Artiklar med etiketten ‘Sorg’
största sorgen
Kan det vara så att din största sorg är sorgen i att inte vara dig själv fullt ut. Och att den första sorg du upplever i livet är när omgivningen börjar förändra och förminska dig. Dom vill få dig tystare, lugnare, prata mer, ta mindre plats, mer plats, leka andra lekar. Och när åren går kanske omgivningen också påpekar ditt utseende och du lär dig att det är inte okey att vara som du är och se ut som du gör. Närmare tonåren börjar du själv se ideal som media visar, och du tänker att det är den sanna vägen till lycka att se ut som modellerna gör.
Kan det vara din största sorg i livet – förlusten av dig själv. Och när du förlorar rätten till att vara du, så förlorar du även kontakten med dina drömmar och din längtan. Du tror att du är fel och det du känner är fel och hur andra vill se dig och vill att du ska vara är den rätta vägen. Du börjar följa omgivningen och blir vilsen i dig själv.
Om du känner igen dig i texten så är läkningen att acceptera den tid du varit förlorad, att acceptera det du inte kan förändra. Och att nu, i dag, börja ta tillbaka rätten till att vara du. Gå inåt, leta efter pusselbitarna till ditt sanna jag. Finn ut vem du är och vad du drömmer om. Och låt dig vara allt vad du är. För det är inget fel i att vara du, du är en skapelse av det gudomliga och du är fullkomlig precis som du är.
Övervikt = skydd
Det var länge jag såg övervikt som något jag måste bekämpa, springa av mig i elljusspåret eller hantera med periodisk fasta. Och när jag såg övervikt som ett hot mot mig själv, mitt välmående och mina mål så skapades en fientlighet till den egna kroppen – hur kunde den svika mig så?! Jag ville ju vara vacker och njuta av min kropp och mitt liv. Kroppen var alltså emot mig, maten likaså och min egen lathet förstörde för mig.
Men så läste jag texter av förebilder och författare som Louise L Hay och Lise Bourbeau och de skrev att övervikt var lika med skydd. Och jag såg tillbaka i livet när övervikten började krypa upp på mig och insåg att det var år då jag genomgick (genomled) mycket smärta. Det var den tiden min mamma dog och det krisade hemma och livet tycktes hårt även utanför.
Det var precis då något förändrades, jag som varit vegetarian några år beställde plötsligt en kebabtallrik, köpte cola light och började äta godis igen. Och ju mer jag föll ur mina egenkonstruerade ”hälsoplaner”, ju mer dömde jag mig själv och ju mer led jag, både av allt som pågick runt omkring mig men också av att jag tyckte jag själv och kroppen svek mig.
När jag istället tänker på övervikt som skydd, så förstår jag mycket väl varför kroppen byggde bo runt omkring mig. Det var av ren välvilja, den visste mer än jag vilket lidande jag upplevde, den förstod min utsatthet och förstod min känsla av att vara vilsen och ensam. Den gav mig skydd. Den höll mig, den boade om mig och ville säga att jag håller dig, jag är med dig, jag tar hand om dig och överger dig aldrig.
Kroppen är en evig vän och jag blir ledsen när jag läser det jag nyss skrivit, för jag inser hur länge och hur mycket jag sett den som ett hot och min fiende – när den egentligen alltid varit min bästa vän. Och alltid haft goda intentioner och velat mig så väl.
Och jag uttalar en ny affirmation;
I am protected by spirit
not by weight.
Överskottsenergi
Kan det vara så att övervikt är lagrad energi och då menar jag inte energin i form av det vi ätit, kalorier hit och dit. Jag tänker mer som att om jag tex har sorg men inte förmår känna den så kanske den lagras och bäddas in i övervikt, sorgen omhuldas och skyddas av kroppen.
Eller om det är projekt som skulle genomförts, men istället för att lägga energin på jobb-bytet, flytten, studierna, drömmarna … så läggs energin som var avsatt till just detta runt kroppen istället.
Och om vi tänker på övervikt som just överskottsenergi, vad var just din energis egentliga syfte? Vad är din överskottsenergi/övervikt ämnad till … egentligen?
Ont i själen
Jag såg nyss en intervju om psykisk ohälsa där de nämnde begreppet ont i själen.
Jag tänker annorlunda, jag tänker att vi är kropp, sinne och själ. Och när vi mår dåligt psykiskt, är stressade, känner sorg eller är i depression så är smärtan i sinnet. Det är sinnet som är överhettat eller nedstämt eller sorgset. Och när vi går med stress, sorg eller depression en längre tid så visar även kroppen symptom såklart. Allt hänger samman.
Men jag tror inte själen lider, tvärtom tror jag många gånger vi lider när vi har brist i vår själsliga kontakt. När vi kanske varit för mycket och för länge i vår identitet med kroppen och tankarna och glömt vår inneboende kraft och ljus.
Och många av oss i västvärlden är just nu långt ifrån vår kontakt med själen, vi har så mycket fokus på att prestera och vara duktiga. Vi bekräftar oss själva och varandra genom att vara duktiga, snygga och det vi konsumerar.
Inom oss är själen och när vi är i kontakt med den så ser vi vårt eget värde. Vi är mer är värde – vi är ljus. Själar. Eviga varelser allesammans. Och kontakten med själen skänker frid. Vi blir avslappnade, får en mer chill-attityd till oss själva och livet och kommer i kontakt med själens sanna natur – glädje.
Så som jag ser det kan inte själen lida, den är hel. Alltid hel.
Äta på känslor
Det vi stoppar i oss, kan det vara så att vi ibland äter för mycket eller onyttigt för att fylla någonting inom oss. Någonting inom som känns tomt, oroligt, ledsamt,uttråkat, ilsket … och vi försöker dämpa, fylla eller kväva den känslan med det vi äter.
Jag har märkt att jag äter när jag är uttråkad. Och oboy har jag känt mig uttråkad emellanåt. Allra helst då jag varit hemma så många år med barnen, en gåva och lycka förstås, men ändå en del av mig som inte blir tillfredsställd till fullo. Jag har en entreprenör, business woman och organisatör inom mig och hon har gått sysslolös ett tag nu. Mammarollen, yogan och andlighet stimulerar inte henne fullt ut, så är det bara. Hon vill ha mer. Och när hon vill ha mer och jag inte riktigt lyckats lista ut hur jag ska tillfredsställa henne – då hamnar jag lätt i skafferiet.
Jag tror att vi ofta äter på våra känslor. Det är en utmaning att stanna och känna. Det är en utmaning att känna och förändra. Det krävs mod att se varför vi äter. Att vi äter när vi känner hunger är ett normalt beteende, men att äta istället för att sörja när vi har sorg är nått helt annat.
Det hjälper mig att stanna upp och fråga mig är det någonstans i mitt liv där det gnisslar, skaver, känns tomt eller pressat. Genom att lära känna mina behov och se och förstå hur jag mår, så skapas helande. Och jag tror det är meningen att vi ska känna oss hel-ande i oss själva.
Lycka och sorg
Jag känner att jag har så lätt till att känna lyckan. Och nu i juletid ligger den gärna och bubblar i mig, den känns varm och härlig. Att känna lycka, vara tacksam och positiv är egenskaper jag utvecklat väl och som jag är stolt över.
Jag tror att lyckan ligger mig så nära tillhands eftersom jag alltid, så länge jag kan minnas, varit i kontakt med sorg. Jag har haft min sorg med mig genom livet, den ligger där och gör sig påmind … alltid. För den ouppmärksamme kan jag nog passera som en sorglös person, men för den uppmärksamme syns den i ögonen. Jag ser den när jag ser mig själv i spegeln. Jag ser den också i andra.
Jag har gått i terapi, processat, kurs’at och försökt förstå och även läka sorgen under många år. Men den har inte försvunnit, den hänger sig kvar. Men nu så här mitt i livet så har jag slutat att försöka skaka den av mig, jag har accepterat att den är här, som en del av mig. Och den får gärna stanna kvar, den gör mig ödmjuk och visar mig förståelse. Och jag tror att det är just den som visat mig lyckan också.
För det är ju trots allt svårt att veta hur det känns att vara frisk om man aldrig varit sjuk, veta när man gör gott om man aldrig sårat, och veta hur det känns att vara lycklig om man inte varit ledsen.
Så tack sorgen, för att du finns i mig och gör den till den jag är. Jag är dig evigt tacksam.
Kärlek eller rädsla?
Det sägs att det bara finns två grundtillstånd, kärlek eller rädsla. Och att jag inför varje händelse, situation och möte agerar utifrån en av dessa. Oftast sker det automatiskt och jag inser inte att det handlar om hur jag agerar, med kärlek eller rädsla, än mindre att jag faktiskt (även om det sker omedvetet) väljer min reaktion eller syn på det jag ställs inför. Inför allt i livet väljer jag (medvetet eller omedvetet) att agera (eller inte agera, vilket också är ett val) med kärlek eller rädsla.
Jag tycker att det är svårt att greppa just orden kärlek och rädsla, de blir oftast för stora för mig. Så jag har utvecklat ett för mig enklare sätt att bli medveten om min reaktion. Jag tänker frid och stress istället.
Frid är mitt sätt att veta om jag är i kontakt med kärlek. Frid, det vill säga ett lugn i kropp och sinne. Frid är också för mig acceptans. Jag accepterar det livet visar mig just nu, jag accepterar det jag står inför, människan framför mig, även mig själv. Jag accepterar och kommer till ro med det som sker. Det betyder inte alltid att det inte smärtar, tex sorgen efter mamma mötte jag efter en tid med frid. Det la sig ett lugn över mig, en acceptans att det var livets mening. Och jag lärde mig att sorg kan vara just fridfull.
Frid = kärlek, tillit, acceptans, avslappning, go with life.
Stress är mitt sätt att veta om jag är i kontakt med rädsla. Stress, kopplar jag samman med oro, skuld, dåligt samvete mm. En känsla av att jag, andra, tiden och livet är otillräcklig. Jag jagar upp mig över händelser, människor jag möter, och även mig själv. Något är inte gott nog i denna stund, jag känner att saker och människor behöver ändras för att jag ska komma till ro. Stress är motsatsen till frid. Och när jag är i stress så gör jag motstånd. Jag strider med livet och det som är. Till skillnaden från fridens acceptans.
Stress = rädsla, motstånd, kamp, spänning (som i spänd), oro, work against life.
Så åter till valet. Jag står alltså inför alla dessa val, dagligen möts jag av människor, besked, händelser, situationer, nyheter och för att inte tala om min egen spegelbild – och mitt ansvar blir då att vara medveten om hur jag väljer, väljer jag att möta livets skeenden med kärlek eller rädsla, med frid eller stress. Så vad är mitt val i dag, att möta livet med frid eller stress?
Sorg
Tillbringar en vecka i Stockholm för att läsa till Certifierad handledare i Sorgbearbetning på Svenska Institutet för Sorgebearbetning. Har varit och känt och letat i min sorg förut och känner att det finns mer att läka. Fler förluster som är ofullständiga.
”Oavsett om förlusten beror på dödsfall eller en smärtsam separation hjälper oftast frågan; vad önskar du hade varit annorlunda, bättre eller mer av? till för att upptäcka det som är ofullständigt.”
ur boken Sorgebearbetning
John W James & Russell Friedman
Ser likheter i 12-stegsprogrammet och Oneness när jag läst boken och nu tar del av utbildningen i sorgbearbetning. Tar in allt med hull och hår, för mig känns det rätt det jag lär mig. Lär om och lär nytt. För tyvärr är de mesta av våra inlärda mönster av sorg och förluster hämmande för vår läkning istället för att hjälpa oss återfå balans, glädje och livskvalité i våra liv.
Förutom den veckolånga kursen så njuter jag av ett somrigt Stockholm, lyxtid med min vän Anna-Moa och sköna hotellrumskvällar – den här veckan är en gåva till mig själv på fler plan.
Barnaminne
Har inte kunnat lyssna på radio på flera månader eftersom vår dockstation inte passade med nya mobilen (ilandsproblem) men så köpte jag ny högtalare och nu kan jag poppa radio. Och idag så väller sorgen över mamma fram i mig. Mamma hade alltid radion på när hon var hemma, det var oftast P4 som spelade glatt i köket. P4 väcker härliga barnaminnen av mamma som var i hemma när jag kom hem efter skolan. För mig var det trygghet, glädje och kärlek. Och saknaden känns stor. Jag skulle så gärna vilja ha henne här nu…. just idag känner jag mig liten som när jag var barn.
Sorgen griper tag i en vid de mest oanade stunder. Det kanske är så det behöver vara, när vi som minst anar det, det är då den tillåts komma fram.
Min sorg
Sorgen greppade tag i mig. Den håller sitt grepp. Jag stannar så gott jag förmår med det som känns. Vill inte fly, alltså aktivera mig ur den. Jag låter den vara. Jag respekterar sorgen. Den behöver sin tid, och min närvaro. Jag hedrar den genom att ge den hela mig, mina tankar och känslor. Jag stillar kroppen och låter den få uppleva. Sorgen är en del av livet. Den är vacker på så många sätt. Jag vill lära känna den, när jag möter den så möter jag mig själv. När jag känner den så känner jag mig – och dig. Ingen av oss går genom livet utan sorg. Det går inte att leva utan sorg, det är att beröva sig en del av livet. Men genom att tillåta den vara den del i mig så lever jag – jag lever.