Artiklar med etiketten ‘Sorg’

Stress i kroppen

Var till ljuva Kicka och fick massage i dag. Kände mig lite spänd på väg dit och så fort jag lagt mig på britsen och hon började massera min rygg så kom tårarna. Jag grät och jag grät, det bara rann ur mig. Det var förlösande med massagen, kroppen verkligen släppte ut sin stress. Min kropp lärde mig att sorg, frustration och annan smärta som jag genom åren behövt ventilera ut med gråt men inte tillåtit mig – har byggts upp som stress.

Det krävs mod att vara sårbar. Och jag har inte haft det modet alla gånger utan istället svalt ner klumpen och dragit fram ett leende. Eller svalt ner klumpen och bitit ihop. Jag tänker att mycket av våra beteenden är inlärda sedan vi var barn, kanske från de vuxnas oförmåga (inte ovilja) att stödja oss och våra behov. Och det kan också vara kopierat, barn gör inte som de vuxna säger utan som de gör.

Hur som, stressen och spänningen släpper taget när jag gråter. Det räcker för mig att veta. Jag vet att jag kan läka, det behövs bara lite mer tårar. Kroppen vet redan allt det här, den är magisk. Den är intelligent, både som burit all denna stress då jag hade oförmågan att ta itu med den och nu när jag är redo, mogen och modig – så börjar kroppen släppa taget om den.

Jag känner hur kärleken till kroppen växer. Den växer i takt med att jag inser hur mycket min kropp älskar mig. Tyvärr ser jag inte kärleken till mig själv i spegeln alla dagar men jag upplever den stunder som denna på massagebritsen hos Kicka och jag upplever den alltid när jag är på yogamattan.

 

Alla känslor

Alla känslorMöter dagligen en inre konversation om att vissa känslor inte är tillåtna. Att vissa, det vill säga ”de dåliga” behöver gömmas eller tas sig förbi eller ändras. Och som tur är kom jag i kontakt med terapi och Oneness. Genom terapin har jag lärt mig att våga tillåta känslorna att upplevas. Och detsamma är det med Oneness, jag lär mig att stanna med det som är. Stanna med känslan som känns.

Och det bästa av allt, är att jag lär mig att alla känslor, precis alla, är en del av att vara människa. Jag behöver både, avund, vrede, sorg…  – alla känslor är livsnödvändiga för att vara en hel människa. Det är när jag inte accepterar dem som jag lider. Känslan i sig kan vara smärtsam men det stora lidandet skapar jag själv genom mitt motstånd mot det jag känner.

Någonstans präntas vi in att vissa känslor inte är tillåtna, eller kanske till och med farliga. Vi präntas in det av andra människor som blivit itutade samma koncept.

Och jag tror helt och fullt att jag lider som mest när jag inte accepterar det som pågår i mitt liv och i mitt inre. När jag kan finna ro med att det är som det är, det känns som det känns – det finns inget att ändra – så infinner sig friden.

Jag kanske då kan se att det jag avundas är något jag längtar efter. Och att vreden är en energi som kan bli till en positiv kraft i mitt liv. Att sorgen är vacker och full av kärlek. Det gör inte att det känns mindre men det gör att jag släpper kampen mot det som är naturligt i oss alla – känslorna. Jag tillåter mig att känna. Jag tillåter mig därmed att vara människa, med allt vad det innebär, tårar och skratt, i regn och solsken. Vad vore livet utan motsatser? Vem vore jag utan alla mina känslor?

 

Ett mirakel

Igår kväll sökte jag med handen under nattduksbordet efter en bok, men en annan bok stack ut så jag greppade den istället, förstod att det var i den jag skulle läsa. Och i den boken så fann jag vägledning till en annan bok som legat undanlagd ett tag, En kurs i mirakler. Så i dag började jag återigen läsa En kurs i mirakler och i kväll har jag läst flera timmar, tills över midnatt.

Och det som har hänt är att mitt tillstånd, mitt sinne har skiftat från rädsla till kärlek – det som boken beskriver som ett mirakel har skett.

För när sinnet är uppehållet med separation, lidande, dömande, skuldbeläggande osv så är det fokuserat på rädsla och alltså upptaget med egot. Och där har mitt sinne varit en tid, fokuserat på separation, lidande – min känsla av sorg som jag beskrev i gårdagens blogginlägg. Jag har inte avsiktligt velat föra mig därifrån, utan istället accepterat min känsla.

Och i acceptansen så fick jag i kväll (genom boken) påminnelsen om att jag separerat mig från min känsla av enhet (Oneness) – kärlek. Separerat mig från Gud.

Det är så lätt hänt (iaf för mig) att glömma min enhet, frånsäga mig min källa och förbise mitt ljus och börja tro på egot (rädslan) igen. Börja tvivla. Sörja. Lida.

Och det som är magiskt är att det är lika lätt att komma tillbaka till glädjen, friden, friheten igen. Tillbaka till kärleken. Den enda sanna kärleken. Den utan motsats. Den utan lidande och sorg. Den kärleken som är evig och sann. Den som finns inom.

Det har jag blivit varse nu igen, som så många gånger förr. Att det råder en större kraft än jag själv och när jag inser det och förmår överlämna mig själv till den kraften så sker miraklet. Mitt lidande tar slut och ersätts med glädje och frid.

Din tro kommer att göra dig hel, när du tror på mig.

En kurs i mirakler

 

Surrender

Surrender to...

Tillbaka efter vår semester, möts av känslor av sorg. Kanske är det avsked och avslut som väcker den gamla känslan av sorg inom mig. Den som jag ofta bär med mig. Känner att flickan inom mig som sörjer är liten, kanske 6-7 år gammal. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, tänker att det viktiga är inte att förstå vad som sörjs utan att jag tillåter mig att sörja när sorgen sveper tag i mig. Så jag stannar med det som är, låter mig själv vara ledsen. Behöver inte förändra tillståndet, vet att det förändrar sig själv… så småningom, när det som vill upplevas fått kännas precis så som det känns. Jag som vuxen stannar med den lilla inom, hon som är ledsen. Jag stannar kvar och är med henne, eftersom jag känner att det hon fruktar allra mest är att bli ensam med sin känsla.

 

Vuxet barn vecka

Varit på en fantastisk Vuxen Barn vecka vid Rosgarns kursgård. En vecka där jag arbetat med att söka kontakt med mitt inre barn och identifera och ta hand om hennes behov. Min intention med kursveckan var att finna förmåga att älska mig själv. Och redan första dagen genomgick jag en otroligt (för mig) viktig process i gestaltterapi inför gruppen, där terapeuten hjälpte mig genom den skam jag burit i 35 år. Jag la ur mig skammen inför hela gruppen och lyfte den i ljuset eftersom skam försvinner i ljus (och växer i mörker). Skam är någonting jag bär över att vara jag, till skillnad från skuld som man oftast bär över något man gjort. Alltså skammen finns i mig för något jag är, och skulden finns i mig för något jag gjort. Skammen stannar i mig tills jag berättat inför en annan människa (eller som här, grupp) det jag skäms över, likväl som skulden släpper när jag återgäldar det jag gjort.

Under hela processveckan så har jag mött mina karaktärsbrister, blivit varse mina fördomar, beteendemönster och rädslor. Jag har lyft allt i gruppen, lagt det i ljuset och för varje delning så har jag känt mig friare och starkare. Jag har också gått emot mina rädslor och arbetat hårt på min ärlighet, att vara ärlig inför mina egna behov. För mig personligen så har veckan främst inneburit att rena mig från skam. Skammen är den som ligger i vägen för min självkärlek. Och jisses vad kärlek jag nu känner till mig själv, till en början blev jag skamsen för all kärlek jag kände, så då fick jag dela om det i gruppen ännu en gång, för att göra mig fri från skamgreppet.

Min tanke om att älska sig själv innan Vuxet Barn veckan var att när jag känner mig lycklig och glad så älskar jag mig själv. Då är jag förälskad i mig. Och tänk själv hur det är med förälskelse till en annan människa, när man är förälskad så förbiser man alla brister och skavanker – man köper hela paketet liksom. Med både ljus och skuggsida. Så nu vet jag hur det är med självkärlek… det jag känner är att kärleken till mig själv är satt i ståtlig blomning och jag inser att kärleken är där genom glädje, sorg, ilska, den är där i mina karaktärsbrister och personligheter – den är där för att jag är jag. Jag älskar mig själv som människa, inte ett dugg perfekt men alldeles vacker, strålande och värdefull. Jag är inte perfekt men jag är helt bedårande fullkomlig precis som jag är. Och det är inte bara en visshet, det är en känsla – jag känner kärleken till mig själv.

Det jag också lärt mig under veckan är att inte överge mig själv när känslor av rädsla, sorg eller ilska kommer. Jag har stannat kvar och suttit med känslan men framförallt suttit och hållit om mitt inre barn. Jag har inte övergett mig själv, jag har stannat kvar. Jag har varit i kontakt med den lilla inom mig hela tiden. Det är kärlek det om något, att stanna med den man älskar även när den känner sig fel, känner sig rädd, känner sig arg, känner sig ledsen, känner sig konstig, känner sig skamsen… att stanna kvar med mig även när jag känner mig ”fel” och gör ”fel” är det enda rätta jag kan göra. För kärleken till mig själv är inte som tidigare villkorad – nu är den villkorslös.

Talk to little people

 

Glädje & sorg

Ylva, jag och Christina tog oss en soulsistertrip till Siljan, upp på Björkberget och njöt av den magnifika utsikten, ner till Kyrkan i Siljansnäs för sinnesro och deeksha innan lunchen på Hälsohemmet Masesgården. Som alltid en dag med massa skratt och insikter.

Eftermiddagen var sorglig, då fann vi Happy, vår underbara katt påkörd. Han har varit försvunnen sedan en vecka och jag har delat hans bild på Facebook i försök att finna honom med hopp om att han bara var vilsen. Det var en kvinna som sett FB-statusen som ringde, hon hade sett honom ligga död vid väggrenen. Där fann vi honom, fridfullt lagd åt sidan under ett träd.

Happy har skänkt oss så mycket glädje och kärlek. Sorgen är stor. Ikväll tänder jag ljus och mediterar. Minns all glädje han gav.

Happy paus

 

Vårkänslor

Jag åker aldrig karuseller men kan tänka att det är så där extra pirrigt och förväntansfullt alldeles när Bergodalbanetåget startar. Precis som våren, det är som allra bäst när asfalten öppnar upp sig, de sista snödropparna letar sig ner i rännan, fåglarna sjunger för full hals och solen strålar som aldrig förr – då känns livet i mig extra hoppfullt och pirrigt. Då vet jag att det bästa är att vänta. Sommaren är på intåg och det med dunder och brak.

Idag har jag rullat ut yogamattan på altan och virat in mig i farmorspläd och gassat vårsol med en kopp thé i handen. Livet vaknar i mig, mer hoppfullt idag än för några dagar sedan. Kanske är det våren eller så går sorgen i cykler. Lämnar ett tag för att svepa in igen. Hursom, den får komma när den kommer. Sorgen behöver sitt utrymme likväl som glädjen. Undrar om jag inte har mer tillbakahållen glädje än sorg i mig. Eller så har jag undanhållit dem båda. Nu är jag inte rädd för att möta sorgen nå längre, även om det inte känns så himla lattjan när den kommer, men det är väl så det är med sorg – den är sorgsen.

Livsglädjen vill jag finna, den där sanna bubblande och sprittande glädjen. Den barnsliga livsnyfikna glädjen. Källan till den ligger med all säkerhet där under sorgen. Jag tar en dag i taget, låter den visa sig som den vill vara och möter de känslor jag ska möta. Vet att det är inte min uppgift att styra känslorna, enbart acceptera dem som de är och välkomna dem när de kommer.

 

Döden inpå

DödenSemesterlunken öppnade upp min sorg. Tårarna har flödat mycket och ofta. Det har inte känts tungt utan naturligt. Även om längtan efter mamma är med mig var dag så känns det som hon är kvar – är alldeles intill mig när jag sörjer. Men sörjer det gör jag.

Fick tips här på bloggen att läsa boken Döden är livsviktig för ett tag sedan, den är skriven av psykologen och sorgebearbetaren Elisabeth Kübler-Ross och handlar om hennes möten med döden. Så fantastiskt vacker bok, skriven med kärlek till livet och döden. Och hon hjälpte mig att förstå skillnaden mellan sorgearbete och sorg. För mig känns det som sorgearbetet gjorde jag innan mamma dog och nu flödar sorgen. Jag är inte rädd för att sörja, det är som det ska, jag stannar med det som är – samtidigt som jag ber bara om hjälp att ta mig ur och visas tillbaka till ljuset och glädjen igen när jag är klar. Men tills dess stannar jag med det som är.

Jag vill verkligen, verkligen rekommendera boken om du just nu möter döden. I all synnerhet om den knackat på men ännu inte blivit definitiv. Läs den om du själv är döende eller har någon i din närhet som du följer till döden. Den är vacker och den ger insikter och hopp. Hopp om att hantera livet i mötet med döden och tiden efter och hopp om livet på andra sidan.

Och som av en händelse fick jag återigen information om kursen Lic. Sorghanteringsinstruktör – Practitioner som går av stapeln i Göteborg i slutet av mars, så igår bestämde jag mig för att gå kursen. Möta min egen sorg och min egen läkning… och med intentionen att möta andras sorg en dag.

 

Våga skratta

Våga vara gladDet blir så klart för mig nu när jag är i sorg och möter andra att jag förväntas (av andra eller kanske mest av mig själv) att sörja med smärta och tårar. Det är som att jag letar ursäkter och förklaringar till vart mitt lidande är. Och jag ser klarare bakåt längs min livsväg att sorg, tårar, känslighet alltid funnits där. De har legat som en slöja över hela min varelse, i allafall är det så det har känts för mig. Vemodet och djupet har dolt något, fyllt sitt syfte… att dölja skratten och livsglädjen. Det är det jag är rädd för att släppa fram. Jag bannar inte mig själv när jag sörjer och är ledsen, nej, däremot har jag någonstans mellan liten och stor fått för mig (kanske lärt mig) att det är glädjen jag måste dölja.

Det är livsglädjen som skrämmer andra och det är livsglädjen som är stötande att trycka upp i nyllet på folk. Den håller man minsann i schack, den ska tyglas och pryglas. Den får inte släppas fri. För hur skulle det se ut… som näckrosor letar sig fram i asfalten och vildrosor som rämmar hela huset… den kraften är inte att leka med, den bör inte blomma fram. Man ska inte tro att man är något, inte vara för glad – det passar sig inte.

Min inre kritiker mal på och mal på. Jag är tacksam att den är igång så här på kvällskvisten så jag får höra det den alltid mässat bakom ryggen på mig. Orden den tyglat mig med. Jag är tacksam för att jag får se att det är inte tårarna som skrämmer mig, inte heller smärtan i bröstet, nej jag är livrädd för att skratta högt, vara livfull och leka som ett barn. Jag är rädd att vara jag. Rädd att blomma ut. Rädd att vara glad även en sorgens dag.

 

Älskade mamma

Min mamma har varit allvarligt sjuk de senaste veckorna, vid midnatt fick hon somna in i sin egen säng efter en vecka på lasarett. Hon har gått över, så som jag hört att de säger på Island. Jag vill inte skriva mer om det här på bloggen, vill låta det vara privat. I allafall det som berör henne och min familj. Min egen sorgeprocess vill jag säkert dela framöver men just nu är jag mitt i den och jag vill vara där, låta sorgen kännas och svepa runt i mig. Den tar mig med på en inre resa, jag reser i tillit, jag känner hur allt är omhändertaget och hur allt sker med kärlek. Som jag ser det just nu är inte bara livet kärlek utan även döden. Även mina tårar skänker en känsla av frid och kärlek, jag vet inte hur det hänger samman men det är så det känns… jag känner kärleken i luften.

Min mamma, min första kärlek  ♡

Älskade mamma

 

Sök innehåll