Artiklar med etiketten ‘What is the moment asking for?’

What is the moment asking for

Mitt favoritcitat som jag ofta ställer mig är What is the moment asking for? Jag har skrivit om det förut men behöver också påminna mig själv om hur bra jag mår när jag använder det. Frågar mig vad Livet (och/eller Gud) vill med mig. Och inte bara frågar, utan också lyssnar till svaret och styr mina beslut och handlingar därefter.

Under en lång tid (flera år) har svaret på frågan varit, var hemma och var mamma. Punkt.

Vilket jag varit med hull och hår och vilket jag är megastolt över, mitt beslut att vara Snigelmamma och ha massor av tid och närvaro till barnen och hemmet. Inte klämt in fler yogapass, tunga studier, extra arbete eller andra uppdrag – utan hela tiden haft mycket fokus på barnen och deras behov.

Under det senaste året så har svaret på frågan också varit, spela in fler youtube-klipp.

Vilket jag inte gjort. Utan det har jag bortprioriterat med all världens ursäkter och den mest själviska av dem alla att jag inte är bekväm framför kameran eftersom jag inte är bekväm i min kropp.

Med tiden hemma har också ett svar på frågan varit, skriv klart dina böcker. Åtminstone en till att börja med.

Och ett annat svar, nu är tid att börja rida igen. Ta upp ridningen en gång i veckan och se vad den ger dig.

What is the moment asking for? en så himla bra fråga. Lite som de äldre säger, var sak har sin tid. Och jag tror att många av oss kvinnor mellan 30-5o tänker lite tokigt, att vi ska omskola oss, göra karriär, vara klassmamma, spurta en klassiker, och en fastekur, plantera zen-trädgård, åka på tumanhandresa med maken, måla om, sy kuddar och bjuda på middagar – samtidigt som barnen är små och livet rullar på.

Var sak har sin tid.

Att leva i symbios med tiden och faserna i livet tror jag är hälsosamt. Att stanna upp och fråga sig då och då, what is the moment asking for? Förenklar saker. Det gör att livet skalar av och saktar ner. Det ger andrum och balans.

Jag tror det är människans nya (vi var uppenbarligen inte så på stenåldern) påfund att vara så himla upptagen och åtagande – Livet vill annat med oss. Det har en fantastisk rytm att erbjuda … för den som är villig.

 

Big picture

Don’t ask what to be and do in the world. It´s to big picture for you to see.

Simply ask, what is the moment asking for? What if life asking of you right now? What is your heart longing for … in this moment?

That is all you need in this present moment – to know what is asking for. Now. Not in the big run.

The big picture is coming together, bit by bit, moment by moment. Right now is all you have and all you need to see.

Savita

 

What is the moment asking for?

Hade svårt att sova i natt, låg vaken tills efter 02.00 och vaknade sedan igen strax efter 05.00. Så istället för att banna fullmånen så tänkte jag att jag nog blivit rejält påfylld med månenergi. Och trots den ringa sömnen så var jag pigg när jag vaknade. What is the moment asking for? Vaken och utvilad som jag var, så begav jag mig iväg på en väldigt uppiggande (-13 grader) morgonpromenad.

Efter att barnen begett sig till skola och dagis så tänkte jag åka till Ica och handla, men på väg hem från dagis så kände jag hur skrivandet pockade på, inspirationen flödade och meningar kom till mig … så istället för att handla så skyndade jag mig hem och skrev på mitt manus. Fångade det kreativa flödet.

Har en tid på vårdcentralen senare idag, och läste i tidningen imorse (ja, vi är oldfashion och har fortfarande morgontidning!) att blodcentralerna har brist på blod inför julhelgen. Och jag är gammal blodgivare men under mina år som vegetarian så fick jag inte ge. Men jag har ju inte varit vegetarian på ett tag (läs: några år) nu, och har länge tänkt att jag borde anmäla mig till blodgivning igen… så kom den dagen att ta tag i det.

Jag älskar när jag lever i frågan; what is the moment asking for, för det får mig öppen och ödmjuk inför livet. Det känns så lätt och rätt. Jag släpper min egenkomponerade tidskalender och är lyhörd inför vad livet och stunden efterfrågar. Jag känner mig alive!

 

Alkemisten

Fullkomligt slukade boken Alkemisten av Paulo Coelho, älskade berättelsen och den ljuva känslan den lämnade efter sig. För att inte tala om inspirationen jag återfick av att vara lyhörd till tecknen som Livet visar mig.. oss.. hela tiden. Livet blir ju så mycket mer spännande om man inte vet vad framtiden skall ge, utan istället är uppmärksam på ledtrådarna som ges i nuet. Älskar det sättet att leva även om jag glömmer bort det ibland. Levnadssättet som Louise L Hay anammade tidigt, min största förebild kan tilläggas, utan utstakad karriärväg eller tanke, helt följde livet, det vill säga besvarade sina telefonsamtal och mail, det som efterfrågades av henne det var det hon gav. Det blev sålunda hennes karriär att ge utav det som Livet önskade utav henne.

Och som jag skrivit om här på bloggen förut, what is the moment asking for?

Jag känner livspulsen i hjärtat, mitt hjärta klappar fortfarande som starkast för mitt skrivande. Så jag fortsätter att följa mitt hjärta, samtidigt som jag är uppmärksam på vad Livet vill av mig. Ber om att vara villig att se vart livet för mig och förväntar sig av mig och inte enbart hålla hårt i min egen karta. För är det något jag lärt mig genom livet och som min mamma ofta sa att; människan spår och Gud rår.

Nu ska jag logga ut, för i min bokhylla fann jag till min glädje några olästa Paulo Coelho böcker och nu har jag börjat läsa Valkyriorna…

 

Mina favoriter

Några av mina favorituttryck som jag boostar mig själv med dagligen tänkte jag dela här. Många av er har läst och hört dem förut, men här kommer de igen.

What is the moment asking for?
Frågar jag mig ofta då sinnet slinker in och viftar med sin egen dagordning. Genom att ställa mig den frågan så vet jag exakt vad Gud (Livet självt) vill av mig. Jag behöver inte fundera mer än sekunder, och möjligtvis ägna ett par minuter åt att schasa ut sinnet, för att sedan vara tillbaka i nuet/stunden.

Vad har jag att Ge?
Och det här är ett mantra jag vill lära mig leva mer med. Släppa sinnets fokus på: what’s in it for me?! Och istället fråga mig vad har jag att ge i den här situationen, till de här människorna, människan, händelsen. Vad kan jag ge, utav mig själv eller utav det jag har, som bidrar till det stora (Livet).

Till exempel så minns jag min totala presationsångest när jag förr skulle hålla föreläsning ”på sinnets nivå”, med egots tankar om hur ska det gå, vad ska de tycka om mig, tänk om jag säger fel, vad händer om det inte tycker om mig? Ser jag bra ut? Hur ser jag ut? Till skillnad mot att hålla en föreläsning med fokus på människorna som är där istället för på mig (mig, mig) och fråga mig vad har jag att ge dem? Vad i min berättelse kan hjälpa honom eller henne? Hur kan jag använda mina kunskaper och egenskaper på bästa sätt för att ge dem en minnesvärd stund. Vad vill jag att de får för behållning av kvällen/kursen?

Vem blir jag av att göra det?
Jag brukar också fråga mig: vem blir jag av att göra det? T ex så blev jag stressad av att äga Må Bättre, så jag blev ingen ”bra” person till slut även om jag drev ett företag som gjorde gott, gav träning och hälsa till människor.

Så jag frågar mig ofta just det, vem blir jag av att göra det? Då vet jag vilka situationer, människor, upplevelser, jobb mm att välja. Jag väljer det som bringar fram det bästa i mig – inte den bästa prestationen utan den bästa personen.

Allt är omhändertaget
Det visar sig om och om igen hur allt är omhändertaget. Fast jag vet det så förundras jag ändå över alla dessa små och stora mirakler som ”någon” ser till att de införlivas.

Till exempel så skulle jag möta upp en man i Valbo i fredags för att köpa en brandstege (via annons). Jag skrev till honom att vi skulle vara på genomresa och kunde ses vid 10-tiden. När vi väl kom iväg så insåg jag att jag inte skulle hinna, så jag sms’ade och bad om att få ses 10.10 istället. Han svarade att 10.30 blir bra. Sinnet hann snabbt lägga sig i och klaga över att få stå och vänta 20 min men jag agerade inte på sinnet utan körde tyst mot Valbo. Och när var jag framme? Jo exakt 10.28 rullade jag in och bilen som parkerade framför mig var givetvis mannen med brandstegen. Jag log och tackade tyst inom mig över att till och med tidsschemat var exakt.

Stanna med det som är
Dagligen så stannar jag med mina känslor. Inte alla, säker på att några slipper igenom omedvetet. Jag har dock som intention att stanna och känna. Jag vet att känslor som tillåts kännas släpper sin förtrollning. Dvs smärtan och lidandet transformeras när jag tillåter det som känns kännas. Det släpper inte alltid på en gång… men alltid så klingar en känsla av eller byter skepnad när jag stannar och omfamnar den.

Förut var jag så rädd att stanna och känna, det är jag inte längre. Nu välkomnar jag känslan, jag vill känna den, jag vill uppleva den, jag är inte rädd för känslor nå längre även om vissa av dem gör ont – jag vet att de helas när jag är med dem.

 

 

Låter mig ledas

VägleddDet är så spännande livet. Jag väljer medvetet varje dag nu att släppa taget om mina egna tankar om framtiden, kontrollbehovet och önskan att veta. Ber om att få gå i tillit – med varje steg. Jag vill inte veta. Massor av gånger, år efter år, har jag försökt planera och styra upp livet. Lilla jag, arrangera livskraften. Hur ska jag någonsin kunna skapa livet, ändå vet jag att jag är både skapelsen och skaparen men så fort jag vill skapa och styra upp livsvägen så vet jag också att jag begränsar mig i mitt lilla jag och låser fast inte bara stegen utan även livskraften. Den är fri och böljande, så som jag. Livet skapar sig själv, i all tid, oavsett om jag lever i den här kroppen eller inte så skapar livet sig självt om och om igen… varje dag. Så varför engagera mitt lilla sinne (ego) med att försöka mig på något som jag inte klarar av. Mycket hellre följer jag med i den svävande och böljande livsenergin och låter den leda mig. Hur som det än är så tog den mig hit, in i den här kroppen och till det här livet. Och själva livsenergin lär föra mig vidare sen också, när det här livet är slut. Och tills dess vill jag leva var dag, öppen och nyfiken med full av förväntning på vad livet vill ge mig och vart stegen för mig.

Jag ställer mig frågan som Simran Singh gav mig: What is the moment asking for? Om jag frågar mig, vad vill livet visa mig, vad vill nuet, så vet jag vad jag ska göra. Livet blir så mycket mycket mer spännande om jag vägleds än om jag stångas och envisas med vart jag ska. Jag är säker på att livet har större och underbarare livsplan för mig än jag någonsin skulle kunna fantisera ihop själv. Jag litar på livet. Jag litar på Gud. Livet vill gott. Efter mer än 40 år i eget sinnesförvar så vet jag att jag inte alls alla gånger är att lita på, jag förvillar mig ofta och trasslar knut på mig själv. Snubblar på samma målsnöre liksom. Men livet lyfter mig bortom knutar och trassel, visar mig glädjen och meningen med mitt liv. Jag ser vägen så fort jag släpper kartan i mina egna händer. Jag ser, ett steg i taget. Där går jag nu… och det är den mest spännande av vandring jag någonsin gått – vandringen i tillit.

 

Sök innehåll