Personligt
Indien; Barnen
Människorna i Indien är så vackra tycker jag. Ögon som speglar djup och insikt. Närvaron i deras blickar. Deras vita tänder. Deras vackra leenden. Och alla ljuvliga färger på tyger, färggranna Sarees som kvinnorna svept om sig.
Jag såg mycket vackert, och det som berörde mig mest var såklart alla ljuvliga söta barn, här kommer bilder på några…
Indien; Giving
Sista dagen under min vistelse i Indien åkte vi ut till Lachipur, Sunyogi Umasankars hemby. En fattig by ute på landet. Dagen innan hade vi begett oss till marknaden för att köpa skolmaterial. Barnen i skolan hade fått önskat sig skolböcker, så med deras önskelista i handen gick vi till bokhandeln.
Där packade dom ihop vår beställning som kostade oss ca 1 200 svenska kronor.
Väl i byn Lachipur så samlades hela skolan och även rektor och lärare för att ta emot våra gåvor.
Sen fick vi den stora glädjen att personligen dela ut varje bokpaket till eleverna
den stunden var magisk!
Jag förundras över hur mycket vi lyckas ge för våra 1 200 kr – känner tacksamhet och hopp!
Glädjen i ögonen på dom lite mindre barnen som stolta sprang till sina föräldrar för att visa upp vad dom fått glömmer jag förhoppningsvis aldrig – glädjen över 2 blyertspennor och ett sudd!
Genom Sunyogi Umasankar otroliga drivkraft och engagemang lyckades vi genomföra en magiskdag i byn med mycket glädje och kärlek. Han hade också med hjälp av våra dontationer köpt en full traktorvagn med plantor som delades ut till alla invånarna.
Minnet av dagen sitter djupt i hjärtat och jag drömmer varje dag om att återkomma med mer gåvor från oss i väst. Drömmer om att arrangera en insamling av pengar till skolmaterial och även insamling av barnkläder och leksaker.
Ber att mina drömmar ska gå i uppfyllelse!
The secret of living is giving
Spirit of Maya
Indien; Möten
Ett härligt möte i Indien var med en kvinna som jag gjorde Eye-to-Eye Meditation med. Meditationen är så att man sitter på 1 m avstånd och mediterar ca 20 min genom att se varandra i ögonen. Meditationen blev en personlig favorit, då jag märkte att jag hade mer beslutsamhet och närvaro när jag hade någon mer att ta ansvar för än mig själv. Så denna meditation gav mig mycket.
Under meditationen råkade vi i ett långt skattanfall tillsammans. Utan att bryta vår ögonkontakt sitter vi så och asflabbar så tyst vi bara kan för att inte störa dom andra. Vi skrattar så tårarna sprutar och för mig är det nästan stört omöjligt att sluta när jag vet att jag inte borde skratta över huvudtaget – just därför skrattar jag ännu mer. Så givetvis störde vi många. Tills slut hyschar kvinna bredvid oss till oss, och då tar skrattanfallet vid ännu mer…
När meditationen sen väl är slut och vi lugnat oss så tar kvinnan jag mediterat med mig i handen och rusar ut på gården. Vi springer hand i hand genom gatorna för att efter några hundra meter närma oss ett plåtskjul. Där lyfter hon stolt bort en plåtgrind och stiger lyckig in för att visa mig sin egen ”sytatelje”
Jag lär mig mycket i Indien. Det jag lärde mig av detta möte satte sig djupt i hjärtat och är svårt att beskriva med ord, men jag vet att du som ser bilderna förstår…
Indien; En insikt
Tänk att mitt hjärta tog mig till Indien. Jag har hört att någon säga att vi borde lyssna mindre på hjärnan och mer på kroppen. Det börjar bli ganska tydligt för mig att det är min väg att gå. Min väg till bättre hälsa och välmående. Min kropp talar allt tydligare. Den har nog alltid talat för den delen, problemet har mer varit att jag inte lyssnat.
Magen säger mig när något är fel.
Hjärtat säger mig när något är rätt.
Öronen tjuter när jag är stressad.
Öronsuset tystnar när jag är i balans.
Magen säger mig vad den vill äta.
Kroppen säger till mig när den vill sova.
Fötterna säger mig vad dom vill gå i för skor.
Det är så många exempel i mitt liv på hur lätt alla beslut och alla val blir att ta om jag följer min kropp. Då är allt så enkelt och jag hamnar där jag ska.
Utmaningen ligger däremot i att sluta lyssna till min hjärna och dess tankar. Få tyst på dom för en stund, för det är när deras surr avtar som jag hör den rätta rösten från mitt inre och min kropp.
Så för mig är det viktigt att vara mycket ensam just nu. Stilla mig. Det gör jag bäst med meditationer och yoga. Stilla mig och få paus mellan tankarna. Pauser som förhoppningsvis blir längre allteftersom. Och lyssna till den andra rösten, den som kroppen uttrycker sig med och givetvis be om mod att våga följa den.
Namaste
Älskade sommar
Morgonen började med vänner som var hit på frukost. Vi har en tradition att bjuda varandra på frukost och denna gång föll lotten på oss. Givetvis ställs krav på stort frukostbord med div mumsigheter!
Solen värmde och vi tog oss till Helgbosjön för ett dopp
Maya badar glatt tills hon får syn på fiskar och en groda, då sätter hon sig på filten en stund och funderar på om dom är farliga. Själv älskar jag att bada i sjöar, men måste erkänna att vattnet är lite väl kallt för mig idag, huuu
Fler som håller sig från doppet!
Midsommar
…. känns verkligen helt rätt att fira hemma i Dalarna!
Glad Midsommar!
Indien; Rädslorna
Så vad hände då med mig på resan? Jag kände redan innan jag åkte iväg att denna resa skulle utmana alla mina rädslor och jag bad innerligt att när jag mötte dem så skulle dessa försvinna. Men är det sant? Försvinner rädslorna när vi vågar ta in dom helt och fullt. Stanna och ”face the fear” istället för att fortsätta försöka springa ifrån den.
Det är så lustigt tycker jag, att när jag försöker fly undan och rusa ifrån rädslorna så är det som att med hopbundna ben försöka springa ifrån en maratonlöpare. Hur jag än springer och springer så är ändå maratonlöparen mer uthållig och fokuserad. Så på denna resa bestämde jag mig för att sluta springa med andan i halsen och istället lugnt och stilla stå och invänta rädslan.
Den första lilla utmaningen kom i Bombay när vi skulle byta flyg och ta oss vidare till Calcutta.
Bagagebandet blev luftigare och luftigare och där stod jag utan min resväska och hade bråttom till ett inrikesflyg. Japp, jag fick snabbt göra en anmälan av Borttappat bagage och hasta tomhänt vidare till Calcutta.
Så när jag väl tagit mig fram till Ghatal och Ashramet där vi skulle gå Sunyogakursen så kände jag mig lite tomhänt.
Och insåg det jag fruktat att jag skulle bo väldigt primitivt och enkelt. Hittade en rumskompis extra i sängen när jag skulle sova, en brun liten snabb Kackerlacka och ännu en i väskan. Så började min första kväll i Indien.
Allt mitt skydd i form av Myggnät (emot Kackerlackorna), eget påslakan, ficklampa för ljus vid strömavbrott, myggmedel, solskydd, toapapper, magmedicin, vätskeersättning, yogamatta och för att inte tala om alla mina fina kläder jag skulle ha på mig, det var ju ändå en inspelning av en Dokumentärfilm som väntade, blev jag strandsatt utan.
Och vad händer. Jag andas. Tar in det som ÄR och tackar gudarna för att min nyfunna vän Shanti från Malaysia fått en ”feeling” att packa ner ett paket extra av 7-pack engångstrosor – Halleluja! Shanti har också med sig tvättmedel så att jag emellanåt kan tvätta upp den enda klänning jag har. Svettas ju några liter om dagen i denna värme och luftfuktighet. Hon låter mig också låna en sjal att skyla mig med om natten och T-shirt att sova i. När min klänning hänger på tork så får jag även låna en tunika.
Och vad lär jag mig av detta; att allt är som det ska och jag skall givetvis uppleva Indien utan mitt LaDolceVita-kit och se att det går jättebra och jag kan njuta av varje minut ändå!
Och jag vet ärligt talat inte vad som hänt med mig med djuren och ”små”krypen (dom som är små här hemma är ju lite större där). Jag är inte rädd en enda gång, trots Kackerlackor i sängen och på toaletten. Och spindeln i taket sitter där hela veckan och gör mig ingenting. Det enda som är kvar av mina gamla rädslor är minnet av dom. Minnet, men inte känslan. Jag är fri och det är SÅÅÅÅ härligt!
Min vän Prem har en vän som jobbar åt Jet Airways och han hjälper mig leta efter väskan. Den återfinns under nästa sista dagen i Bombay. Och det är liksom ingen idé att få den nu. Utan han ser till att den flygs till Kolkata Airport och när jag väl beger mig hemåt till Sverige igen så kommer så återfår jag min väska.
Jag skrattar och tackar Universum för min prövning och det den lärt mig. Tack!
Indien; Gurublogg
Här kommer en länk till (gurun) Prem Nirval´s blog och hans berättelse om Sunyogakursen
Indien; Guru´s
Jag kommer berätta mycket ifrån min resa här på bloggen, jag skriver inläggen allt eftersom jag landar. Jag kommer givetvis berätta om Sunyoga, dokumentärfilmen, rädslorna och mycket mer.
Guru
Mannen som arrangerade hela kursen Sunyoga Advance Course i Ghatal (12 mil från Calcutta) Indien heter Umashankar och kallas Sunyogi. Han ser sig själv inte som en guru. Han säger att han inte är någon guru. Gurun finns inom oss alla, säger han. Men jag väljer ändå att kalla honom guru, i mina ögon är han en högt medveten och upplyst man.
Han visar sig vara kärleksfull, vänlig, ödmjuk och verkar leva helt utan ego. Ett exempel är när jag för tredje dagen i rad sover som en stock på hans lektioner. Så fort han börjar prata med sin indiskengelska med stark brytning så är det som jag vaggas till sömns av en gonattvisa. Jag bannar mig själv, inte för att jag missar teorilektionerna, utan mestadels för att jag känner mig nonchalant och oartig. Hur jag än vänder och vrider i stolen, dricker vatten, knaprar halstabletter, antecknar och nyper mig själv i skinnet så somnar jag ändå. Det är fler som sover, inte bara jag. Är det hans brytning? Är det värmen? Är det lunchen vi nyss ätit? Det kommer jag aldrig till klarhet i. Det jag däremot beundrar med Sunyogi är att han fortsätter sin lektion och sprider sin kunskap vidare (till dom som är vakna) med oerhörd energi och sprudlande ögon. Och inte en gång han ser på mig med besviken blick eller låter mig få en pik eller banning. Hans ögon ser på oss alla med kärlek. Vi är hans systar och bröder.
Direkt när vi ses så märker jag också hans glädje och humor. Han har en ljuvlig humor och nära till skratt. Vi skrattar mycket på kursen, skrattar så det gör ont i magen, skrattar så tårarna rullar. Det är högt i tak och han bjuder verkligen på sig själv, vilket får oss alla att slappna av och tillåta oss att vara som vi är även om vi sover på lektionerna.
På kursen hade jag förmånen att träffa två upplysta män. Den andra gurun (ingen av dom kallar sig eller vill bli kallade guru´s) heter Prem Nirval och lär på kursen ut KriyaYoga. Jag ska berätta mer om honom sedan eftersom han fascinerade mig oerhört. KriyaYoga´n som han gör med oss varje morgon är baserad mycket på andningsövningar, meditation, medvetenhet och stretch – den gör gott i kroppen och knoppen!
HatiBabae – Umashankar – Prem
HatiBabae (Elefantpappa) är från Schweiz och visar sig besitta inspirerande kunskap om Indien, traditionerna och upplysning. Han är en gammal Hippie som även varit TranceDJ och nu sitter på sitt rum och röker och uppdaterar hemsidan och annat administrativt åt Sunyogi. Pustar sig upp till taket ibland och deltar på Sunyoga. Det blir spännande kontrast till guru´sarna med honom, men när dom är tillsammans så ser man verkligen att dom är bröder och bästa vänner!
Indien; männsikorna
Det viktigaste från min resa måste jag ändå börja med och jag kommer att återkomma i ämnet;
Människorna
Det finns inga ord som kan beskriva den kärlek jag fått ta emot av dessa underbara människor som jag träffat. Det enda sättet att någorlunda förstå är att se in i mina ögon när jag berättar om dom. Kärlek!
Jag och dokumentärfilmaren Henric var dom enda från väst. Sen var det ett par från Malaysia och resten lokalbefolkning. Någon kunde några ord på engelska. Nästan alla ingen engelska alls. Utan att kunna kommunicera med ord så har vi funnit varandra så djupt. Kärlek syns i ögonen och känns i hjärtat. Det räcker. Det räcker långt. Det räcker gott.
Kvinnan på bilden och jag fann varandra direkt. Hon heter Jomuna och hon är helt underbar! Vi busade, skrattade, smågnabbades, fnittrade, kramades och höll ofta varandras händer. Hennes son Soumadip var så söt. Mjuk, varm, ödmjuk och kärleksfull. Han påminde mig mycket om Oscar.
Hela hennes familj var så kärleksfulla. Här är en bild på Jomuna, hennes man, mor, mormor, son och systerson.
Sista dagen skulle vi bege oss från Ashramet till byn Lachipur. Vi var uppe 03.00 för avfärd. Vi skulle åka tidigt för att där kunna göra ceremonin Agnihotra, som är en fin eldceremoni för att hedra Solen som vi gjorde varje morgon vid soluppgång. Jomuna och hennes familj skulle inte följa med den sista dagen. Men hon, hennes mor, bror och son gick alla upp för att ta avsked från mig. Så där står dom så trötta alla fyra för min skull kl 03.00 på morgonen. Och när jag skulle åka ville jag krama den alla och såg jag inte hennes son. Jag frågade var han tagit vägen. Då berättade brodern som kunde lite engelska att han grät och sprang undan. Jag grät jag med. Tårarna bara forsade och hjärtat värkte av Kärlek!