Medans jag lär mer om mig själv genom livsprocessen så inser jag hur lätt jag har att falla in i oro. Oro verkar vara ett tillstånd dit jag gärna återvänder, omedvetet oftast förstås. Och jag skriver gärna, eftersom jag tror att de flesta tillstånd är något vi själva i mångt och mycket skapar, oavsett om de känns jobbiga att vara i såsom oro, eller självömkan, ånger, skuld, skam osv. För på något omedvetet plan så får jag ändå en payoff av att vara i tillståndet – oro.
Resultatet av min oro är i allafall att jag berövar mig själv och de mina min närvaro i nuet. Oro griper tag i mig och för mig alltid till framåt i tiden, vad ska jag jobba med nästa år, hur ska det gå med detta, vad händer om vi inte har råd, hur ska jag göra om jag inte orkar, vad ska hon tycka, hur ska vi göra på jul … nyår. Jag låter tankar som oroar mig stjäla mitt nu.
Payoffen är då och som oftast med dessa mindre angenäma tillstånd att jag slipper vara delaktig i det som sker, oron befriar mig liksom från ansvar. Här sitter jag och oroar mig, alltså kan jag inte vara till nytta för mig själv, andra eller livet. Jag återkommer en annan dag när oron gått sin väg.
Men den försvinner givetvis aldrig, oron får aldrig nog, den vill äta upp mer av mig och min tid. Den bara ökar och ökar ju mer jag hänger mig åt den.
Oron är min ursäkt från att kliva upp ur sängen, kamma mig och stå till tjänst. Den berövar mig mitt nu, mitt liv, min dag.
Att ge sig in i en match med oron är ingen idé, den vinner alltid våra ronder har jag märkt. Däremot har jag lärt mig att bästa bot mot oro är tacksamhet. Helt enkelt kurera mig med en stor dos tacksamhet, gärna utspritt flera gånger om dagen. När jag är tacksam så tvingas mitt sinne att återvända från sin framtidsresa till nuet. Jag behöver vakna upp och se mig omkring vad jag har att vara tacksam över. Tacksamhet får (tillskillnad från oron) mig att möta mig själv, de mina och livet igen. Istället för att vara där blir jag här.
Kom ihåg att oro definieras som handlingsförlamning i nuet.
Vilken känsla att få hålla boken i min hand, Agneta Nyholm Winqvists bok Där mörker möter ljus, i vilken hon bad om att få ta med två bilder på mig. Jag känner mig stolt och ärad. För mig är det så stort att se dessa bilder då jag länge lidit av en självbild av mig själv som ful. Det är som att det gudomliga gett mig den här gåvan, att bli publicerad i Agnetas bok för att jag ska få möjlighet att se och betrakta mig själv närmare och inse att den bilden jag har av mig själv inte är sann. Jag känner hur jag läker, lyfts från mitt inre mörker till ljus. Det är så stort och vackert för mig. Jag är så tacksam. Tack Agneta och tack min vän Pia för bilderna.
Jag kände att jag ville skriva ett inlägg om stressen kring julen, eftersom jag vet att ni är många som upplever den och jag har gjort detsamma. Jag minns hur det var för ett antal år sedan, då stressen bet tag i hela mig, inte bara kring julen men runt hela livspusslet. Jag levde för att prestera och vara duktig, jagade den där sinnesron och friden som infann sig när allt tycktes vara komplett och klart. Du vet när jobbveckan är över, räkningarna betalda, huset städat, julklapparna inslagna, barnen lagda för natten, disken och tvätten ren och på sina rätta ställen, ljusen tända – den känslan den ville jag känna.
All den där ”perfekt jakten” höll nästan på att ta kål på mig, jag brände ljuset i båda ändarna som min pappa sa. Och jag behövde ett högt wakeup-call innan jag bestämde mig för att ändra min livsstil. Och för mig började det just så, med att jag bestämde mig och gjorde ett val att leva annorlunda än det liv jag vant mig vid.
Det valet har jag fått gjort om, om och om igen, jag gjorde det senast för några dagar sedan. När jag står inför ett beslut eller aktivitet så frågar jag mig om vad mitt behov är. Tex inför nått så vardagligt som att städa ur skafferiet, så frågar jag mig om det verkligen är ett behov som jag har (är det sant att skafferiet verkligen verkligen behöver städas ur just nu) eller har jag andra behov. Lika så inför en middagsinbjudan eller event, frågar jag mig: Vad är mitt behov? Ibland är behovet att komma iväg, träffa andra och socialisera mig, andra gånger är behovet att vara hemma med min familj istället.
Det är när jag bara säger ja och kastar mig ut genom dörren för att ta emot allt som livet erbjuder mig som jag förlorar mig själv i stressen igen. Livets tempo och utbud är helt enkelt för stort för en människa.
Att värna om mina behov är att välja dem jag vill umgås med, välja mina aktiviteter både utanför hemmet och i det – välja vad jag vill göra med min tid helt enkelt. Det tog mig många år innan jag insåg att jag inte behövde stryka barnens kläder till exempel och att huset inte alls behövde städas varje fredag. Nu har jag insett att julen kan vara precis så fridfull som jag vill att den ska vara trots att skafferiet inte är rensat, att sillen är bortglömd på julbordet och att tvätten ligger i torktumlaren.
Friden har aldrig varit i perfektionen som jag trott, jag eller livet mitt behöver inte vara perfekt för att vara fridfullt. Och när jag insåg att det var friden jag behövde och sökte, så kunde jag släppa taget om perfektionen och njuta av friden som alltid fanns där inom mig.
Ärligt talat, när jag läst om Buddha och Jesus så har ett tvivel dröjt sig kvar i mig, kan verkligen vi människor uppnå ett sådant tillstånd som dem? Finns det ett medvetandetillstånd som upplyst?
När jag i juni 2010 åkte till Indien för att gå en kurs i Sunyoga så försvann mina tvivel. Där träffade jag Umasankars mamma och hon hade att ljus och en stillhet över sig som jag aldrig någonsin beskådat vare sig före eller efter mötet med henne.
När hon steg in (eg snarare svävade stilla) i rummet så förändrades energin. Vi alla kände av henne. Hennes ljus var så starkt. Och jag vet inte hur jag ska förklara hennes närvaro än med ordet – ljus. Ljus och stillhet är det jag minns att hon utstrålade. Mitt första mötet med henne var när vi gick fram en och en till henne där hon satt, och när jag kom fram så strök hon mina kinder och klämde om mina armar och axlar medans hon mässade välsignelser över mig. Vi talade inte samma språk, men energin i det hon sa gick inte att ta miste på. Hon uttryckte bara kärlek.
Kommande dagar då hon var där mäktade jag inte med att gå fram till henne igen, det var som att hennes ljus var för starkt, så jag nöjde mig med att beundra henne på någon meters avstånd. Hon var så vacker. Så ljus. Skir. Kärleksfull. Och alldeles ren av grace.
Jag minns att när vi hade timmar av långa lektioner så satt hon helt stilla, som i andakt, och bara VAR. Och jag kunde le åt mig själv som under samma timmar rörde mig konstant; satt, stod, kliade, drack vatten, åt, slumrade, sov, vaknade, gäspade, gick på toa, satt, busade med barnen, skrev, kliade, drack, gick på toa.. så där höll jag på i mitt oroliga sinne och kropp och hon, hon bara satt i sitt stilla varANDE.
Hon var den första människan jag träffade som var nöjd. Fullkomligt nöjd. Verkade vara i frid och ro med sinnet, kroppen och alltet.
Ända sedan den resan till Indien så har jag vetat att det finns ett tillstånd av frid att finna, och inte bara uppleva det en stund efter ett yogapass eller under en meditation utan att vi kan leva i det tillståndet. Vi kan leva i fullkomlig frid. Om det är att vara upplyst eller inte var för mig detsamma. Jag har sett en människa som utstrålar total värme, kärlek, ljus och harmoni – vad mer finns att önska för mig själv och andra än att vi ska få uppleva detsamma.
Såg det underbara programmet Så mycket bättre, och jag förtrollas helt av Lisa Ekdahl, jag tycker det är ett ljus och djup över henne som är magiskt. Inspirationen till det är här inlägget kom dock när Little Jinder uttryckte sin rädsla för döden och när de andra pratade om att allt är energi så var hon rädd att bli typ en kotte i ”nästa liv”.
Jag kan verkligen förstå rädslan för döden, jag har alltid burit den med mig och det trots att jag också alltid haft förmågan att förnimma den andliga närvaron – närvaron av universum, gud och evigheten. Jag tror faktiskt att min rädsla för döden snarare handlar om att förlora kontrollen av det kända mer än att nå det okända. Och nu i skrivande stund så får jag en tanke om att min rädsla för döden kanske egentligen handlar om en brusten anknytning, men den tråden får jag följa vid annat tillfälle …
Åter till energin, den eviga, för det är där jag känner att lösningen ligger. Jag ser oss också som energi, att det är en pulserande livsenergi inom oss. Jag tänker att det är själen. En kropp med knopp blir bara ett fodral, det är själen som är magin i oss. Den som är livet.
För min egen del så märker jag hur yoga, meditation, deeksha, bön, naturen, promenader mm höjer min andliga spänst. Höjer min livsenergi (alltså kontakt med själen). Eller kanske snarare öppnar mig för livsenergin. Ordet energi kan vara lätt att förknippa med så mycket annat, men egentligen så handlar det om vibrationer. Vid låg vibration så påverkar det hela mitt mående och mitt liv, detsamma när jag höjer vibrationen. Och när jag kommer på att allt egentligen är vibrerande energi som jag kan påverka och använda mig av tycks livet väldigt magiskt.
Efter en minst sagt inspirerande morgon lyssnade till föreläsning och deltagit i workshop som Kommunikationsbyrån Panang höll om Sociala medier så slår jag nu äntligen till och kliver in i Instagram.
Jag vill verka mer, synas mer och bidra större. Och jag fullkomligt älskar marknadsföring. I just love it! Jag tänker ständigt på mitt varumärke, och i djupare tankar som vem är jag och hur kan jag bidra.
Kanske är Instagram en kanal för mig, kanske inte. Det får visa sig. Jag är i allafall inte rädd för att kliva in och prova.
Den enda och viktigaste anledningen att jag inte varit på Instagram tidigare är att jag vill vara en mer närvarande mamma och jag märker hur Facebook slukar min tid och energi vissa dagar och så vill jag inte leva. Jag vill vara här, jag vill vara mamma, medmänniska och yogi.
Men jag har saknat är en plan, jag är liksom en konstant sändare och mottagare. Så jag tänker nu lära mig att styra min sociala-medie-tid mer, välja var och med vad jag vill synas. Och sedan återgå till att vara en IRL-morsa.
Livet är här och nu, jag vill leva det och samtidigt inspirera andra att göra detsamma.
Följ mig gärna på Instagram, du finner mig med mitt namn savitanorgren
Jag hamnar titt som tätt i tankar om vad som är meningen med mitt liv, vad är jag ämnad att göra, vad brinner jag för och vad ska jag egentligen bli när jag blir stor.
Samtidigt som jag i stort och mycket lever det liv jag vill leva så dröjer sig ändå en känsla kvar av otillräcklighet och otålighet, som att det finns mer av mig som vill fram, vill förlösas.
Och sinnet vill leta yrken, utbildningar och fack att stoppa in mig i. Vill liksom få mig att passa in som en förlorad pusselbit. Men jag blir aldrig helt tillfreds som snigelmamman, yogaläraren, bloggaren, coachen, retreatledaren mm. Där är inte pusselbitarna jag letar efter.
Lösningen är inte vad jag gör. Lösningen är vad jag är. Alltså inte är i form av titel och yrken, utan är i min sanna essens.
Pusselbiten hittar inte hem förens jag sluter ögonen, andas stillsamt och upplever min själ. Jag är gudomlig, evig och fullkomlig i min energi. Och jordliga ting kommer aldrig fylla den närvaron som jag behöver – det kan bara själen ge mig. Göra mig hel och komplett.
Så när tankarna drar iväg med mig på resan, vad är meningen med mitt liv, vad är jag här för att ”göra”, behöver jag påminna mig själv om att jag är här för att uppleva själen i kroppen, själen i jordelivet. Själen är friden jag söker. Själen är min lösning, mitt hem och min mening.
Rädslan… okey, känn den och följ den i din tanke. Låt sinnet måla upp det värsta scenariot. Det värsta scenariot!!! Känn vad den bilden som sinnet målat upp gör med din kropp, dina känslor och dina handlingar. Känner du dig fastfrusen, paralyserad, isolerad? Vad händer med andningen?
Upplev vad rädslan gör med dig och ditt mående. Gagnar den dig? Gagnar den dem du har i din närhet? Kommer du till din fulla rätt när du är fullproppad med rädsla?
Så, scenariot du just nu målat upp – släpp det. Blunda och tag några långa andetag och återgå till verkligheten. Öppna dina ögon, se dig omkring. Se gärna ut genom fönstret om du är inne. Se på naturen och djuren, fåglar, katt, hund, flugor, fjärilar, rådjur… är rädslan där i natur och djur? Eller är det så att rädslan bara lever i människan sinne.
Det är klart det finns verkliga stunder då vi behöver rädslan, då den hjälper oss. Men när sinnet om och om igen målar upp skräckscenarion av att ”vargen kommer” så tillför den oss inget gott.
Jag tror att vi mår som bäst när vi återtar förmågan att vara mer som naturen och djuren. Naturen för ingen kamp mot livet, djuren räds inte morgondagen, både natur och djur lever i tillit och i stunden. Alltså lever i tillit till det som är.
När jag som människa är i rädsla mår jag inte bra och jag gör inte gott. Jag kan tillföra mitt eget liv och er andra mycket mer värde, värme och kärlek när jag går ur rädslan och in ett högre tillstånd av medvetenhet. Och det är inte svårt, det handlar om mitt val av inställning.
A miracle
is a shift in perception from fear to love. A course in miracles
Jag kände att jag ville skriva ett inlägg om stressen kring julen, eftersom jag vet att ni är många som upplever den och jag har gjort detsamma. Jag minns hur det var för ett antal år sedan, då stressen bet tag i hela mig, inte bara kring julen men runt hela livspusslet. Jag levde för att prestera och vara duktig, jagade den där sinnesron och friden som infann sig när allt tycktes vara komplett och klart. Du vet när jobbveckan är över, räkningarna betalda, huset städat, julklapparna inslagna, barnen lagda för natten, disken och tvätten ren och på sina rätta ställen, ljusen tända – den känslan den ville jag känna.
Ärligt talat, när jag läst om Buddha och Jesus så har ett tvivel dröjt sig kvar i mig, kan verkligen vi människor uppnå ett sådant tillstånd som dem? Finns det ett medvetandetillstånd som upplyst?
Efter en minst sagt inspirerande morgon lyssnade till föreläsning och deltagit i workshop som Kommunikationsbyrån Panang höll om Sociala medier så slår jag nu äntligen till och kliver in i Instagram.