all else is poor translation.
Jag gillar att skrutta runt här hemma, är riktigt tillfreds med det faktiskt. Skulle jag aldrig trott om mig själv förr om åren när jag stressade runt i mina businesskläder med huvudet fullt med agendan och alla ”måsten”. Att vara hemma och vara nöjd var för mig så hotfullt att jag till och dömde människor som var det. Aldrig för mitt liv skulle jag vilja byta ut mitt ekorrhjul mot tystnaden och stillheten. Jag trodde det viktigaste uppgiften med livet var att hinna med så mycket som möjligt, skynda sig fram och vara extremt produktiv och duktig. Ju duktigare ju bättre.
Jag bespottade dagar hemma, jämrade mig över dagar jag var sjuk och släpade med barnen på alla möjliga aktiviteter bara för att jag var livrädd att stanna upp. Stanna upp = känna. Känna = smärta. Smärta = sorg, ensamhet, tomhet. Så jag jagade vidare efter det motsatta, glädje, aktivitet, vänskap… fyllde och fyllde.
Det gjorde ont att stanna upp i början, det måste jag medge. Det var skitläskigt! Jag var rädd, sorgsen och bitter. Jag led… till en början. Men jag slutade fly. Jag slutade jaga. Och nu har jag suttit här hemma ett par år och inser att jag har det så bra. Jag lever i kontakt med mig själv. Jag har funnit en mening, ett lugn och en inre frid inom mig som jag aldrig någonsin skulle kunna finna utanför. Det är här, inom jag har allt jag behöver. Allt jag behöver när jag öppnar dörren och besöker världen.
Jag stannar i känslan även när flyktimpulsen vill sätta allt i rörelse.
Jag möter sorg, mycket sorg idag. Jag ger upp och kapitulerar inför något jag är maktlös över. Jag viker mig inför något jag inte kan förändra, jag inser efter mycket förnekelse att jag verkligen inte kan förändra den här situationen även om mitt hjärta så gärna skulle vilja. Jag är maktlös och jag accepterar det. I acceptansen kommer sorgen, sorgen som väller fram när hoppet lämnar. Inte mycket till inspiration idag. Men det är där jag är, precis just nu.
Namaha