeningen att de ska skänka hopp, inspiration eller komma till nytta för någon annan. Och jag behöver inte ens veta om de verkligen gör det, bara av att det är min intention när jag skriver så skänker det mening och glädje till mig. Så nog är det terapeutiskt att skriva. Jag skriver i hopp om att bringa ljus och hopp till någon annan och för varje ord som slinker fram så ger det klarhet och ljus till mig själv – jag läker i alla fall och vad mer kan vi alla göra än ett börja med oss själva.
Jag kan inte ge något till någon annan som jag inte har.
Jag tror på att dela med varandra. När vi delar så möts vi och när vi möts så inser vi att vi är lika, vi är liksom samesame, vi är ett – Oneness ♥
Omhändertaget
Allt är omhändertaget!
Om vi verkligen tänker (känner) efter så kan vi inte annat än lita på att det är så. Livet är så mycket större, oändligare och intelligentare än vi någonsin kan ana och förstå. Ta bara den lilla människokroppen som skapar sig inom livmodern. Och kvinnans kropp som vet hur att bära det lilla livet och att föda det. Maten som passerar genom kroppen var dag och finner sin väg och andetagen som lyckas ge oss liv var eviga minut. Syret som tillhandahålls oavsett vart i världen vi befinner oss. Solen som ger liv till hela jorden, inte bara oss utan all växtlighet och alla djuren. När vi tänker stort så vet vi att intelligensen i livet är mycket större och komplexare än något mänskligt sinne någonsin kommer att förstå. Och det kanske inte är meningen att vi ska förstå det. Det är liksom tillgodosett så att vi inte ska behöva uppehålla vårt lilla sinne vid så stora tankar. Det är mest troligt så att allt redan är tillrätta lagt in i minsta perfektion och detalj just för att vi ska vara befriade från sådana stora frågor och istället ges möjligheten att helt fullt kasta oss ut som nyfikna små själar och upptäcka livet och allt det vill ge oss.
Om nu allt det stora redan fungerar, jag tänker på solen som lyser, jorden som roterar och planeterna som är placerade där de ska, varför då oro sig över om hur livet ter sig för oss. Om vi släpper taget och bara vilar i att allt är som det ska och allt är omhändertaget så upptäcker vi att det faktiskt är så, att livet för oss fram och tillgodoser alla våra behov – automatiskt. Helt utan ansträngning. Det krävs ingen ansträngning för en frisk kropp att föra syre till lungorna eller att smälta maten, det sköter sig automatiskt.
Det vi har trasslat in oss i är vårt lilla ego som gärna vill vara herre över världen vi lever i, inte bara vårt eget liv utan allra helst alla andras också. Det är en liten fluglort i förhållande till det stora livet (guds plan, universum, det högre medvetandet), skulle jag vilja säga. Och trots att det är en liten fluglort så ägnar vi dagligen oerhört med energi till att inte bara lyssna till dess tjatter utan också springa som en tok på dess begäran. Vi springer och springer dess ärenden och för varje steg så tappar vi kontakten med livets gåva. Nämligen att allt redan är omhändertaget och allt är som det ska. Vi kan (och bör nog) enbart följa med och ta emot. Vi kommer inte bara upptäcka massor av gåvor som ges oss utan också vad vi vill ge tillbaka. Ett givande som väcks ur passion, kärlek och glädje och det ges helt ansträningslöst, eftersom det inte är sinnet som ger, utan det är livet självt som strömmar genom personen.
Sättet för att leva i full tillit till livet är att hoppa ner från sinnets höga pedistal (och ja, man får lätt lite skrubbsår i fallet, iallafall om man hissat upp sig själv högt) och luta sig tillbaka från allt görande och enbart ägna sig åt att upptäcka varandet. Det är just i varandet man ser livets mirakler, de sker varje dag och blickar du inåt så ser du tusentals av mirakler som pågår just nu i din kropp. Livet är magiskt, och du kan upptäcka det. Sinnet lär aldrig upptäcka det eftersom det ser sig självt som största miraklet. Men när du vilar i varandet och i tilliten till att allt är omhändertaget så inser du att sinnet självt var en illusion och att livets magi är på riktigt.
Divine moment
Every Moment Is Wholey
Every Moment Divine
When you live Life in Love with Joy in your Heart
And allow Your True Essence to shine
Maia