Artiklar med etiketten ‘Skrivande’
Avskalat
En tidig söndagsmorgon i maj, när inget står på agendan och solen stiger upp över tallen – den känslan är speciell. Jag älskar dagar som bara är, dagar att fånga och njuta av. Med tre barn, hus och trädgård så ser jag ändå sysslor som jag bör göra, men jag skalar av dem, skalar av till bara essensen är kvar, det viktigaste, sen låter jag resten formas av livet.
Det är så jag gjort de senaste åren med mitt yrkesliv och dess alla vägar jag utforskat, skalat av. Jag har hunnit med att utforska yrken som nagelskulptris, vägvakt, avbytare (bondgård), centrumledare, friskvårdsanläggnings-ägare, träningsinstuktör, kassabiträde, säljare, föreläsare, kursledare, idrottslärare, marknadsansvarig… jag minns när jag satt hos ett medium och uttryckte all min längtan till aurafoto, färgterapi, mediumskapet, coahingen, skrivandet, yogan osv. Då gav hon mig rådet att rensa undan, fokusera på några få delar. Istället för den saliga härliga blandningen låt någon (några behövde hon säga till mig för att jag skulle få behålla lite livsmod uppe) få komma fram än mer i ljuset då de andra läggs åt sidan. Hon gav mig rådet att fokuserar på en (några få) och istället för att med en trubbig spretig udd få se den bli knivskarp.
Jag känner mig kanske inte knivskarp, men nog känner jag att jag vässas till och blir bättre på det jag valt att fokusera på. Nu är ju inte bedömningen alls med i min motivering varför jag vässat till knivudden. Min drivkraft är att öppna upp livskraften i mig, låta mina inre egenskaper få blomma ut till det allra bästa för mig och helheten.
När jag skalade av fann jag att glädjen till yogan och skrivandet var som allra störst. Så det är den livlinan jag balanserar på. Jag ber om att få balansera i ljuset. Jag ser andligheten, det mediala som benen som jag balanserar med, att mitt högre jag skall leda mig genom yogan och orden jag skriver. Jag ber om att yogan, skrivandet och andligheten ska få fortsätta att förgylla mitt liv och låter sen resten formas av livet. Jag ber mitt ego att släppa tanken om hur det ska formas och vart jag ska gå. Jag står helt enkelt kvar på min livlina och ser om det kommer någon vindpust och för mig dit jag ska. Litar till att jag balanserar på den lina jag ska stå oavsett om stegen går fram eller bakåt, eller jag bara vinglar i nuet. Jag finner frid i att just nu är jag där jag ska vara.
Livet i balans
Jag är i balans, tror jag, det är inte så ofta jag lyckas vara det i mitt liv så det känns lite ovant och väldigt behagligt. Jag lunkar på här hemma i min Snigelmammelunk och är nöjd med att bara vara hemma och tar till vara på mycket tid med barnen. Jag är belåten med hur livet är just nu.
Och det var jag inte för bara några veckor sedan kan jag ärligt avslöja. Då lullade jag också runt här hemma med barn, blöjbyten och matlagning som aktiviteter men med en missbelåten känsla. En längtan till något … Något i mig fick inte stimulans.
Det var när jag började fånga stunder när Izabelle sov och struntade i att titta på teve om kvällarna och istället satte mig vid datorn för att skriva och jobba som vågen skiftade över. Då äntligen började jag känna mig tillfreds med livet, se att jag var lyckligt lottad som levde mitt Snigelmammeliv och samtidigt hade tid till reflektion och faktiskt om jag prioriterar rätt har tid till skrivande.
Nu när jag väljer att skriva lite (eller mycket) varje dag så mår jag bara bättre och bättre. Jag känner mig i balans inne i mig själv och vips så visar sig livet vara i balans det också.
Orden söker ljus
Jag är inne min skrivprocess på riktigt nu. Första delen var väl den här ca 1-2 år långa inspirationsfasen då jag samlade på mig bilder och texter i mitt inre, bökade runt dem, kände på dem, släppte dem och fångade upp dem igen. Vissa av dem har blivit både korta och långa texter som ligger i dvala här i byrålådan (läs: min macbook), de känns inte läge att väcka dem nu, jag tror inte jag har lust att väcka liv i så många av dem faktiskt, de har kanske gjort sitt när de blev utsläppta ur mig, de nöjer sig troligtvis med att ligga i byrålådan.
Förutom att inspirationsfasen för mig var full med glädje och lust så höll den även greppet om tvivel och oro. Tankar surrade som, vad har jag att skriva, hur ska jag lyckas med det här, hur ska jag över huvudtaget få klart någon av texterna till en bok.
Nu är jag så tokladdad och märker att nya texter vill ur mig, de klämmer sig ur minsta lilla springa. De söker sig ut, de söker ljus. Nu struntar jag fullkomligt i hur de ska tas emot, jag har ingen aning om ifall de duger till ett förlag eller om någon läsare vill köpa böckerna. Jag bryr mig inte om det just nu. Jag märker att jag mår bra av ljuset som släpps in när orden sipprar ur ett efter ett. Jag känner passion, glädje och lycka. Jag känner hur bra jag mår när jag skriver. Det är som en frigörelseprocess.
Jag skriver för min skull. För att få tag i min livskraft.
Jag skriver också för barnens skull. Jag vill vara en sund och hälsosam förebild, jag vill känna mig levande vilket skrivandet hjälper mig att göra. Jag vill också visa dem att det är så mycket gott i att följa sina drömmar och leva det liv man själv vill leva. Jag vill visa dem att resultatet i andra ögon är mindre viktigt, det viktigaste är den inre resan och att den bringar ljus och kärlek med sig.
Det ljuset och kärleken jag upplever i mitt skrivande just nu är jag säker på silar som ett energifyllt regn över barnen här hemma.
Mod att skriva
Oh, vad jag längtar efter mitt skrivande. Det här horoskopet fick jag 23 dec, det känns som jag får tecken och uppmaningar från universum hela tiden. Tecken att jag skall ge mig själv möjligheten att skriva. Och skriva vill jag verkligen, mina berättelser växer och värker inom mig. Jag ber om tid och mod att skriva ner dem under 2012. Min själ vill så gärna släppa dem fria…
Ord är inte bara ord. De har toner, klanger och sitt eget klimat. När ord finner sin plats inom dig, skapar de olika sinnesstämningar, olika vinklar, olika perspektiv. Ge ett ord en annan betydelse och var uppmärksam på vad som händer. Det viktigaste att komma ihåg är att uppleva sina erfarenheter, utan att försöka fånga det som händer i ett ord.
Osho
Denise Rudberg
Börjar morgonen med att tassa upp tidigt och dyka in i Passion for Business, en tidning som oftast inspirerar mig och i detta nummer har de till min lycka en lång intervju med Denise Rudberg.
Det är alltid härligt att läsa om andras framgång och skrivarglädje, för innerst inne vet jag att kan hon kan jag. Jag säger inte att jag kan skriva det hon skriver, men jag är helt säker på att kan andra skriva böcker så kan även jag. Och har jag sen insikten att inspireras av det andra författare delar med sig av och lyssna djupt och innerligt på rösten där inne så är allt möjligt.
”Hemligheten bakom min framgång har varit att jag vägrat lyssna på omgivningens oro, och litat till mitt eget driv”
”Tillåt dig inte att tvivla”
Denise Rudberg
Inspirationspuls
Äntligen har jag börjat skriva på en riktig storyboard, jag tror jag gör den på ’riktigt’ vis iallafall, jag går på känsla och gör den som jag tänker mig att jag skulle göra om jag nu någon gång lärt mig att göra en storyboard (vilket jag inte ännu inte har lärt mig). Det är storyboard till min nya barnbok. Japp, det kommer en ny innan de andra inte ens är tömda ur huvudet ännu. Jag kunde inte värja mig igår kväll när jag la mig, för då flög idéerna till en helt ny berättelse in och födde inspirationspulsen.
Jag raspade snabbt ner några anteckningar på ett papper, bad om att inspirationen skulle stanna kvar trots att jag slöt ögonen. Och nu imorse så satte jag mig och skrev stolpar till berättelsen om huvudpersonerna ’Egon & Love’, jag gjorde en tidsaxel, dvs ritade en teckning av en stig och skrev om de olika delarna i berättelsen. Känns lite mastigt att kalla det kapitel, tror nog mer att varje del blir en sida eller möjligvis ett par.
Jag känner verkligen så mycket glädje till att förmedla den här berättelsen, den är så fin och tänkvärd tycker jag, har inte hunnit berätta den för någon ännu, kanske ska ta och berätta den som en saga för barnen ikväll. Barn är ju ärliga.
Skrivarlycka
Jag är i land
Jag ser mitt liv som en lång seglast. De första åren kände jag mig vilsen och drev vind för våg, kände mig som en liten barkbåt i den stora oceanen, kraftlös och svag, utan mål i sikte. Och med oerhörd tacksamhet för dagar som höll mig flytande.
Någonstans längs vägen ruskades jag om och insåg att jag inte alls ville fortsätta den rutt jag sedan länge följt, jag ville navigera om. Och när jag stod där på skutan så förstod jag att navigeringen och vägen till mitt mål var mitt eget ansvar, jag var ensam på skeppet, jag var min egen kapten.
För att ändra rutt krävdes massa kraft och mod, för att inte tala om tålamod. Det tar ett tag att göra en förändring, det var som att vända ett stort fartyg, en gigantisk pråm. Men när den väl var satt ur sin gamla kurs med sikte på den nya gick den inte att stoppa. Alla vindar i världen, alla orkaner som dragit förbi har inte sänkt mina ambitioner, de har istället fått mig att krypa in, in i tryggheten inom och be till andra krafter som styr att ge mig beskydd och föra mig tryggt i rätt riktning när jag själv tappat sikt.
Och nu känns det som om dessa krafter sköljt mig upp på en mjuk paradisstrand. Här sitter jag nu och tittar ut på oceanen som jag färdats på, jag kan iaktta den och allt vad jag upplevt på resans gång. Och det ljuvaste av allt här på stranden är att jag kan njuta av havets närhet, jag kan se dess skönhet och beskåda dess skådespel medans jag tryggt är i land.
Förvirrad
Är lite förvirrad. Nu har sinnet vaknat till liv efter långt slummer i sommarvärmen och undrar vad som hände. Var är alla plikter och måsten och vart är allt hårt arbete? Varför gapar almanackan med tomma blad och var är stressen? När försvann klumpen i magen? Varför pulserar energin i kroppen och vem är det som sjunger där inne egentligen?
Sittandes alldeles under örat så att jag verkligen skall höra, mässar sinnet; Hur skall du försörja dig och vad är det egentligen du skall göra med ditt liv?
Och för första gången på länge har jag inte en aning, jag har ingen detaljerad plan, jag har just nu ingen smart affärsstrategi mer än den viktigaste av dem alla, att glatt fortsätta gå den väg jag börjat gå, den vägen som får min själ att sjunga.
Barn på äventyr
Ett barn på äventyr så känner jag mig. Jag är ett vilset barn i en vuxen kropp. Barnet verkar i alla fall vilset. Min vuxne är i ett ständigt sökande efter det.
Vem är jag egentligen?
Hur var jag innan alla rädslor?
Vad gör mig lycklig?
Vad får mig att skratta?
Är frågor min vuxne ställer sig. Det är dom frågorna som fått min vuxne att kontakta barnet inom mig i hopp om svar. Vem kan svara om inte den som lärde känna mig först, tänker jag. Om inte jag vet, vem vet? Barnet måste veta, tänker min vuxne och fortsätter fråga.
Men barnet är inte där och besvarar mina frågor. Barnet är på villovägar. Barnet är försvunnet.
Ibland får jag kontakt med barnet. Det kommer insvepandes med massa känslor emellanåt, känslor av sorg och ilska. Och det kommer också med känslor av eufori, glädje och lycka. Barnet kommer med glada upptåg och skratt ibland. Då är det skoj för min vuxne, då lever kroppen upp för en stund!
Men varför försvinner barnet iväg igen, undrar min vuxne i sin ensamhet. Och söker vidare efter svar.
Nästa gång barnet är på besök så skyndar sig min vuxne att fråga, varför stannar du inte hela tiden och är med mig? Jag saknar dig.
Jag vill gärna leka med dig säger barnet. Men jag älskar äventyr. Mitt liv är ett äventyr. Du är så välkommen att följa med. Vet du vad, jag har faktiskt väntat på dig. Jag vill att du följer med mig på äventyr. Vi kan leva livet tillsammans. Så vad väntar du på?
Har du mod att lämna ditt trygga bo och följa med mig ut i livet? säger barnet.
Min vuxne tar barnets hand och svarar; Ja, det har jag! Och så studsar dom fram mot livet hand i hand!
Mina bilder
Kände sådan glädje och tacksamhet när Ryan Garrison skickade mig bilderna som vi tog förra veckan. Han har verkligen lyckats fånga den känsla som jag vill förmedla och det känns som jag. Det låter kanske konstigt, klart det är jag. Men jag jag förställer mig gärna på bild, blir lite konstlad och onaturlig när jag spänner mig och blir nervös. Men det blev jag ju aldrig när Ryan fotade, jag var i min yoga-feeling och kände harmoni och det tycker jag kom igenom i bilderna.
Tack Ryan!
