Mitt skrivande
Relax and surrender
You have to give up. All your beliefs. And totally surrender to my arms – to the life I have given to you. And that includes your body, your family, your destiny.
When you fully surrender to -: what is :- you relax and accept the now and the outcome to be and when you relax everything will fall to place, just as it wants to be. Life will open up to you and give you all the gifts that I have planned for you. And all the help you need will be provided to you in perfect time.
You don’t need to know the way. You just need to surrender and relax to my way. I have it all together. You can trust me. You need to trust me.
Savita
Inget brister
Du frågar. Stampar. Otåligt. Vill alltid veta vart du ska. Vad göra härnäst.
Tvekar du verkligen på min plan. Min skapelse – tror du att den är bristfällig.
Allt är fulländat. Har så alltid varit. Allt är som det ska. Allt är tillrättalagt, varje stopp, varje rörelse är i min stora helhet perfekt. Inget brister. Inget lämnas åt slumpen. Ingen är bortglömd.
Du är en del av skapelsen. Min skapelse. Allt jag skapar är fulländat – så även du. Så även din livsplan. Släpp kontrollen – lita till mig.
Give up … and trust!
You have to give up all your beliefs. And fully surrender to my arms – to the life I have given to you. And that includes your body, your family, your destiny.
When you fully surrender to – what is – you relax and accept the now and the outcome to be and when you relax everything will fall to place. Just as it wants to be. Life will open up to you and give you all the gifts that I have planned for you. And all the help you need will be provided to you in perfect time.
You don’t need to know the way. You just need to surrender and relax to my way. I have it all together. You can trust me. You need to trust me.
Savita
Livets mening
Meningen med livet
Vad vore det för mening med att leva om vi inte njuter av det – L I V E T. Jag glömmer förhoppningsvis aldrig insikten som integrerades i mig under en vistelse i Indien. Bara så där efter dagar i meditation och närvaro så visste jag: vi är här för att njuta.
Vi är spirituella väsen (själar) som har valt att leva i dessa fysiska kroppar av den enkla anledningen att som mänskliga kroppar har vi förmågan att smaka, dofta, känna, tänka, se och höra. Som människor kan vi omfamna våra barn, utforska världen, skratta så magen krampar. Vi kan också uppleva kärleken genom sorgen och smaka saltet av våra tårar. Vi äter, sjunger, springer, badar, dansar. Vi upplever spänning och frid. Och vi gör det tillsammans. Tillsammans är vi här för att njuta av att vara människor. Tillsammans. Både med varandra, djuren och naturen.
Jag har ännu inte lyckats lista ut varför jag försöker hålla så hårt i tömmarna på livets hjul. Vad är det jag fruktar? När allt är givet till mig och allt är omhändertaget, från första andetag till det sista. Hur kommer det sig att jag tror att jag måste prestera något innan det är min tur att L E V A och N J U T A med er andra.
Något är jag rädd för som gör att jag så krampaktigt vill ha kontrollen. Jag vill ha både garantier och försäkringar tecknade innan jag vågar tassa ut på den oupptäckta stigen. Livets stig som ligger öppen och välkomnande av frukter som jag som människa har kommit för att ta del av. Äta av. Njuta av.
Livet är nu, det är här. Det är för mig. Hur jag lever det är mitt val, jag kan leva som att allting är ett mirakel eller inga mirakler existerar. Det är upp till mig. Och om jag verkligen vill se att livet är ett mirakel så behöver jag inse att det miraklet även inkluderar mig.
Fria och levande
Sitter på Kulturhuset i Leksand och skriver. Känner mig lycklig över att jag mer och mer tar för mig av livet. Det är en konst att vara livsnjutare – vara levande. För mig är det enkelt att fastna i invanda mönster som präglat människor och samhälle i generationer – det svåra är att bryta gamla beteende och skapa nya.
Jag märker hur mitt ego (min rädsla) vill skuldbelägga mig och ge mig skam när jag bryter mig ur mitt välupprepade mönster. Det är lätt(are) att dra sig tillbaka i hjulspåren igen. Lätt men fegt.
Just med mitt skrivande så har jag fått kämpa… mot egot (rädslan). Inte så att jag skrivit mig blodig 12 timmar om dagen utan mer så att jag byggt upp hinder framför datorn så jag inte ens tagit mig dit. Det värsta är att armen fått kramp när jag skriver, energin har blockerat sig. Men nu har jag skrivit ändå, om än kort och ofta och jag känner hur det lossnar. Armen värker mindre ju oftare jag skriver. Tadaaaaaa 🙂
Jag trampar alltså upp nya hjulspår. Ger sinnet något positivt att förankra vid istället för den gamla bojan. Jag känner mig friare för varje dag jag skriver.
Det krävs mod, passion och disciplin för att börja på något nytt. Och ju mer vinst på andra sidan desto större kamp utsätter egot oss för. Men det är värt det. För det enda vi upptäcker är att egot (rädslan) är en illusion och vi blir fria, fria att leva det liv vi vill leva. Fria att leva som dem vi är ämnade att leva. Vi blir levande!
Tänk om…
Du är precis där du ska vara. Tänk, bara tänk om det är så att ditt liv redan är välsignat med just de människor och upplevelser du behöver och önskar. Vissa har redan anslutit till ditt liv och vissa människor och upplevelser kommer när tid är. Tänk om det är så att jag faktiskt äger hela tidplanen. Att hela Livet och dess upplevelser och människor är i mina händer, mitt kärleksfulla skapande… tänk, om det är så.
Tänk om det är så att du har inget att frukta, inget alls, eftersom jag är större än förutseende – jag är alltet. Tänk… om det är så att jag bara vill ditt bästa, precis just nu, där du är och med dem du är, och att jag alltid velat forma livet för det bästa för dig och alltid kommer att göra så. Även den dagen du dör är välsignad av mig – den dagen om någon ska jag hylla dig, dagen då du kommer hem.
Du har inget att frukta. Du är omhändertagen. Jag är med dig. Hur kan du någonsin tveka på det, se dig omkring, ser du något i Livet som jag inte skapat. Se bara in i ögonen på en människa eller ett djur och du ser mig – jag ser dig. Jag är här. Vid din sida. Omringar dig. Alltid. Du är mer än vägledd, mer än vägledd… Livet jag skapar är i Dig – jag är inom Dig. Jag är här.
Savita
Stanna upp
Bara för i dag, stanna upp, inte sen, utan nu,
och andas in.
Bara för i dag, stanna upp, inte sen, utan nu,
och andas ut.
Bara för i dag, stanna upp,
och se dig omkring.
Bara för i dag, stanna upp,
se allt det vackra.
Bara för i dag, stanna upp,
och känn.
Bara för i dag, stanna upp,
känn innerligare.
Bara för i dag, stanna upp,
och le.
Bara för i dag, stanna upp,
och le med hela Dig.
Bara för i dag, stanna upp,
och le emot Dig själv.
Savita
Själ, som i passion…
Du kan inte jobba med något annat än det ditt hjärta brinner för. Det vet du redan vid det här laget. Det enda du egentligen undrar över är hur kommer det att gå, vart ska det (passionen, lusten och glädjen) ta vägen med mig. Men se, det är det du kommer få se. Du ska bara fylla dig i varje stund och varje arbetsuppgift med just passion, lust och glädje och det är din motor och styrning – genom dessa finner du vägen. Inte förr. Och inte på annat sätt. Det blir stopp i maskineriet om du tar andra vägar, du blir helt enkelt sjuk. Sjuk eller bitter… eller både och.
Det är ingen destination att finna, förstå det! Det är en resa. Resan är passionen och glädjen, följ den. Du skulle väl sällan komma på dig med att boka en resa till en destination du inte vill upptäcka eller som du inte tror dig komma att njuta av, eller hur. Samma här, välj bara sådana vägar, sysselsättningar, arbeten, uppgifter som håller intresset vaket i dig. Inget annat. Bara det som ger Dig något. Och nu menar jag inte lön, karriärssteg eller status, jag menar det som fyller ditt inre med något. Det som expanderar din själ.
Savita
Yogareportage
Här är yogareportaget jag gjorde för danska tidningen Iform, nr 5 2014.
Klicka på bilderna för att få dem större.
Vill du se mer av den press som jag deltagit i så finns mycket samlat här.
Kreativitet
Det händer något oerhört vackert i mig. Ja, inte bara vackert, det fula krackelerar och stinker men bakom detta så blottar jag något annat. Något större. En ädelsten. Min ädelsten. Vi har något stålande inom oss allihopa och jag upptäcker mer av min källa nu i tystnaden. Inte för att det är tyst, jag lever sommarliv med familjen, men det skönjs ändå – det skimrande inom. Bortom det/de andra. Där finner jag mig.
Så jag vill bara kika in för att säga att min tystnad gör mig sååå gott. Jag hör bara en röst, samma röst med samma budskap som förr, men nu när det andra är tyst och stilla så hör jag den så tydligt. Den går inte att missa om jag säger så. Jag förstår den. Jag vet vad jag ska göra, jag vet vad min livsuppgift är och jag vet, i alla fall inledningsvis, hur jag ska dela med mig av den. Där är jag nu. Och det må vara stilla här på bloggen men min kreativitet flödar i mina inre dokument. Så jag är inte vilande, även om bloggen är det just nu, jag jobbar, jag kavlar upp ärmarna och hugger i – precis där jag blir tillsagd att gräva. Jag är vägledd. Och kommunikationen är stark. Jag är så innerligt tacksam att det händer här och nu. Som jag väntat på att tiden ska bli mogen…