Personligt
LCHF
Det var många år sedan jag fick kommentarer som dessa, det var ca ett halvår efter att Oscar föddes men sen har det varit tyst. Så visst blir jag bubblande glad när människor säger; Hur smal ska du bli då? Gud vad du är slimmad! Har du gått ner i vikt?
Och det utan den minsta ansträngning! Verkligen!
Jag har inte ätit godis sedan mars (sista mars), tagit bort socker, bröd och pasta men det är nu de senaste två veckorna det lossnat när jag börjat äta mer LCHF. Jag har väl inte den roligaste tallriken att skåda, men det är gott (jag gillar det mesta) och det bästa av allt jag är inte nå sugen och jag är nästa aldrig hungrig. Hur lätt kan det bli! Det känns fantastiskt en dag som igår, att under morsdagsfikat hos min mor nöja mig med kaffe och ett äpple när de andra smaskar tårta. Och även på vår picnic när familjen åt fika och glass så var jag nöjd med kaffe och jordgubbar. Det är skumt, jag vet, jag kan inte tro det själv, jag har setat fastklistrad i gotteträsket hela livet, så jag är mest förvånad av alla, händer det här verkligen, men jag behöver bara stanna upp och lyssna till magen och hjärnan. Där är tyst. Magen knorrar inte av hunger och hjärnans sug har dunstat.
Jag är fri!
OCH jag börjar bli väldigt nöjd över det jag ser i spegeln!
Sista yogapasset
Med en känsla av tomhet, frid och tillit så höll jag ikväll mitt sista yogapass i lokalen på Sveagatan 20. Jag känner oerhörd tacksamhet för den här tiden och alla energier som förgyllt passen, både från deltagarna och andra väsen. Det har verkligen varit magiskt många gånger. Jag har aldrig känt mig ensam om jag uttrycker mig så.
Men nu är jag säker på att yogan har gjort sitt i lokalen och den är fulltankad av feelgood för en lång tid framöver. Själv vilar jag i tillit till att en ny uppenbarar sig inom kort. Jag känner ingen tvekan på att yogan är här för att stanna i mitt liv och att en del i min livsuppgift är att dela den med andra. Så jag vet att det blir bra, det blir som det ska och det blir när det är meningen. Allt har en mening. Allt har en början och allt har ett slut. De brukar gå hand i hand de där. Så jag tar farväl, blåser ut det sista ljuset och cyklar hemåt i den ljumma kvällen. Cyklar mot något nytt…
Morsdag
Höll igen mina blågröna när jag hörde familjen stappla upp för trappen imorse för att fira mor sjungandes Ja må hon leva. Jag blev helt överhopad av paket som barnen slagit in, en bok (som Oscar ville låna, det var en Mysteriebok som han själv fått och nu gav vidare), ett cykellås, en massage, 40 kronor från Maya, en rebus, ett tecknat familjeporträtt, en tröja, 15 kronor från Oscar och ett bad i vattenspridaren. Och när vi kom ner till köket var det dukat för alla till frukost, kaffet var färdigbryggt och en tallrik med turkisk yoghurt och nötmusli stod på min plats.
Min morsdag kunde inte varit bättre. Jag och storbarnen tog en cykeltur till min mor efter frukost och firade henne medans Nogge var hemma och pysslade i trädgården och Izabelle sov middag. Efter lunch blev jag än mer uppvaktad med en utflykt till Säterdalen, där hade vi picnic, plaskade vi i bäcken och gick på äventyrsbana.
Innan kvällens yogapass så hann jag med att nyttja mina presenter, ett ’bad’ i vattenspridaren och massagen som Maya gav mig på soldäck. Och inte nog med det, efter yogapasset så hade jag och Nogge vår fina veckostund – Soultalk.
Snigelmammelycka
Euphoria
Hon är ett väsen i kontakt med sitt sanna element. Hon har bejakat sin själ, omfamnat den, öppnat dörren och låtit den dansa ut. Den dansar genom Sverige till Baku och ut i världen. Själens röst vibrerar i Euphoria och ger ord till människor i förtryck. Öppnar ögon. Vidgar öron.
Vi lyssnar andaktsfullt. Vi tystnar och vi hör. Vi sluter ögonen och vi ser. Vi stannar upp och vi dansar. Hennes själadans går som en eterisk vibration kodad att ge uttryck åt våra själar. Det magiska är inte Loreen, hennes dans och hennes sång. Det magiska är att hennes själ väcker vår. Hon är en ledsagerska rakt in i våra hjärtan. Full med kärlek och tro på att vi alla har en röst, ett uttryck, en livsdans att dansa.
Loreen, Your Soul open Ours!
Mammadagar
Snigelmammelycka
Säga Ja
Efter ett längre inlägg på en privatgrupp på Facebook så avslutades det med frågan; Är det fler som känner igen sig i ”svara Ja för fort” och hur tänker/gör ni – före och efter?
Här kommer mina tankar som jag delade på frågan…
Jag känner verkligen igen mig, dock har jag frigjort mig från detta i stort och mycket. Kan inte ta åt mig äran helt själv, barnen har visat mig vad jag behöver prioritera och den tid jag lyckas få över ägnar jag så gott jag kan till mig själv, för att fylla på mina depåer med det som ger mig energi.
Vissa ’jobb’ som yoga, skrivande, retreater ger mig kraft och andra ’jobb’ (eller åtaganden) som jag förr sagt Ja till dränerar mig. Jag har lärt mig att lyssna noga. Och jag lär mig än mer att lita till vart Universum vill ’ha’ mig.
What calling for me?
Tex så har jag haft världens motstånd mot mina seanser och medialasittningar, men jag vet att det är ett viktigt uppdrag i mitt livsval, det som jag valde det här livet, och jag ser mer och mer att det är mitt ego som spökar och slänger ut dåligt varsel… det är inte sant – Universum belönar mig och uppmuntrar mig.
Så kontentan för mig är att säga Ja till det som får hjärtat att sjunga eller känslan av mening, Säga Ja inom rimliga gränser. Jag är människa, jag behöver balans och tid till återhämtning.
Jag stärker mig att säga Nej till människor, situationer och åtaganden som dränerar mig eller inte ger mig mening. Det som känns energilöst eller tomt (som falskt eller osant). Det som ger mig en känsla av klump i magen och får mig att sova oroligt om natten.
Men det viktigaste jag tränar på just nu är att säga JA till det Universum vill visa mig. Det som jag kanske inte ens tänkt eller planerat förut. Jag tänker på när Louise L Hay fick frågan hur hon planerat och strukturerat sin framgångsrika karriär. Jag hade ingen plan svarade hon, Jag svarade bara mina mail och telefonsamtal.
Där vill jag vara, släppa egot och tanken, släppa taget om lilla människan Sofia och låta det stora alltet – Livet – föra mig fram!
Förresten, de gånger jag sagt Ja för fort, vilket jag gjort många ggr, så har jag nu lärt mig att jag har rätt att ändra mig. Det jag känner är sant för mig. Och jag måste vara min bästa vän.
Jag ändrar mig. Jag tackar nej, avbokar. Det går jättebra för mig. Kanske inte alltid för ’dem’ men det är inget jag kan göra något åt. Det bästa jag kan göra för mig och alla andra är att vara sann.
Och ju mer jag tränar på det, desto lättare lär jag mig att se mina egna mönster och fallgropar så att mer och mer säger jag nu Nej direkt och slipper krångla till det och avboka sen.
♥ Ärlighet mot mig själv är att vara ärlig mot andra ♥
Life is good
Med en kaffekopp i handen, fötterna uppfällda och ansiktet vänt mot den varma solen, en liten som sover i vagnen, de stora på skolan kan det kanske inte vara mer än gott livet. Ibland måste jag erkänna är barnen som ljuvast när de sover. Ibland. Efter några kämpiga nätter och en aktiv dag igår kan jag inte mer än pusta ut.
Våren är min bästa tid. Då kommer den sanna livsnjutaren fram i mig. Jag älskar fågelungarna i holken, den limegröna omgivningen, ljudet av grannens gräsklippare, doften av grillat och cykelturer i klänning.
Jag gläds också åt mina nya Dala Clogs och den nya cykel som jag köpt av pengarna jag fick när jag fyllde fyrtio. De båda ska jag använda mycket i sommar…
Sätta gränser
Förankrad
Jag känner mig så mentalt jordad som jag aldrig upplevt förut. Jag sa till en vän som var hit och åt lunch idag att jag undrar om det är jag som skall förankra Izabelle eller om det är hon som är sänd att förankra mig.
Vi jobbar hela dagarna, dygnets alla timmar med hennes förankring och anknytning. Jag säger vi, för det är ändå ett stort familjeprojekt men mest så är det hon och jag som knyter oss närmare varandra för var dag som går. Nu har hon bott hos oss i 8 månader och det finns fortfarande stora känslomässiga ärr kvar att läka. Jag märker att hon mår allra bäst av strikta rutiner och väldigt likadana dagar. Dagar hemma, med fyra väggar (en terass) och mig nära tillhands. Det är det allra bästa för henne. Och blir hon orolig till sinnet så knyter jag om henne med bärsjalen på ryggen min.
Så vi är nog som gjorda för varandra hon och jag. Hon har bromsat upp mitt liv, tvärnitat det och här Sniglar jag på som den Snigelmamma jag önskade att leva som. Aldrig någonsin hade jag kunnat ana att jag skulle njuta så av mitt hem och den stilla lunk det är på Solduva. Det mest aktiva som händer är fotbollsmatcherna i hallen, minidiscot på köksgolvet och studsande barn ute i trädgården. Det andra livet med att ränna hit och dit, shoppa och aktivera mig och barnen det har rivits av som kliande plåster, nu har såret läkts av tid. Tid till närvaro. Tid till ingenting. Tid till årstider. Tid till att lyssna, till att se, till att vara, till att bevara. Jag bevarar lugnet i tomrummet som är här hemma. Det är lugnet som läker gamla sår, inte bara i Izabelle utan även i de andra barnen och inte minst i mig.
Med förankring menar jag jordad och rotad (mina yogauttryck). Närvarande, lugn, trygg. En stabil grund att stå på. En trygg plats att växa upp i och blomma utifrån. Som en stor ek eller ett magnifikt berg. Det är tryggt. Det är stabilt. Det är stilla. Det är något att luta sig emot om det stormar.
Tänkte om
Vaknade 07.05 och yrade omkring på överplanet och insåg att hela familjen försovit sig. Normalt brukar jag vakna vid fem, allra senast strax före sex, en väckarklocka har vi inte ställt på åratal. Oscar sov nog gott efter den sena kvällen igår då han var och såg Bragematchen, själv har jag legat med magknip inatt och Izabelle har kräkts.
Dagen började inte alls som det var tänkt. Nogge skulle vara hemma med Izabelle och mina planer var att följa barnen till skolan och sen ägna eftermiddagen åt mitt skrivande. Så vi planerade om, Nogge är nu med Oscar på förmiddagens lektioner och sen tar han med Izabelle i vagnen för att vara med Maya resten av dagen, då hon har utflykt i skogen med sin förskoleklass.
Just nu ligger Izabelle och sover gott och jag sitter i solen och bloggar… Nogge ringde nyss från rasten, han var så lycklig, de hade så mysigt han och Oscar i skolan. Jag blir tårgögd och varm i hjärtat. Det blev inte som vi tänkt, men jag tror att det faktiskt blev ännu bättre. Livet gör allt för att vi ska leva ett fint och kärleksfullt liv och ta vara på de fina stunder som ges även om de inte blev som vi planerat.
Jag vilar än en gång i tillit till att allt är som det ska!
