From a spiritual perspective having and being are the same thing.
You can have whatever you are willing to be…
… so your state of being, that you allow yourself
will determine what you have and it will also determine what you don’t have.
Marianne Williamson
Bloggen kan komma och halta ett tag, jag tränar mig på att lämna över mig själv till Livet mer och mer och då vet man aldrig vad som händer, andan (läs: anden) kanske faller på åt annat håll. Det är mycket som pockar på inom mig och vill ut och jag ser hur mitt kontrollsystem står och granskar och håller emot. Vågar liksom inte ge sig hän helt och fullt. Så jag utmanar rädslan som vill ta spjärn att istället öppna och släppa fram…
Därav tillåter jag mig att ha mindre måsten och mer frihet – så att jag kan omfamnas av kreativiteten när den flödar.
Onenessdag
– : kärleken till dig själv : –
Lördag 7 mars
Jag bjuder in dig som är deekshagivare och redan gått Oneness Awakeningkursen till en Onenessdag. En dag där intentionen är att läka inom oss själva, förlåta oss själva och öppna oss för kärleken inom. Via processer, yoga, meditation och deeksha så vägleds du genom dagen och öppnar dig än mer för det gudomliga inom.
Datum och tid
Lördag 7 mars, kl 10.00-17.00
Plats
Kulturhuset Svanen (IOGT NTO) Hesseliusgatan 1, Borlänge
Kostnad
700 kr
Kursavgiften betalas kontakt på plats alt mot faktura (meddela isf din fakturaadress vid anmälan).
Anmälan
Senast 3 mars, mail@sofianorgren.se
Övrigt
Medtag egen lunch/fika, yogamatta, filt, anteckningsbok/penna.
Förkunskaper
Deltagit i en Oneness Awakeningkurs
Tema
Kärleken till Dig själv
Det här med att ändra tankarna och förändra känslorna ligger inte för mig nå längre. Jag trodde på det förr. Men tackvare Oneness och 12-stegsprogrammet så lär jag mig ett annat förhållningssätt.
Oneness lär ut, stanna med det som är. Och det har jag förmått göra mer och mer under åren. Jag känner och jag stannar. Jag vågar stanna, även med de känslor som smärtar och gör ont. Och när jag stannar så har de en benägenhet att till slut ge sig av. Och tro mig, det är så mycket mer kvickfix än att mota dem i grind eller lägga benen på ryggen eller trycka ned dem i halsen på sig själv. Det kräver ingen kraft, som de andra förhållningssätten gör, de behövs bara mod att känna och mod att stanna och känna lite mer, lite djupare. Och till slut har mörkret blivit ljus, tyngden blivit lätt och det bottenlösa fått en grund.
Med tankarna förstår jag att de inte kan ändras, eller åtminstone behöver jag inte ändra dem. Det är helt okey att de negativa ibland, det tillhör sinnet, vi är inte antingen eller, vi är både och. Jag kan låta alla tankar strömma genom mig, för jag upplever sinnesro när de får vara som de är. Jag kan betrakta dem. Behöver inte ändra dem. Bara låta dem vara, för trots allt är de bara tankar. De är varken verkliga eller beständiga – de är bara tankar.
Och med 12-stegsprogrammet så lär jag mig acceptera det jag inte kan förändra, och när det kommer till mina tillkortakommanden, tankar och känslor så är jag oerhört maktlös – så jag lägger min vilja och mina handlingar i händerna på Gud. Och när jag gjort det så infinner sig friden. Det slår aldrig fel, varje gång infinner sig friden… varje gång.
Mitt i Faluns VM-yra så inledde vi sportlovet med att i stället åka till Leksand för att se LIF träna. Det blev en härlig egentidsdag med Oscar, han log hela dagen och leendet blev inte mindre (men först förvånat) när han fick hockeyklubban av målvakten Oscar Alsenfelt.
Vad är kapitulation? Hur kan man kapitulera?
När vi använder ordet kapitulation menar vi att du ska förstå att detta sinne inte egentligen kan hjälpa dig och att du måste komma förbi sinnet. Om du släpper taget om sinnet, att släppa det taget är det vi kallar kapitulation. Du måste inse att det mänskliga sinnet är begränsat och det är ingen idé att slösa bort din tid på sinnet. Det kommer bara att skapa hinder för dig.
Om du kunde se det skulle sinnet sluta upp med att lägga sig i. Om det händer, då säger vi att du har kapitulerat. Det är allt. Det är inte någon form av slavisk kapitulation. Det används aldrig i den meningen. Gud vill inte att du kapitulerar som en slav. När allt kommer omkring är han ju din vän. Så, när vi använder ordet kapitulation, innebär det att åsidosätta sinnet, att veta dess begränsningar.
Du inser att du kapitulerar, när du känner att du är hjälplös. När du känner att du är helt hjälplös, kommer du att upptäcka att du kapitulerar. Det är då Nåden kommer att flöda. Tänk dig att du har fastnat på järnvägen och tåget rusar mot dig, då kommer du säkert att kapitulera! Många har kapitulerat inför mig så. De flesta människor kapitulerar bara i svåra stunder. Därför sker mirakel också endast i dessa stunder.
Sri Bhagavan
Översättning Pia Shoshanna Anderberg
Jag kan tydligt ser hur mina förväntningar påverkar mitt mående… och beteende. Att ha förväntningar på mig själv stressar mig. Jag kanske förväntar mig något som jag inte kan leva upp till. T ex så har jag höga förväntningar på mig själv som mamma och när jag inte lever upp till dem så blir jag besviken på mig själv och jag hör hur mitt ego dömer mig. Mina förväntningar på mig själv som mamma är så gott som alltid för höga, det är inte många stunder jag känt mig lyckad – så självklart påverkar det mitt mående och vad för energi jag sänder ut till barnen.
Sänder jag ut att jag är misslyckad eller sänder jag ut känslan av att jag är bra nog.
Jag har tokhöga förväntningar på mig själv och jag ser tydligt hur de hör ihop med min Vuxnabarn och medberoendeproblematik – jag har lärt mig överlevnadsstrategin att prestera för att bli accepterad. Med känslan av att jag inte duger som jag är, kanske jag bli älskad för det jag gör.
Dessa förväntningar har jag givetvis på andra med, vid närmare relation oftast högre förväntningar. Förväntningar är ju ett egots spel, ett spel som går ut på rätt och fel, bra och dålig, tillhöra och exkludera. Att förvänta är att mäta, jag har någonstans en måttstock som jag mäter in dig med, kvalificerar du dig. Kvalificerar jag mig. Oftast är svaret – nej, det gör jag inte. Och då är det ju inte så svårt att förstå att dömandet fortsätter mot andra. Faller jag så faller du, skriker egot.
Det är så himla tröttsamt att vara medberoende, hålla upp dessa måttstockar och mäta in beteenden och resultat i. Tacka vetja själen, den dömer ingen, inte ens mig själv. Den låter alla vara som de är, låter dem komma när de vill komma, göra vad de vill göra, reagera som de regerar. Den säger inte att jag duger gott som jag är, den håller om mig hårt och varmt tills jag verkligen känner att jag är mer än duglig, jag är älskad som jag är. Och det är du med.
Ta gärna en stund och fundera över dina förväntningar, på kroppen, hälsan, jobbet, barnen, kollegorna, vännerna, släkten, maken, frun, utseendet, åldern, sommaren, semestern, julen… stressar de dig?
Tänk om vi kan släppa förväntningarna, eller sänka dem. Och acceptera allt och alla som det/de är – inklusive oss själva.
