Personligt
Mitt bloggande
Du kanske undrar vart jag håller hus och det undrar jag med, jag har själv inte fullt ut förstått vad som har hänt den senaste tiden. Och tid till att bearbeta allt från IndiskGuru på Dala besök och lilla Izsbelle som fyller min famn har jag inte heller haft. Dagarna och energin bara försvinner och jag känner mig stundom maktlös. Jag har ingen kontroll. Det bästa jag kan göra är att ta mig igenom dag för dag en stund i taget, se till att jag är här fullt ut för barnen. Och har jag riktig tur lyckas jag med det, men så känns det inte alla gånger.
Min plan är att ge ge ge och ge Izabelle fullt med trygghet så att hon sover tyngre om nätterna. Och det vet jag kan ta oerhört lång tid. Vill inte ens tänka på hur lång tid det kan ta. Min kropp längtar efter sömn. Men tid måste det få ta.
Plan två är att ta en liten, pytteliten del av huspysslet varje dag. Jag är nöjd om jag hinner packa upp en ynka liten flyttkartong om dagen. Och gör jag det så borde jag nå slutdatum med plan två, vilket är att ’allt’ med huset är klart till jul.
Plan tre är att ägna mer tid åt mitt skrivande och min yogakollektion och den planen har jag lagt på vänt tills plan ett och två är genomförda.
Håll ut, för lite titt som tätt så ramlar det ut ett inlägg här och där på bloggen.
Gomorron Dalarna
Här är jag och programledaren Lina Hård för Gomorron Dalarna i studion i radiohuset imorse.
Snigelpromenad
Så äntligen blir målbilden jag haft i mitt inre sann. Bilden av att jag går med mina barn till skolan och har tid att vara närvarande utan stress och jäkt.
Imorse gick Oscar stolt som en tupp med vagnen och jag och Maya gick hand i hand. Vi pratade alla tre om ditt och datt och jag lyssnade. Det var så magiskt och stort för mig att mina ögon tårades. Och så sätter Maya ord på det jag tänker: Det är bra att gå, för då kan man ju prata.
Dessa löpsedlar
… men ett gott skratt åt mig själv och mina funderingar gav denna mig iallafall.
Hemma igen
Nu är vi hemma, hemma.
Vi tog oss hem igen tackvare fina vänner som kom och hjälpte till med flyttlasset och några andra som förbarmade sig över våra barn och en tredje som kom med flyttfika. Och det behövdes vill jag lova, för på lördagen vaknade Nogge med ryggont och feber och jag med en förkylning.
Den stora flytten gick hemåt på lördagen och på söndagmorgon vaknade jag och mådde sämre än jag kan minnas att jag gjort någonsin (möjligen mer mörbultad efter den långdragna förlossningen med Oscar som slutade med akut kejsarsnitt utan bedövning, men men det är en annan klagosång) och för några timmar den dagen så peppade jag mig själv med att om jag överlever till jul så är det säkert ljusare i mitt liv då… nog kan jag grotta ner mig i träsket om jag vill – och det ville jag tydligen den dagen.
Min neggoröst jämrar sig och håller låda där inne och när jag väl får tyst på den så att jag kan höra den andra rösten så hör jag att den sjunger och skrattar glatt. För i mitt inre så känner jag glädje att vi klarat oss igenom det värsta, vi lyckades med att bo i Kråkslottet hela sommarhalvåret och vi fick hem hela vårt pick och pack över en dag, vi har sprudlande barn som ler stort, visslar och sjunger och vi är hemma i ett hus som blir vackrare och ljuvare än jag kunnat drömma om.
Jag lägger mina lyxproblem åt sidan och somnar med tacksamhet åt att livet vill mig väl.
Hemvändarhelg
Om jag vetat då i april att ombyggnationen skulle ta så här lång tid och att vi skulle få lov att bo i Kråkslottet nästan 6 månader så hade jag med säkerhet inte valt att göra den och istället fortsatt leta hus på Hemnet.
Men med tiden har jag släppt min inre byggstress och kommit till ro här i Kråkslottet, jag har tränat mitt tålamod och min acceptans och det har givit framgång. Det är jag tacksam för. Likaså har jag känt tacksamhet många gånger under den här tiden att vi fått bo här i Utanfors Herrgård, även om det är ett slitet hus med mögellukt och spöke på övervåningen så har det faktiskt känts som hemma.
Så har dagen äntligen kommit då vi tackar en sista gång för gästfriheten och packar vårt bohag och beger oss till vårt rätta hem. Ett gammalt kärt hem som känns som nytt. Det känns nytt, annorlunda och lite ovant. Hela huset andas en fin balans mellan det gamla och det nya. Det pirrar lite i magen, som det brukar göra när en förändring har ägt rum och man inte vet riktigt hur man kommer att passa in….
Eldens kväll
Agni, elden i det inre tände vi på kvällens yogapass då vi hade tema magen och magchakrat. Energin och värmen flödade i kroppen. Efteråt åkte jag och några vänner till Bäsna Handelsträdgård för att uppleva den andaktsfulla Ljuskvällen. Lite svårt att komma till ro hade jag (mycket energi var igång efter yogapasset), men det gjorde inget, jag njöt av underhållningen ändå, njöt av den och sällskapet.
Krönika
…. om att bli trebarnsmor
Plötsligt var hon bara där, mitt under sonens fotbollsträning fann min blick hennes och jag visste att det var hon jag väntat på, mitt tredje barn.
Mina första veckor som fostermamma får jag säkert anledning att återkomma till, men just nu känns de så självklara och enkla, även om energin i kroppen är lätt urlakad efter den kraftfulla rivstarten att bli trebarnsmor över en lunch.
Det var vid lunchtid för exakt två veckor sedan Familjeteamet och föräldrarna kom hit och lämnade över henne och all hennes packning. En timme senare åkte bilarna iväg och jag stod ensam på gården med henne i vagnen, en ny liten krabat till familjen, endast 10 månader gammal och med ögon som strålade av insikt och djup förståelse, en blick som sa vittnade om hennes historia.
Det var den där blicken som fångade mig när jag såg henne några veckor tidigare på den där fotbollsträningen, det var kärlek vid första ögonkast. Jag ringde min mamma samma kväll och sa att jag när jag såg på henne så var det som att se på mitt barn. Om du känner så sa mamma, så då är det inget att fundera över.
Och hur kan man fundera och resonera runt ett sådant beslut, är det rätt så är det, känner jag att det är mitt barn och mitt ansvar, min livsuppgift att finnas för henne precis just nu, så är det bara att öppna famnen så stor som det bara går och klämma in dem alla tre där emellan.
Och att jag skulle få tre barn det har jag vetat enda sedan jag själv var barn. Det var mycket jag visste då som barn, visste eller bestämde. Jag kanske styrde mitt öde eller så kan jag känna som att jag var i kontakt med min gudomliga plan och såg den tydligare då. Hur som, tre barn det var det jag såg.
Det såg även spågubben Heiki Vesa när jag spådde mig hos honom för ca 15 år sedan, långt innan några barn hade förgyllt mitt liv. Då sa han att han såg tre barn och två födslar. Den där spådomen förbryllade mig och ett tag tänkte jag att jag kommer säkert föda tvillingar.
Så visst var hon väntad, i alla fall på ett själsligt plan så visste jag att hon skulle komma. Och att det sedan tog nästa två och ett halvt år då vi var under matchning hos kommunen för att bli familjehem känns ju nu i efterhand väldigt rätt, jag väntade ju på Izabelle.
För oss har det inte varit viktigt att det tredje barnet skulle vara biologiskt. Det var inte ens viktigt att det blev ett tredje barn. Vi hade börjat släppa tanken och till och med sålt iväg massa småbarnsgrejor på Blocket i somras.
Men nu är hon här och livet känns så otroligt vackert och magiskt, tänk att livet vill ge oss den här gåvan, det här lilla miraklet som jag kallar vår Ängel. En ängel som kommer med så mycket glädje och värme, ett leende som smälter samman våra hjärtan.
Det sägs ju att barn väljer sina föräldrar. Och ibland slår det mig att det är inte vi som är här för henne, att vårt familjehem är ett kamouflage och att hon är den egentligen är här för oss. Att hon har valt oss för att lära oss om livet som mirakel och att livet är till för att levas här och nu. Lära oss om att kärleken har inga gränser och att blodet som flyter i oss är densamma för alla människor på denna jord. Vi är alla ett.
Order Iphone 5
Be careful, You always get what you order, sa min yogalärare på Bali. Och jag vet att det är sant, men ibland hinner jag liksom inte tänka efter före. Som idag när en man frågade mig om min Iphone och vilken modell det var. Jag svarade: Jag har haft den länge, det är en Iphone 3, jag vill faktiskt köpa mig en Iphone 5 när den kommer ut.
Några timmar senare på min promenad runt älven så tappar jag min Iphone 3 i backen…
Mamma och bebis
Familjefriden är på ingång, det känner jag. Och rutinerna börjar forma sig även runt den lilla nyinflyttade Ängeln. Nu har snart Izabelle bott hos oss två veckor och hon blir tryggare för var dag.
Jag minns att jag förra helgen var så stuptrött att jag grät på lördagkvällen, grät av utmattning och av den stora omställningen. Det var inte bara spegelbilden av en hålögd nybliven trebarnsmor, utan även mina oroliga negativa tankar som fick mig att vaja, men efter tårtömningen kom min gamla spegelbild fram och tankarna började återigen bli glada och luftiga. Det var som att all gråten jag släppte ut gav energi tillbaka till kroppen och jag började sakteliga känna igen mig själv igen.
Den här veckan har varit riktigt bra, Izabelle är en glad flicka med mycket energi och humor, hon har verkligen glimten i ögat och vi har mysigt tillsammans. Oscar har jag aldrig sett så här strålande under så lång tid, enda sedan Izabelle kom till oss har hans ögon glittrat och han ger henne minst 40 pussar varje dag. Hon är hans ögonsten.
Maya är som en liten mammakopia, hon fixar och donar med Izabelle och oss andra. Håller ordning i ledet liksom. Imorse satt jag en stund vid datorn och Nogge höll på med frukost, då utbrast hon: Mamma, du bara sitter där (och så sträckte hon ut tungan och skulle visa hur jag såg ut). Du måste faktiskt hjälpa pappa! Han har ju TRE barn att ta hand om! Och jag höll på att brista av skratt till den söta lilla tösen som läste lusen av mig, hahaaa
Och sen ena stunden är hon också en liten bebis som vill ligga i famnen och bara mysa. Så visst är det tre barn som behöver oss här hemma, de behöver alla vår famn, vår uppmärksamhet och vår överflödiga kärlek. Det väl tur att kärleken bara växer ju mer man slösar med den.
