Artiklar med etiketten ‘Sunyogi’
Ensamresenär
Mina resvägar blev inte alls som jag tänkt mig, från att varit flitig resenär på flygen till sol och all inclusive så är det nu bara lite drygt en vecka kvar innan jag åker på min 4:e resa all by myself. Det började med Bali (fast där väntade ju iof tryggheten i min yogagrupp), sedan mitt äventyr med Sunyogi Umasankar i Västbengalen i nordöstra Indien och så två resor till Oneness University i Indien. Och nu är jag på väg till USA, Penfield och New York.
Det finns lite logik i mina resplaner, jag följer ett tecken, en kallelse … och vips så är jag på väg. Precis så även nu. Trauma Yogakursen kallar. Vet knappt något om kursen, eller kursledarna, vet bara att jag ska dit.
Och det här med att bli äldre får liksom fart i mig. Jag förstår mer nu, än när jag var tjugo att livet går fort och är kort – det gäller att ta vara på tillfällena, spänna fast säkerhetsbältet och åka med – säga JA till Livet.
Oneness i mitt liv
Det som har givit mig mest de senaste åren är Oneness
Det var när jag släppte in Oneness i mitt liv som jag började förstå livet. Genom Oneness teachings fick jag äntligen insikt i det Sunyogi Umasankar berättat om under Sunyogalektionerna i Lachipur (Indien) och jag började även få djupare förståelse för Yoga (yogan är åtta grenar, varav en gren är rörelserna (asana), det som vi mest förknippar med Yoga är alltså bara 1:8). Och mest av allt började jag förstå mig själv – det jag försökt förstå hela livet, mina tankar, känslor, handlingar. Allt klarnade. Klarnar fortfarande.
Jag hade lagt ner så mycket tid på att med mitt sinne försöka styra tankar, känslor, handlingar, när det gick upp för mig att med mitt sinne så förmår jag inte ändra på någonting. Jag är fången i mitt sinne och även om jag vill slippa ur så går det inte eftersom sinnet är både fängelset och fångvaktaren. Jag är fast av egen (o)förmåga.
Så det jag till slut, efter evigt mässande av guiderna (munkar och nunnor, typ) nere på Oneness University i Indien, började ta till mig är att jag inte kan. Jag kommer aldrig att kunna. Varken styra mitt liv eller rädda mig själv. Jag behöver lämna över till det Gudomliga. Och inte ens själva överlämnandet lyckas jag med, så jag behöver be om hjälp. Be om nåd. Be det Gudomliga att ta över.
Där ligger min frid, de dagar och stunder jag släpper taget och lämnar över. Inför alla de situationer och händelser I give up… and give in.
Och nej, det betyder inte att jag blivit ett dugg handlingsfattig, tvärtom har jag blivit en en doer, inte av egen vilja utan av Guds vilja. Kalla det Gud, Livet, Universum vad som helst, jag lämnar över mitt förstånd till den som vet. Det högre kraften. Jag ber inte den att göra det jag önskar, jag ber om förmågan och förståndet att jag ska göra det den önskar. Där i ligger min frid, de dagar jag förmår.
Min helg
Min helg har varit helt fantastisk. Jag bad om en glädjefylld helg trots att jag skulle gå steg två i utbildningen Sorgebearbetning. Och jag var sprängfylld av glädje då jag åkte hem! Och full av tacksamhet. Helgen har bjudit på så många möten – med de mest ljuva människor.
På lördagen så shoppade jag lätt (helt sant… en eyemakeup-remover och ett läppglans) och sedan mötte jag upp mina Onenessvänner Monika och Mattias för en fika. Vårt samtal var så vackert och givande. Vi har alla hittat hem i oss själv genom just Oneness och även om livet är enkelt att leva efter uppvaknandet så är det så oerhört närande att möta någon som talar i samma termer och ord, fast allt är ju egentligen samesame (läs: oneness).
På söndagen så var kursen i Sorgebearbetning och även där fick jag sammanstrålas med ljuva själar. Och jag inser att jag känner mig inte sorgsen nå längre, jag är i kontakt med så mycket glädje, frihet, hopp, framtidstro, lätthet och förväntan – och samtidigt förankrad i nuets gåva. Så innerligt tacksam för det!
På Central Stationen innan tåget gick hem hann jag med ett möte med kille från Indien som har gemensamt intresse av Sunyoga, så vi träffades och pratade medvetenhet och livets oneness. Han har planer på att att gå Sunyogakurs med min vän Sunyogi Umasankar i Serbien i vår.
Livsvägar möts, slingras samman och isär på de mest mirakulösa sätt. Livets väv… jag är full av förundran. Jag behöver inte göra någonting, enbart tacka Ja till Livets resa och följa med!
Divine Poncho
Min soulsister Ulrika har precis återvänt från Indien och Universal Peacecenter, ashramet min mästare Umasankar Sunyogi byggt upp. Jag var där 2010 och längtar givetvis tillbaka, har gjort sedan dess. Här på Ulrikas blogg u.divine kan du läsa om hennes resa dit och projektet som hon nu satt i verket, med att låta bybor sticka och virka Divine Ponchos och på så sätt bidra mer till Peacecentrat människorna i byn Lachipur.
Jag var snabb att tinga den första Ponchon som hon hade med sig hem, en flicka som heter Resmibag har virkat den och jag bara älskar den. Love India!
Mästarens frågor
Umasankar ser jag som min mästare, jag har honom och hans mor som dem jag ser upp till mest, de är de renaste och ljusaste människor jag har mött. Det är givetvis samma ljus och renhet som är inom oss alla, men de lyckas att leva i total samklang med det (själen). Det är så som jag ser det i alla fall. Men vad vet jag. Ingenting. Det är min uppfattning efter att ha träffat dem. Hans mor gick dock bort för några månader sedan, så henne kommer jag inte möta igen men Umasankar hoppas jag få träffa många fler gånger. Umasankar ser sig givetvis inte som någon mästare eller guru, han pekar mot vårt egna hjärta och säger: The guru is within.
Tänker ofta tillbaka på frågorna som Sunyogi Umasankar ställer när vi förbereder oss för Sunyoga.
Who am I?
What do I want?
Why do I want it?
What is the purpose of my life?
What is the relation between what I want and what I am doing now?
Och varje gång jag kommer till frågan Vad är relationen (sambandet) med det jag vill och det jag gör nu, så landar jag i samma svar… Jag lever precis just nu det liv jag vill leva. Jag (sinnet) tror mig ha en längtan men varje gång jag håller upp den längtan och plockar isär den, ser dess beståndsdelar och frågar mig vad det handlar om så inser jag att jag redan har det jag vill ha. Jag redan lever så som jag vill leva. Jag redan är där, dit jag vill komma. Allt är som det ska.
Det är bra att jag minns frågorna och ställer dem till mig själv då och då, de får mig att färdas från sinnets önskan till hjärtats tacksamhet. Det finns inget att önska, det finns bara tacksamhet att uttrycka. Och ju mer jag tackar desto mer får jag av det jag vill ha, alltså det jag redan har.
Uppväckande dopp
Efter Dynamic (Osho-meditation) och frukost sprang jag och Ulrika ner till Mälaren för ett dopp. Väl på bryggan hade en utländsk man redan tagit plats med sitt fiskespö, så vi frågade: Can we have five minutes in private. Han gick iväg på grusvägen och ställde sig och tittade in i en kohage medans vi skrämde iväg alla fiskarna när vi skrikande och nakna (Ulrika hade iaf trosor på sig) plaskade i Mälaren.
Det är lilla Fia i mig som älskar sådana här spontana galenskaper. Egentligen är det ju inte alls något galet för lill-Fia att hoppa i den iskalla sjön 6 maj men den tråkiga vuxna delen i mig ser gärna hinder i det mesta skoj, det är henne jag vill krackelera och få den nyfikna och livsglada flickan att ta mer plats i livet igen. Jag är på god väg emellanåt, några fler kalldopp får nog den tråkiga delen av mig att ta skydd och den vilda lilla flickan att ta mer plats. Det är tid för omvända (inre) roller i mitt liv.
Sunyogi har varit med mig mycket i tanken den senaste tiden och jag tänker på hans livsglädje och nyfikenhet, hur han slängde sig ner på gräsmattan i förtjusning och fotade maskrosor – han har verkligen barnet i sig i kombination med en medvetenhet och visdom som de flesta av oss behöver livstider för att finna. Han är speciell. Lill-Fia är speciell hon med minns jag, det är dags att lära känna henne igen.
Rensa först …
Efter den djupa utrensning jag varit i den senaste tiden börjar spänningarna släppa, prana (livsenergi) att flöda och hjärtat sjunga igen, jag känner mig verkligen hemma i mig själv! Det känns som jag gjort världens vårstädning och nu öppnat fönstren för att ta in frisk luft, lyssna till fåglarna som sjunger och gassa mig i den livgivande solen.
Allt lossnar, jag är flödet igen!
Nu har jag en ny illustratör på gång till mina barnböcker (den förra kände att det inte var rätt tid för henne just nu) och till helgen åker jag på skrivarretreat och djupdyker in i min livliga fantasi. Och givetvis kommer jag att skriva ur mig massor!
På tal om retreat så är min yogaretreat snart fullbokad, jag har 8 bokningar av de 12 platserna. Jag är helt lycklig över de som bokat in sig, det är så fina fina människor och vi kommer få en magisk och underbar helg. Tack!
Igår fick jag ett mail från en av mina läromästare Prem Nirmal i Indien. Han vill påbörja ett samarbete med mig, komma till Sverige och Europa och sprida sin visdom om Kriyayoga och spiritual growing. Mitt ♥ sjunger, eftersom han har så mycket fint att dela med sig av … Jag kände när jag träffade honom i Indien att han kommer vara en viktig länk i min egen andliga resa.
Jag kommer så väl ihåg en dag när vi satt på Sunyogi´s skuggiga veranda i Lachipur och pustade i den stekande värmen. Jag minns egentligen inte vad vi pratade om eller hur vi kom in på det, men plötsligt öppnade sig mitt hjärta och jag började berätta om barnböckerna jag ville skriva (visste knappt själv på den tiden att jag faktiskt ville skriva över huvudtaget), jag började gråta massor när jag berättade det för honom, jag gråter nu när jag skriver … Det var som att det var mitt hjärta som talade och hjärtat grät av lättnad att äntligen bli hörd. Hörd och förstådd. Hörd och sedd. Och då sa han, när du känner så mycket för dessa barnböcker då är det meningen att du skall skriva dem, det är en del i din livsuppgift.
Ja, vad kan jag säga. Jag uppmanar verkligen dig som känner att du har något mer inom dig, något som vill ut, något som vill förändras. Jag uppmanar dig att släppa taget om det som hindrar dig. Släpp det som hämmar dig, rensa i din röra. Du upptäcker mer av dig om du rensat undan de tunga energierna. Lätta ankar, segla ut på haven och upptäck dig själv. Släpp in lätt energi.
Det är så min resa sett ut, det är det jag fortfarande gör när jag sitter fast för länge. Jag letar inte efter något att lägga till i mitt liv, jag släpper taget om det gamla och det är på så vis jag gör mig själv öppen för det nya. Det strömmar fram så naturligt och lätt när jag skapat utrymme och är öppen. Är mig själv.
Den stunden på farstutrappen i Lachipur var jag i kontakt med mig själv. Jag hade släppt massor av mina gamla rädslor och ifrågasatt mina värderingar. Jag var öppen och vackert sårbar. Jag behövde inget skydd, jag vara bara omgiven av kärlek. Och i den tryggheten i mig själv öppnades plötsligt mitt hjärta och berättade om min livsuppgift.
Vad viskar ditt hjärta till dig?
Zonta bjuder in
Välkommen att lyssna när jag berättar om min resa till Indien och mötet med Sunyogi Umasankar på Universal Peacecenter. Och så bjuder jag in till ett lätt och skönt yogapass och så massa mycket annat smått och gott som Zonta arrangerar under den Internationella Kvinndodagen 8 mars i Johanneskyrkan.
Solig Sunyogadag
Nu stupar jag i säng efter en magisk dag fylld med annorlunda och energifyllda aktiviteter. Vi har sett Sunyogi bada i iskalla Siljan innan han sjöng för oss på bryggan. Vi har tagit emot energiöverföringen från ovan och mediterat till solljuset, vi har skrattat mycket och även fällt någon tår. Kramat varandra och möts i våra hjärtan. Vi (iallafall jag) har känt förvirring, fördjupning, förstånd och oförstånd, men mest av allt har jag varit fylld med närvaro och massor massor av tacksamhet.
Lutar mig tillbaks
Det är precis så magiskt och underbart som jag hade hoppats. Jag tassar runt här och ler inombords, allt har fallit på plats. Det är 13 deltagare på kursen med mig och Umsankar inräknat, och jag känner sådan värme och tacksamhet att just alla dessa människor har valt att komma hit och som många sa idag på under presentationen att det har känt sig kallade hit, de förstår inte riktigt varför de är här, de bara visste att de skulle vara med.
Och nu när jag själv tänker efter (så dags att tänka efter nu, tänker jag nu), så har jag själv massa minnesluckor hur den här processen har gått till, från att jag bjudit hit honom (kan faktiskt inte minnas när jag gjorde det), till att information gått ut, kursdeltagare kommit till och jag stod på Arlanda för att ta emot honom igår. Allt detta har (som tur var) övergått mitt förstånd och bara blivit till. Det är en känsla jag har när jag är i kontakt med Solen att allt är omhändertaget, jag behöver bara luta mig tillbaks och njuta av resan.
