Artiklar med etiketten ‘Tillit’
Kämpar du?
KÄMPAR DU?
Jag fick frågan via messenger, en fråga som ställdes i all välmening efter min separation.
Och det fick mig att tänka på ordet KÄMPA och reflektera över att jag aldrig använder det ordet. Vad är det som gör att jag inte känner att jag kämpar. För jag lider ibland, upplever sorg, oro, ensamhet och uppgivenhet emellanåt men oavsett vad jag går igenom så hamnar jag inte i tankar om att livet är en kamp. Att jag måste kämpa.
TILLIT
Det är tilliten som gör skillanden för mig. Tillit till att livet vill mig väl, att allt är bra, eller åtminstone kommer bli bra, att allt händer för mig istället för mot mig. Jag har en grundtro, och då vill jag betona GRUND, i att allt är omhändertaget. Att livet är gott. Att någonting större råder. Och att när jag kan lämna över mig till den högre kraften (jag kallar den Gud) så kan jag slappna av, få ner axlarna, andas ut och känna att min uppgift är inte att gå i kamp för mig själv eller livet, min uppgift är att följa med i det som sker och våga lita på livet. Och till och med lära mig njuta av det.
Tillit
Jag jobbar med att få syn på mina egna strategier, hur gör jag egentligen för att tro på Gud? Litar jag på Gud i alla avseenden, eller tvivlar jag i vissa. Vilka delar av livet lämnar jag över resultatet till Gud och finns det delar jag försöker kontrollera utkomsten av?
Och det verkar vara en salig blandning med tilliten. Jag har full tilltro att vi, vi som själar, har valt detta liv och att vi själva förutbestämt hur länge vi ska verka i jordelivet och vad vi ska lära oss och bidra med. Alltså tror jag att när vi dör, så är det meningen att vi ska dö. Allt ingår i en högre plan som vi själva (som själar) medverkat för att skapa. Jag har också tillit till att livet är evigt, och att när vi dör övergår vi bara till vår ursprungliga form, den här kroppen är vår tillfälliga boning.
Ni som följt mig har också sett min resa som har gått ifrån att vilja kontrollera kroppen till att lita på den. En vacker transformation i tillit. Likaså har jag fullt tillit till att håret visar mig vägen, jag litar på mitt hår, hur det vill växa, om det vill växa och jag låter håret själv bestämma sin färg.
En annan resa är ju den med mitt företag, vad är min passion, vad är mitt kall, vad ska jag bidra med till världen. Det är också en lång process med delar som yoga, skrivande, filmer, älska kroppen och nu relationen med gud. Så slog det mig idag i samtal med en kollega att jag litar, skapligt (host host) på att stegen uppenbarar sig längs vägen men jag litar inte alls på tempot Gud håller, jag tycker allt avslöjas alltför sakta och jag känner mig mer än redo. Jag vill accelerera men Gud verkar vilja hålla ett lugnare tempo.
Ibland litar jag mer på andra än på Gud, mer på andra än mig själv, mer på mig själv än på Gud. Så det där med tilliten är lite si och så.
Vore fint att höra med dig, hur är din tillit till Gud?
Kroppens budskap
När jag tonar in på kroppens budskap och använder mina ögon som yogalärare kan jag se kropparna på ett annat sätt. Det är som att jag ser om kroppen håller skam, som i mitt eget fall då jag burit mycket skam. Se en kropp som bär låg självkänsla, lågt huvud, en kropp som bär oro och ängslan, en annan som bär upp sin ägare som inte förmår bära upp sig själv.
Jag vet inte om det är hela sanningen, men jag tror mig kunna se att kroppar visar oss hur de mår och vad de bär eller inte bär. Se kroppen som en budbärare av vad ägaren/ägarinnan till kroppen går igenom och bär för tankar om sig själv och livet.
Är kroppen en spegel av våra tankar och värderingar om oss själva och livet?
Jag kan i iallafall se till min egen kropp hur den speglat min skam, också min rädsla som jag haft (och stundom har) till livet och framtiden. Se hur min kropp byggt skydd och mobiliserat energi … ifall framtiden bjuder något hotfullt så är det bäst att vara beredd, ha skydd och/eller kraft att fly. Och då menar jag hotfullt som i att möta avundsjuka eller dömande, vilket jag är allra mest rädd för.
Så för min egen del väljer jag fridfulla och snälla tankar om framtiden, jag säger (affirmerar) till mig själv och min kropp att det är tryggt att leva, livet är en god plats och den är fylld av glädje. Jag vill hjälpa mig själv och min kropp att bygga tillit till livet och på så vis hjälpa den släppa ner sin gard, släppa ut den lagrade energin och istället gå framåt i tillit till att jag är buren och omhändertagen.
När du ser till din kropp, dess hållning och hur den för sig i livet, vad visar den dig för budskap om dig själv?
BODYLOVE
Jag märkte hur jag höll på att dyka in i vassen och gömma mig, ett gammalt mönster jag bär med mig när beachsäsongen sätter igång.
Men så bestämde jag mig istället för att nu är det dags, att än mer stärka och LÄKA relationen med min kropp. Sluta mata den med skam och istället ge den min kärlek och omtanke.
Så på lördag startar jag en videoserie på YouTube som jag kallar BodyLove ❤
Kanske vill du vara med. Bäst koll får du om du prenumererar på min YouTube-kanal.
Ps Sprid gärna videoserien, om du har någon i din närhet som du tror kan vara intresserad.
Ogilla – gilla
Hur är du när du ogillar någon? Pratar du illa om hen, anklagar, föraktar, fryser ut, ignorerar? Kontrollerar, avvisar, förödmjukar, beskyller, ljuger …
Kan det vara så att du har samma förhållningssätt till kroppen när du ogillar den. Utsätter dig själv för samma sak.
När jag bar missnöje till min egen kropp så stängde jag den ute, jag lyssnade inte, kände inte, brydde mig inte. Jag tänkte att jag visste bäst och visste hur kroppen skulle kontrolleras för att behaga mig. Behaga mina önskningar. Och när den inte uppfyllde vad jag önskade så växte missnöjet.
Att gå från ogilla till att gilla, handlade för mig om förståelse, acceptans, respekt och tillit. Och det var inte kroppen som var skyldig mig respekt, det var jag som var i skuld till kroppen. Jag behöver gottgöra min kropp med respekt och kärleksfulla handlingar. Genom att låta den vara viktig i mitt liv, välja att lyssna, förstå och låta den vägleda mig.
Självkärlek
Hur lär jag mig själv att tycka om mig själv egentligen, vad betyder det och hur gör man?
Jag har svårt att börja tänka kärleksfulla tankar om min person och än svårare att ställa mig framför spegeln uttala positiva meningar om kroppen. Det känns bara konstigt och fake.
Men en väg jag funnit är att bygga tillit och respekt istället, det är något jag kan förmå ge kroppen. När jag väljer att vara närvarande och lyhörd till min kropp så hör jag henne tala. Jag öppnar mig för den inre kommunikationen och hör hur hon mår, vart hon vill gå, vad hon vill äta och när hon vill sova. Och ju mer jag lyssnar desto mer förstår jag henne. Jag inser att hon bär en djupare visdom och jag börjar förstå att om jag lär känna henne mer så finner jag vägen jag så länge letat efter – min livsväg. Hon är inte bara min kropp, hon är min guide och min guru. I henne är jag i kontakt med mitt högre jag – min gudomlighet.
Och jag lär mig att självkärlek handlar mindre om spegelbilden och mer om tillit, respekt, förundran och förtroende. Jag återskapar förtroende för min egen kropp och genom henne även min själ(v).
Släpp matkontrollen
Har tappat lite av mitt ”älska min kropp”-flow den sista tiden och inte har det hjälpt att kläderna sitter stramare efter julen heller. Jag märkte att gamla tankar om vad som är rätt och fel att äta började ljuda mitt inre och att kontrollen ville smyga sig på igen – matkontrollen. Kontrollera genom att äta LCHF, Paleo eller 5:2. Men som tur var klingar inget av detta sant i mig (nå längre). Så jag gjorde det jag brukar göra när jag är förvirrad och/eller rädd – jag ber om vägledning. Ber om hjälp.
Och jag fick hjälp snabbt, jag såg en delad text på Facebook och när jag läste den så föll poletten ner. Jag trodde jag hade släppt kontrollen när jag slutade se efter eller äta efter sk dieter och kostråd. Men icke. Kontrollen hade jag kvar, även om den inte hade utlopp runt kosten. Den låg snarare som ett elektriskt fält i min kropp. Jag kände den. Och den var högst närvarande.
Motsatsen till kontroll är tillit, har jag inpräntat sedan allt arbete med mitt medberoende. Så om jag inte ska kontrollera min kropp så behöver jag känna tillit till den. Kroppen är den jag ska lita på helt enkelt.
Och det betyder för mig att lyssna på vad den vill äta, när den vill äta, när den är mätt. Hur och när den vill röra sig, och förstå när den behöver sin vila och sin sömn. Kroppen vet hur den ska läka och kroppen vet vad den behöver äta. Ps kroppens behov är något helt annat än sinnets begär.
Så vad har kroppen kommunicerat nu de senaste dagarna när jag väl har lyssnat? Jo, att den vill ha ingefära, massor av ingefära, den vill ha selleri, äpplen, äpplen, äpplen och sallad, gurka och vatten. Jag vet, det låter så trååååkigt, men det har hänt nått – nu smakar det gudomlig gott! Tro mig, det smakar som det aldrig smakat förut.
Så jag hoppas med detta inlägg att inspirera dig att ta bättre kontakt med din kropp, lyssna till den och framför allt lita på den. Den vill dig väl.
It´s not about controlling the body, it’s all about trust. Trusting the body.
Your body is pure consciousness. Pure wisdom.
Let your body be your guru.
Släppa kontrollen
Jag har min grundtro till Gud, att någonting stort och kärleksfullt råder. En kraft som skapat mig, dig, jorden och galaxer. Livet är skapat i ren magi, så är det ju verkligen. Och trots att jag förstår att det är just så – magiskt – så hamnar jag ändå lätt i tvivel. Och när tvivel kryper under mitt skinn så tror jag ofta att lösningen ligger i att ta kontroll. Fast jag vid närmre eftertanke vet att tvivel motas med tillit. Tillit till att Gud råder och att allt är omhändertaget. Att jag är omhändertagen och att även lilla jag och mitt enkla liv ingår i en gudomlig plan.
Ikväll hänger jag min meditation åt att stilla betrakta vart jag håller kontroll (och alltså rädsla) och ber Gud om hjälp att släppa taget om min kontroll och lämna över allt till den gudomliga planen, planen som jag sällan ser men vill vandra i tillit. Den gudomliga planen som jag vet vill mig väl.
Musik till meditationen;
Kontrollbehov
Kontrollbehov, vad är det egentligen för behov vi uttrycker när vi söker kontroll. Söker kontrollera oss själva, maten vi äter, andra människor, ordning på jobbet … kan det vara så att kontrollbehov egentligen är vårt sätt att söka skapa trygghet och att det då egentligen är trygghet (inte kontroll) som är behovet.
När jag ser till mig själv och mitt liv och de gånger jag faller in i kontroll (vilket är ett av kännetecknen för medberoende för övrigt) är jag ofta i ett skede av otrygghet, kanske känner mig otrygg med en viss persons beteende, otrygg i jobbet, med ekonomin, framtiden, otrygg med mina egna känslor. Och kanske där ser den enda lösningen till min otrygghet är att skapa kontroll.
Tänker att det blir en falsk trygghet när jag söker skapa trygghet i (alltså genom att kontrollera) ekonomin, jobbet, dieten, träningen, relationen … mig själv.
När jag är på en bra plats i mig själv vilar min trygghet i min tro att någonting större råder, som har en gudomlig plan med mig och mitt liv, och som vill mig väl. Och när jag stillar mig, saktar ner och tystnar kan jag känna den närvaron, av min själ/gud/universum – och där känns det tryggt på riktigt. Det är en trygghet som inte är flyktig utan stannar kvar med mig genom livet, hela livet och även in i nästa fas.
Detta inlägg skrivs med inspiration från en vän och tankar som kom upp i ett samtal vi hade.
Tvivel
Tillit, jisses vad jag får kämpa med det. Och jag har så svårt att förstå varför jag har problem med att välja och vila i tilliten. För som jag skrivit om förut så har jag ju min starka tro på Gud, att någonting stort, makalöst, magnifikt och kärleksfullt råder. Jag upplever att jag dagligen har kontakt med det gudomliga, jag älskar min kontakt med Gud.
Men så ändå så är det nått som tvivlar inom mig, tvivlar på att framtiden kommer ordna sig, tvivlar på om pengarna ska räcka, tvivlar på om nya pengar ska komma in, tvivlar på både freden, hälsan och ålderdomen. Tvivlar på mig själv. Och allt detta tvivel är så dränerande. Och helt idiotiskt, iallafall för mig som innerst inne tror.
Läste något Joyce Meyer hade skrivit, om att oro och tvivel är en synd. Och att hon kommit fram till att hon faktiskt litade mer till sig själv än till Gud. Det var just det som gjorde henne orolig kan jag tänka. Det som gör mig orolig, är att jag försätter så himla mycket makt, hopp och förväntning till mig själv. Som om jag skulle vara den som råder – börjar jag styra, råda och kontrollera.
Allt på grund av min brist på tillit. Jag brister i min tillit till Gud. Och när jag brister, lägger jag hela löningen på mitt eget omdöme och min egen kapacitet. Det är inget klokt val, det skapar börda och tyngd i mitt liv.
Jag mår bäst när jag gör tvärtom, och vilar i min tillit till Gud. Där får jag ro och känner mig harmonisk och glad. I tilliten kan jag njuta av vad dagen giver. Där kan jag fokusera på att bara vara jag och göra vad som behöver göras i stunden, men också lämna de stora frågorna, livsvalen och händelserna i händerna på Gud.
Människan spår och Gud rår, som min kära mor ofta sa.