Självkänslan grundas när jag blir älskad, sedd, bekräftad och respekterad. Jag är unik!
Självtilliten utvecklas när jag får prova, lyckas, misslyckas och får bekräftelse på att jag duger som jag är. Jag duger, jag är OK!
Självförtroendet växer när jag klarar av vissa saker, när jag är kompetent på något område. Jag kan, jag klarar av!
Självkänsla är att; Veta vem jag är och att veta att det jag gör, känner och tänker bottnar i den jag är. Våga ta ansvar för mina handlingar utan att ensidigt låta mig styras av omgivningens gillande och ogillande. Respektera och acceptera mig själv sådan jag är, jag duger, jag är ok. Veta var jag har mina styrkor och svaga sidor. Veta att jag får göra misstag och inte behöver vara perfekt jämt. Kunna uppskatta att andra är bra. Kunna stå för min osäkerhet och våga visa den. Kunna leva i nuet utan att vara bunden av traditioner och upplevelser ur det förflutna. Respektera oliktänkande.
Fann en jättefin sida med yoga i olika former och nivåer. Bra klipp att göra hemma och gratis dessutom. Här finner du hemsidan: YOGA FÖR ALLA med filmklipp och beskrivningar. Och här är länken till youtube.
Är på hotellrum i Mariestad, yogan har fört mig hit. Livet överträffar mig och jag är så tacksam för allt vad det har i beredskap åt mig. Alltid fullt med gåvor. Alltid omhändertagen.
Jobbar med att utveckla förmågan att ta emot. För mig handlar det om värde. Att värdesätta mig själv så att jag har villigheten och förmågan att ta emot det som ges – kommer till mig.
Att se och känna mitt eget värde är det jag tränar mig i varje dag. Att kliva in i mitt liv och ta den plats som hålls åt mig. Min plats. Det är faktiskt skrämmande att säga Ja och delta i Livet. Det krävs mod att släppa relingen och kasta sig ut i Livets flod.
Livet lockar mig med mycket godheter. Och det som lockar mig allra mest är känslan av att säga JAAAAA… istället för kanske.
Jag tror inte ni är så många som ser mig som en ”kanske-person”, en ”sen-person”, eller som en person som gömmer sig bakom ett: ”jag-ska-bara”. Men jag är väldigt mycket så att jag sitter kvar på avbytarbänk istället för att spela matchen. Jag är rädd. Därför sitter jag där och trycker. Och förut var jag också oärlig, för då skyllde jag mitt bänksittande på någon annan eller andra. Nu vet jag att det är mig själv jag sitter där och väntar på. Jag väntar på modet att utmana min rädsla att leva – att fullt ut vara jag.
Igår kväll sökte jag med handen under nattduksbordet efter en bok, men en annan bok stack ut så jag greppade den istället, förstod att det var i den jag skulle läsa. Och i den boken så fann jag vägledning till en annan bok som legat undanlagd ett tag, En kurs i mirakler. Så i dag började jag återigen läsa En kurs i mirakler och i kväll har jag läst flera timmar, tills över midnatt.
Och det som har hänt är att mitt tillstånd, mitt sinne har skiftat från rädsla till kärlek – det som boken beskriver som ett mirakel har skett.
För när sinnet är uppehållet med separation, lidande, dömande, skuldbeläggande osv så är det fokuserat på rädsla och alltså upptaget med egot. Och där har mitt sinne varit en tid, fokuserat på separation, lidande – min känsla av sorg som jag beskrev i gårdagens blogginlägg. Jag har inte avsiktligt velat föra mig därifrån, utan istället accepterat min känsla.
Och i acceptansen så fick jag i kväll (genom boken) påminnelsen om att jag separerat mig från min känsla av enhet (Oneness) – kärlek. Separerat mig från Gud.
Det är så lätt hänt (iaf för mig) att glömma min enhet, frånsäga mig min källa och förbise mitt ljus och börja tro på egot (rädslan) igen. Börja tvivla. Sörja. Lida.
Och det som är magiskt är att det är lika lätt att komma tillbaka till glädjen, friden, friheten igen. Tillbaka till kärleken. Den enda sanna kärleken. Den utan motsats. Den utan lidande och sorg. Den kärleken som är evig och sann. Den som finns inom.
Det har jag blivit varse nu igen, som så många gånger förr. Att det råder en större kraft än jag själv och när jag inser det och förmår överlämna mig själv till den kraften så sker miraklet. Mitt lidande tar slut och ersätts med glädje och frid.
Din tro kommer att göra dig hel, när du tror på mig.
Tillbaka efter vår semester, möts av känslor av sorg. Kanske är det avsked och avslut som väcker den gamla känslan av sorg inom mig. Den som jag ofta bär med mig. Känner att flickan inom mig som sörjer är liten, kanske 6-7 år gammal. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, tänker att det viktiga är inte att förstå vad som sörjs utan att jag tillåter mig att sörja när sorgen sveper tag i mig. Så jag stannar med det som är, låter mig själv vara ledsen. Behöver inte förändra tillståndet, vet att det förändrar sig själv… så småningom, när det som vill upplevas fått kännas precis så som det känns. Jag som vuxen stannar med den lilla inom, hon som är ledsen. Jag stannar kvar och är med henne, eftersom jag känner att det hon fruktar allra mest är att bli ensam med sin känsla.
Jag och tjejerna ligger med förkylning, hosta och feber. Datorn strejkar hejvilt sen en tid tillbaka och imorgon beger vi oss mot hotellet på Arlanda för att flyga mot Egypten tidigt på torsdagsmorgon.
Så jag gillar läget, känner mig trygg i att allt är som det ska. Jag låter datorn hamna på service och gör det bästa för att kurera mig och de andra med vitaminer och vila.
Det blir inte alltid som ”man” tänkt men det blir alltid bra. Allt är precis som det ska. Tacksam att jag verkligen vet att det är så – allt är bra. Allt är omhändertaget.
Make the changes necessary to feed your soul. As you change to a soul perspective,
coincidences and synchronicities become part of your life –
opportunities start knocking at your door.
