Artiklar med etiketten ‘gud’
What is the moment asking for
Mitt favoritcitat som jag ofta ställer mig är What is the moment asking for? Jag har skrivit om det förut men behöver också påminna mig själv om hur bra jag mår när jag använder det. Frågar mig vad Livet (och/eller Gud) vill med mig. Och inte bara frågar, utan också lyssnar till svaret och styr mina beslut och handlingar därefter.
Under en lång tid (flera år) har svaret på frågan varit, var hemma och var mamma. Punkt.
Vilket jag varit med hull och hår och vilket jag är megastolt över, mitt beslut att vara Snigelmamma och ha massor av tid och närvaro till barnen och hemmet. Inte klämt in fler yogapass, tunga studier, extra arbete eller andra uppdrag – utan hela tiden haft mycket fokus på barnen och deras behov.
Under det senaste året så har svaret på frågan också varit, spela in fler youtube-klipp.
Vilket jag inte gjort. Utan det har jag bortprioriterat med all världens ursäkter och den mest själviska av dem alla att jag inte är bekväm framför kameran eftersom jag inte är bekväm i min kropp.
Med tiden hemma har också ett svar på frågan varit, skriv klart dina böcker. Åtminstone en till att börja med.
Och ett annat svar, nu är tid att börja rida igen. Ta upp ridningen en gång i veckan och se vad den ger dig.
What is the moment asking for? en så himla bra fråga. Lite som de äldre säger, var sak har sin tid. Och jag tror att många av oss kvinnor mellan 30-5o tänker lite tokigt, att vi ska omskola oss, göra karriär, vara klassmamma, spurta en klassiker, och en fastekur, plantera zen-trädgård, åka på tumanhandresa med maken, måla om, sy kuddar och bjuda på middagar – samtidigt som barnen är små och livet rullar på.
Var sak har sin tid.
Att leva i symbios med tiden och faserna i livet tror jag är hälsosamt. Att stanna upp och fråga sig då och då, what is the moment asking for? Förenklar saker. Det gör att livet skalar av och saktar ner. Det ger andrum och balans.
Jag tror det är människans nya (vi var uppenbarligen inte så på stenåldern) påfund att vara så himla upptagen och åtagande – Livet vill annat med oss. Det har en fantastisk rytm att erbjuda … för den som är villig.
Skapa din egen Gud
Du kan skapa den Gud du vill ha. Helt seriöst alltså. Du kan forma den gudomliga energin till vad du vill. Du kan gestalta den. Namnge den. Forma den. Utgå från dina behov och det är bara fantasin som sätter gränser.
Du kan välja en moderliga famn att bli hållen av om du är i behov av tröst. Som en urmoder som håller dig och viskar i det öra att du är älskad och omhändertagen. Att allt kommer bli bra.
Du kan välja en fadersgestalt om du vill det, som skyddar dig och håller dig om ryggen. Som alltid stödjer och aldrig överger dig.
Du gestaltar vad du vill, en härlig väninna att ha skoj med, en vän som stödjer och förstår, någon som tröstar, pushar, skrattar, lyssnar … Och du kan gestalta om – på nytt – utifrån dagsform och behov.
Ibland när livet prövar mig hårt så ber jag till Gud som en far och mor, ber om hjälp och tröst.
Medans nu när jag känner mig i flow så vill jag ha Gud som en mentor och coach, mer som en affärsängel som tror på mig och vägleder mig med hjälpa av sin visdom, erfarenhet och nätverk.
Och när det kommer till min kropp så vill jag mer se Gud som en kvinnlig energiform som tar sig uttryck i min kropp – en känsla av grace. Som skänker mig ett välbehag av att vara jag.
Så för att sammanfatta detta, du formar din egen Gud – precis som du vill. Den kan ta sig uttryck som en form eller flera, det är du som bestämmer genom att skapa det du vill ha och behöver.
Tillit
Att tro på Gud behöver inte vara komplicerat. Det handlar om tillit, till att något större råder, att allt är omhändertaget, allt har en mening och allt är bra. Det kanske inte alltid känns bra, men det är bra och det ingår i en större oändlig plan. Allt är gott.
När jag är där i min tro – i tillit, då vilar jag. Där känns det bra att vara jag, där känns det bra att leva. Där vågar jag leva.
Min passion
Jag jobbar just nu med ett projekt som handlar om passion. Vad är din passion, vad brinner du för och vad är din röda tråd – det du kommit till det här livet för att förverkliga. Och ju mer jag fördjupar mig desto mer skönjs min egen passion och mission, vilket jag absolut inte att hade förväntat mig att få se så klart och tydligt.
Och det är där jag landar i min tro och min relation med Gud. Där är min passion, mer än passion kanske, min sanning och mitt jag.
Minns … alltifrån mina tidiga andliga upplevelser, människor som visat mig sin tillit till Gud, tex mormor. 12-stegsprogrammet som jag hyser sådan respekt för, men om jag ska vara ärlig älskar mest för att det handlar om Gud.
Och när jag åkte till New York hösten 2015 för att gå 12-step recovery yoga och återvände lite besviken, trots att utbildningen varit jättebra. Så frågade jag mig själv vad jag hade förväntat mig och kom fram till att jag hade hoppats på att utbildningen skulle ge mig en fördjupad kontakt med Gud.
Och som i Indien på Oneness University när vi frågar guiderna (typ munkar och nunnor som sköter undervisningen) om råd och de svarar: You have to ask your divine. Älskart! De hänvisar alltid till en relation med det gudomliga.
Och alla dessa härliga amerikanska pastorer (heter de så) som Rick Warren, Devon Franklin, Terri Savelle Foy, Joyce Meyer … vars passion, övertygelse och ingivelse jag älskar. Älskar deras böcker och videoklipp, även om jag inte identifierar mig med kristendomen så vill jag vara som dom i sin dagliga kontakt med Gud genom bön, meditation och vägledning.
Jag är lite tvärtom som många andra, där många hör Gud nämnas så drar de öronen åt sig illa kvickt, men där vaknar något i mig, där vill jag lyssna, inspireras och lära mer.
Relation med gud
Jag har alltid haft en relation med Gud. Har så fina minnen av när jag var liten och upplevde kommunikationen, hur jag fick stöd, tröst och vägledning. Vissa pratar om/med änglar, själar på andra sidan, universum – jag pratar med Gud. För mig spelar det ingen roll vad man väljer att kalla det, för mig är det samma sak. Kontakt med ett högre medvetande. En skapande kraft. Något större än livet. En kraft som skapar liv. Bevarar liv. Förevigar liv.
Länge har jag försökt kalla det något annat, något mer accepterat och lättsmält t ex Universum, då jag vet att Gud är så laddat för människor. Rädd att väcka något obekvämt i andra. Rädd att förknippas med kristendom. Men jag kan inte välja ett annat namn än Gud, för mig är Gud Gud helt enkelt. Det är där jag är sann.
Och jag känner mig kallad att dela med mig mer om relationen med Gud. Inspirera andra att söka kontakt med Gud, eller vad nu var och en väljer att kalla det.
För i relation med Gud får mitt liv mening, jag känner glädje och hopp. Jag kan också vila i att allt är som det ska, allt är bra, och omhändertaget. Det är skönt att vara den lilla människan och veta att något större råder. Och veta att jag inte behöver eller kan förstå allt, det ingår ändå i en högre plan där allt är gudomligt. I min tro på Gud, där vilar jag – där är jag jag.
Min tro
Min tro … där mår jag bäst. När jag vilar i min tro på Gud så översköljs jag genast av en känsla av tillit, tillit till att allt är som det ska, att jag är omhändertagen, vägledd och älskad. Något större, mycket större, vakar över mig och vill mitt allra bästa.
För mig är Gud en kärleksfull skapare av liv, skapare av allt. Som en högre intelligens. En kärleksfull intelligens som vi alla kan förnimma, söka kontakt med och uppleva. Som finns utanför oss men likväl inom oss.
Jag tror vi alla är gudomliga, att det är vår sanna essens. Yoga, meditation, skrivande, bön är bra sätt för mig att uppleva känslan av det gudomliga, både inom och utanför mig själv.
Jag mår bra av att vara i kontakt med det gudomliga, det får mig att slappna av, och höjer min förmåga att faktiskt njuta av livet. Och till syvende och sist tror jag det är det vi är här för att göra – njuta av våra liv. Njuta av att vara levANDE.
Livets mening
Jag vet att många inom new age-röreslen säger att vi här är på jorden för att växa och lära, att målet är att bli ett med det gudomliga. Att en dag återförenas med den källa vi härstammar ifrån.
Jag tror också att det är dit vi återvänder en dag, till vår källa av enhet och kärlek. Och ja, jag känner att livet prövar mig gång om annan och ja, jag känner att jag då växer efter varje livskris.
Men jag fick en uppenbarelse (eller insikt) en dag där på gräsmatten i Indien – att vi är här för att njuta. Vi behöver inte vara här för växandet och lidandets skull, även om det är en del av att vara människa. Vi har valt att vara här för att uppleva hur det är att vara människa (till skillnad från ande/själ) i en kropp, en kropp utvecklad med sinnen som förstärker upplevelsen av livet. Förstärker upplevelsen till gudomlighet.
För nog är det gudomligt att snusa på en bebis, gå barfota på en varm sandstrand, hålla en åldrad hand, äta choklad och faktiskt vissa gånger dricka en kall öl.
Livet må handla om växt och lärande, men det största lärandet för mig just nu är att vara tillräckligt närvarande för att uppleva dessa stunder. Jag finner enhet med mig, livet och Gud när jag njuter av där jag är och den jag är.
Vi behöver inte ta oss någonstans, varken till kloster eller till nirvana för att vara gudomliga. Gudomliga väsen är vi redan, det kan ingen ta ifrån oss. Vi kan njuta redan nu av att både vara gudomliga och mänskliga, det bästa av två världar om du frågar mig. Och om jag är munk eller busschaufför gör ingen skillnad, eftersom vi är alla besjälade med samma ljus.
Var den du är. Eller var den du vill vara. Gör vad du vill med det här livet. Följ din passion. Du är här för att leva, precis så som du vill leva. Lär dig bara förmågan att njuta av dig själv och livet, för jag tror det är därför du är här.
This is it
Just nu är jag där att jag börjar lita till Livet igen, till Livet/Universum/Gud. Jag mår så himla bara när jag gör det, slappnar av och tror att det vill mig väl. I det tillståndet kan jag börja tycka om mig själv och livsvägen också. Den blommar liksom bara upp ur mig – kärleken. Och den fyller mig med liv, jag börjar leva.
När jag är rädd däremot, då spänner jag mig och blir misstänksam. Anar oråd. Siar faror. Tittar skeptiskt på mig själv, min framtid och Livet. Tvivlar på att det någonsin ska bli bra. Sluter mig, drar mig undan och intalar mig att jag ska vänta.
Jag hör till den skaran som tror att Livet är evigt, du kanske tror att ”this is it” men oavsett så sitter vi i samma båt just nu. Jag tänker att Livet är oss givet men att Leva det måste vi göra själva. Jag tycker det är svårt att leva fullt ut, men jag lär mig mer och mer för varje dag. Så tacksam för det.
Min gud är inte kristen
Jag har haft en gudstro sedan jag var barn. Kan inte sätta fingret på när jag började tro, på nått vis känns det som jag alltid har trott på gud. Några kristna personer som betydde mycket för mig och min tro när jag var liten var mormor, Åke och Elsie. Jag minns när jag träffade några kyrkvänner till mormor att jag inte uppfattade dem som snälla. De hejade knappt och hade inga ord övers till barn. Jag tyckte det var märkligt då de trodde på gud och gick i kyrkan – borde de inte vara snälla?
För mig är andlighet att vara snäll. Att alltid försöka möta upp andra med välmening och godhet.
Och även om jag inspireras av litteratur skrivna av kristna så läser jag lika gärna om buddhism, hinduism och andra trosuppfattningar. För mig blir inte en religion tillräcklig för att beskriva gud. Även om jag tror att det är andemeningen i alla religioner – att beskriva alltet.
Den gud som jag upplever att jag får kontakt, tröst, hopp och vägledning ifrån är inte bunden till någon religion. Att förpacka gud vore som att stå vid stranden och fylla en hink med vatten och kalla det havet. Ja, det är givetvis vatten från havet, men genom att se ner i hinken så kan inte havet helt upplevas. Havet är en mäktig och makalös upplevelse. Lika så gud.
Och även om religioner ger fantastiskt stöd och hopp till människor världen över så ser jag att det också många gånger begränsar och separerar. Jag tror på min gud, alltså måste din vara fel. Och så försvinner snällheten.
Tänk om gud inte kan förpackas i religioner, även om det bara är den goda andemeningen att beskriva gud. Tänk om gud helt enkelt är något gott och kärleksfullt som vill oss väl. Och tänk om den godheten inte är där uppe bland molnen utan inom oss. Inom – för att det ska vara lätt att finna trösten, hoppet och även glädjen när vi behöver det som bäst.
Visa mig vägen
Visa mig vägen! Det är precis den utgångspunkten jag behöver ha för att må bra. Lämna över mina val och mina handlingar till Gud. För det är när jag bara nalla tillbaka kontrollen som allt börjar tjorva ihop sig igen. Kontrollen lär jag aldrig få och har väl aldrig haft, men sinnets uppblåsta övertygelse om att äga kontroll – det är det som förtar mig från livet självt, glädjen och förmågan att upp-leva livet (tillskillnad från att tro sig planera och styra det).
Jag kan eftersträva att förekomma mig själv när jag är där med händerna i kakburken och alltså ämnar ta tillbaka ”min känsla” av kontroll. Men det känns liksom lönlöst, sinnet (egot) är listigare än så och lurar snabbt dit mig igen utan att jag ens hinner ana det.
Så jag försöker påminna mig själv om att lämna över makten till Gud varje dag istället. Ja, lämna över nått jag nu ändå inte har… men alltför ofta inbillar mig att jag har.
Och vissa dagar är jag inte ens så klok. Då får jag snällt ta den hårda smällen av oro, ängslan, rädsla – för just dessa känslor berättar för mig att jag blåst upp mig själv till herre över Livet igen och med det blivit med smärtsamt ok på mina axlar. Och när mina tankar snurrar intensivt med att finna lösningar och ordning i det dåliga måendet så hör jag förhoppningsvis en inre röst som viskar; Lämna över. Släpp taget. Lita till livet och låt Gud visa vägen.