Artiklar med etiketten ‘gud’
NY
Nu så bär det iväg, idag flyger jag till USA, först till delstaten NY och Penfield där jag ska gå min Trauma Yogautbildning och sedan avslutar jag min resa i New York City. Igår morse vid 04.00 vaknade jag med resfeber, men nu har det stillat sig till ett härligt pirr i magen – igår var det mer virr.
Jag har Yogan att tacka för så mycket i mitt liv. Den skänker mig resor i det yttre (tänker på Indien, Bali, inom Sverige och nu USA) och det inre, den inre är ju den resan jag hela tiden söker och som i mitt sökande skänker mig så mycket mer att vara tacksam över. Känner mig otroligt lyckligt lottad som får arbeta med yogan och ta emot alla dessa livets frukter.
Och trots att jag haft mitt stora kontrollbehov och haft lätt för att planera och strukturera mitt liv så har jag aldrig bett om detta. Yogan kom till mig. Det är en gåva i mitt liv som jag inte medvetet sökte. Det är just det som är det stora i livet för mig, att det Gudomliga har en plan för oss, mycket större än vi själva kan föreställa oss och tro. Och den planen manifesteras för mig nu, just genom att jag tränar mig varje dag att kapitulera och lägga min vilja och mina handlingar till Livet själv (Gud).
Jag är gärna en medskapare, jag vill attrahera och skapa men för min egen del så vet jag att det är bäst om det Gudomliga får ta ut riktningen och jag går stegen. Alla dagar vågar jag inte gå dit det Gudomliga vill, men många dagar gör jag det … idag är en sådan dag då jag säger Ja och Tack och beger mig iväg. Utan att veta vad den högre planen har i beredskap åt mig och vad syftet egentligen är. Idag följer jag den inre kallelsen Yogan lärt mig lyssna till.
Rädsla – Tillit
Jag får inte riktigt ihop detta med motsatserna och ytterligheterna rädsla och tillit i mig själv. För jag upplever och känner att jag är en människa med stor tillit. Tillit till Gud (Livet, Källan, den högre makten … vad man nu vill kalla – livskaparen).
För mig uttrycker sig tilliten så att jag vet att jag är buren. Jag vet innerst inne att allt är som det ska. Livet (Gud) bär mig. Det finns en högre kraft som såg till att jag kom hit och jag vet att den kraften vägleder och följer mig genom livet – och vidare. Att allt är omhändertaget.
Så nu när jag ska flyga, resa ensam till USA och lämna mina käraste hemma, så är det tilliten jag vilar i. Att allt som sker sker för det högsta bästa. Att allt som sker ingår i en högre kärleksfull plan. Jag må vara pytteliten i detta galaxuniversum men ”någon” har bjudit in mig hit och denna någon vakar över mig nu och i eftervärlden. Denna någon vakar över oss alla. Och eftersom jag vet det, innerst inne, så kan jag vila i känslan av att denna någon även ombesörjer mina barns liv.
Men trots att min tillit är så stor, stark och vilsam så slinker jag lätt över till andra ytterligheten – rädsla. Och när rädslan knyter sig i magen så faller jag lätt omkull.
Imorse gick jag min morgonpromenad och hamnade i mood, kände tacksamhet och glädje till mina steg, till kroppen och till livet. Märkte att jag gick och log. Men så gick jag förbi en gård där två hundar sprang fram emot staketet och skällde förargat på mig. Och vips så knöt sig magen, jag kände mig svettig och livrädd. Tänkte på Ceasar, hundcoachens ord, var lugn och bestämd, men jag förmådde inte frammana någon annan känsla än rädsla trots att jag visste att hundarna var bakom det skydd-ande staketet.
Och där tycks jag kana, mellan tillit och rädsla. Jag är en människa med gåvan att ha utvecklat en stor tillit men likväl så ser jag hur mycket rädsla jag bär. Kanske har jag rädslan att tacka för just tilliten, för utan rädslan så kanske inte tilliten växt sig så stor.
Mål och mening
Ännu en gång har jag lyft boken Leva med mål och mening av Rick Warren, en av mina absoluta favoritböcker. Här kan du läsa ett blogginlägg om när jag läste boken senast. Jag letar efter mening just nu. Inte alls så att livet känns meningslöst, tvärtom ser jag mening överallt. Men jag känner inte mening med mig själv just nu. Jag upplever inte kontakt med mitt högre syfte. Ibland tror jag att det finns ett högre syfte med våra liv och ibland så är jag säker på att mening med livet är så enkelt (och kan vara så himmelens svårt) som att leva. Bara leva.
När jag läser den här boken så påminns jag om att meningen finns inte att finna i mig, mitt eget sinne, mina val och handlingar. Meningen finner jag i kontakt med Gud och målet när jag låter Guds vilja råda.
Så jag antar att min känsla av meningslöshet egentligen handlar om brist på kontakt med Gud i mitt liv. Så jag slår igen datorn och tonar in på meditation och bön istället. Närmar mig källan av det Gudomliga.
Om du verkligen vill bli använd av Gud måste du ha en viktig sak klar för dig: Just de erfarenheter som du grämt dig över mest eller ångrat mest i livet – de som du velat dölja och glömma – är de som Gud vill använda för att hjälpa andra. De är din uppgift …
… Du blir mest effektiv när du använder dina andliga gåvor och färdigheter på det område där du har ditt hjärta, på det sätt som bäst uttrycker din personlighet och dina erfarenheter.
Rick Warren
Intentioner
Det är viktigt att sätta intentioner om man vill uppnå sina önskningar. Själv vet jag att när jag väl har en tydlig intention så faller magin på plats. Oneness lär ut en formel: intention + egen insats = gudomlig ingripande.
Här kan du se ett klipp om den.
Jag satte för några år sedan intentionen att vara Snigelmamma, en mamma som har tid, tar sig tid och är närvarande med barnen och jag är så tacksam att det Gudomliga visat sitt stöd sedan dess. Det har nu gått snart 4 år sedan den intentionen och jag har verkligen getts (och fortsätter ges) möjlighet till tid med mina barn.
Min yoga är väldigt uppskattad och jag har fått förfrågan många gånger om jag inte ska utöka med fler klasser i veckan. Men eftersom min intention att vara Snigelmamma ligger högst i prioritet så har jag varit väldigt tydlig till det Gudomliga med att jag vill inte arbeta mer än två kvällar i veckan. Och när sökte jag lämplig yogalokal för min Borlänge-klass föll det liksom inte på plats med de lokaler jag tittade på men så uppenbarade sig den lokalen jag nu har. Och där är själva magin att lokalen är lugn, stillsam och fridfull och den har ett fint trägolv vilket jag uppskattar när vi rullar ut våra mattor och stor gratis parkering utanför. Och det bästa av allt den är stor, mycket större än de salar jag kikat på innan. Så istället för att behöva ha fler klasser i veckan så rymmer den här iallafall dubbelt så många deltagare än jag hade kunnat önska. Magi!
Jag vet att tydliga intentioner fungerar, åtminstone dem jag själv agerar på. Så ikväll ska jag börja skissa på en ny intention med mitt arbete och jag ska förutom att vara specifik med vad jag vill ska utvecklas också addera de känslor jag vill känna. Yogan är en del i mitt arbetet men jag vill mer, både med yogan, skrivandet och klienterna.
Men hur det än är så är det vikigaste inte vad jag gör utan vad jag känner i mig själv när jag arbetar så det ska jag fokusera mest på. För jag vet att ”människan spår och gud rår” och magin är alltid större än mina egna drömmar – alltid.
Om du vill förändra nåt eller lägga nya planer för 2015 – börja då med att skriva ner hur du vill känna dig. Skriv ner de känslor du vill uppleva på daglig basis, som glädje, nöjd, tacksam, meningsfullhet, sensuell, närvaro etc – och låt sedan dessa känslor attrahera vad du gör. För det viktigaste är inte vad du gör… utan hur det får dig att känna!
Sanna Anandala
Be och du skall få
Be så ska du få är titeln på boken jag läser just nu. Och jag tänker att det är så himmelens enkelt att få det vi önskar. Hela universum ligger öppen och den enda begränsningen är inom oss. Önskan är enbart en tanke, en känsla, en sanning bort.
Så vi behöver kanske granska sanningen vi håller taget om.
I min sanning finns det någon Gud, universell energi, högre kraft som råder eller är jag helt ensam och vilsen på den här livsvägen. Om jag nu tror att det är sant att en högre kraft råder så kan jag ta till mig detta blogginlägg, för annars är det lönlöst.
I min sanning är den högre kraften (Gud, universum, källan.. vad jag nu väljer att kalla den) god, vill den mig väl. Eller bär jag på en sanning om att kraften är dömande, hård, snål, envis, bångstyrig, jämförande.
I min sanning är den högre kraften till för mig, inte bara så att den är god utan vill den också mitt bästa, mitt allra högsta bästa på den här jorden, i det här livet. Står den redo att tillgodose mina önskningar och behov eller har den fullt upp med att uppfylla andras. Står Gud redo för mig eller är det jag som står i kö och väntar på Gud. Vad bär jag på för sanning?
Min sanning är att Gud är precis så allsmäktig, god, givmild, snäll, glad, stöttande, hjälpsam, tillåtande, förlåtande, kärleksfull som jag önskar. Eller snarare som jag tillåter.
För mig är allt ovan självklart, att det finns en Gud (en rådande kärleksfull kraft), att den är god, att den vill mig väl och att den alltid är redo att tillgodose just mina önskningar och behov. Den kärleksfulla kraften är inte hos mig och saknas dig, den är inte skild i världar och hudfärger, den är rådande för oss alla – den är skaparen av allt liv.
Så vad är då själva problemet när jag upplever livet som tungt, outhärdligt, mödosamt, kämpigt? Som jag ser det är problemet i mig, att jag väljer att bära allt själv. När jag lider så har jag bubbat på hela livsplanen, bagaget, kartan, kompassen på mina sköra axlar. Och jag bär med en hopknipen mun som mumlar: det går bra, jag klarar mig själv.
Till skillnad från när jag kapitulerar för min egen upplevda storhet och faktiskt bekänner mitt behov av hjälp. Jag släpper tyngden från mina axlar och stannar upp med armarna sträckta mot skyn eller faller ner på knä och säger med hög stämma: hjälp mig!
För mig är det så att Gud alltid hjälper mig, alltid. Bara vissa böner har blivit obesvarade, de gånger när jag ropat: hjälp mig. Och sedan i all hast, oftast omedvetet, skyndat mig att fylla ryggsäcken på mina axlar igen och suckande bära vidare.
Så för mig ligger kraften i bönen i att kapitulera inför min egen upplevda storhet (och kontroll) och tillåta Gud att råda. Mina böner blir precis så omhändertagna som jag tillåter dem att bli.
Tillåtelse att leva
Jag börjar förstå att skammen och även skulden ligger som lock över det egna varandet. Täpper igen min egen besjälade varelse. Skam bygger som bo över ens eget sanna jag, för skammad är något vi blir över den person vi är. Och skuldbelagd över något vi gjort.
Skam kommer utifrån, det vill säga den ges till en, oftast när den är liten. När behoven den lilla har inte blir tillgodosedda. Det är oftast inte någon ondskefull förälder som skammar utan snarare en förälder som inte har förmågan att tillgodose den lilles behov eftersom dess egna behov i just samma fråga inte blivit omhändertagna. Det verkar som skammen går i arv, generation efter generation.
Skammen kan växa runt ens utseende, skratt, sårbarhet, sorg, vrede, utstrålning, begåvning, oförmåga, förmåga. Skam kan växas i från den lilles sökande av kärlek. Jag tror att skammen ligger som ett dämpande lager över mycket av våra egenskaper, känslor och behov.
Att lyfta av skamlocket är att tillåta mig själv vara precis så som jag är. För min egen del ser jag hur skammen fått mig att stå tillbaka. Det är som om skammen håller mig gömd i hörnet. Skammen är livrädd att släppa fram mig i ljuset… till livet. För tänk om det blir som ”den lilles” erfarenhet, att människorna har oförmåga att ta emot mig som jag är. Tänk om jag blir avvisad och utanför, säger skamrösten, och lockar mig tillbaka till hörnet.
För mig är nyckeln tillåtelse. Att jag ger mig själv samma tillåtelse som Gud (skaparen av allt liv) gett mig, att vara som jag är. Att jag tillåter mig vara allt det som skammen säger mig att det är fult att vara. För skammen äger ingen sanning, skammen är en känsla. En känsla som alla andra, som kommer och går. Känslor är i rörelse och de varierar, byter plats med varandra. Det jag som liten lärt mig om skammen att den håller mig hårt fången i ett hörn är fel.
Så jag påminner mig varje dag att jag har tillåtelse att leva, precis så fri, strålande och vacker som jag är utan att behöva skämmas ett enda dyft över mig själv och mitt liv. Och eftersom jag är den enda som kan hålla mig fången i skamhörnet så är den enda tillåtelse jag har behov av min egen, min egen tillåtelse att leva.
Lämna över
Jag tror verkligen på att lämna över. Lämna över rodret, kursen, destinationen… skeppet till Gud. Jag har trott det länge, men tvekat. Mera tagit ett steg fram och två bak. Börjat lämna över mitt liv, men sen så mitt i överlämnandet ångrat mig och tagit tillbaka kontrollen. Givetvis illusionen av kontroll, men ändå en känsla av kontroll mitt i all kontrollförlust.
För jag tänker som så att vi är här dels för att utvecklas som själar och att leva som människor. Inget av livet är livsviktigt för en själ eftersom Livet är evigt. För ett sinne (ego) däremot är både livsläxan och själva livet hotfullt. Överallt lurar faran. Egot är detsamma som rädsla. Så genom att tro sig greppa någon sorts kontroll tror sig egot känna trygghet. Vad inte egot har koll på är att kontrollen och tryggheten det strävar efter att uppleva är illusioner, en påhittad värld… av egot.
Eftersom egot styrs av rädsla så blir livet begränsat. Det får persienner, rullgardiner, lås och bom, livrem och hängslen över sig, allt för att försäkra sig om att inte utplånas av livet. Där sitter det i sin gömma och kurar, vågar sig som mest ut om rodret, kursen, destinationen och skeppet är under sitt eget befäl. Egot vill ha kontroll. Det är så det överlever.
Men att leva är att släppa taget om egot. Låt Livet självt svepa tag i en, kasta sig över bord om så krävs. Och det är läskigt minsann för ett kontrollerande egobefäl, att lämna över till Gud.
Det kanske inte är nödvändigt men för mig är det livsviktigt. Jag har levt i 42 år utan att leva och med det menar jag att jag för det mesta varit fången av mina rädslor. Jag är det till stor del fortfarande. Och med erfarenhet har jag lärt mig att inte lita på mig själv (mitt ego). Inte ens lite bör jag lita på mig själv. För jag har ingen som helst aning om vart jag ska, varför och med vem. Jag vet inte ens på riktigt, riktigt vem jag är. Jag är totalt förvirrad i mitt ego-grepp.
Så med glädje gjorde jag en lämna-över-ceremoni och bön förra veckan. Jag bad till Gud att visa mig vägen. Visa mig livet. Visa mig mig själv. Jag knäböjde och sa: Jag vet ingenting, har aldrig vetat någonting (även om jag då trott det) och kommer aldrig i jämförelse med Dig veta någonting. Sanningen är inte i mig, den är i Dig. Du är min vägledare. Vägled mig även då jag (egot) protesterar. Låt mig inte hindra dig igen, från att verka i mitt liv. Ske Din vilja, inte min. Amen.
Gud i stenen
Så mycket stöd, trygghet, omsorg, närvaro och kärlek det finns i vår natur, bara väntar på att få ge…
Andlighet vs. religion
Det är skillnad på att vara andlig och att vara religiös, och de behöver inte ha någonting med varandra att göra. Andlighet är för mig att tro på att jag är en själ (ande) i en kropp, alltså inte bara har en själ utan är en själ. Att vi alla är själar… som just nu upplever att leva i kroppar. Och när det fysiska livet är slut så återgår vi till att vara det vi alltid är – själar. Och vi förenas som ett (oneness).
Min personlighet är intresserad av andlighet, din kanske av matematik eller mode. Det är det som är tjusningen med att vara personligheter i kroppar, att vi alla är utformade med olika säregenskaper, talanger och förmågor skilda från varandra – ingen den andra lik.
För mig känns det naturligt och sant att prata med Gud eller det Gudomliga och det är inte kopplat till religion. Det är däremot grundat i en tro i mig att jag tror att något större är skaparen av allt skapat. Som jag ser det finns det ingen början och inget slut, vi är eviga. Och den som så varsamt leder oss är den stora själsliga energin som jag väljer att kalla Gud eller det Gudomliga.
Det känns tryggt och sant i mig att jag inte är skaparen av allt skapat. Jag förstår att skaparen vill mig väl, så innerligt väl att jag kan önska och faktiskt få de mesta av mina önskningar uppfyllda, i alla fall dem som är bra för mig och inte skadar dig. Men att lägga hela skapelsen på mina axlar förmår jag inte och inte heller att föringa skapelsen – men jag fortsätter gärna vara en del av den och i synnerhet att njuta av den.
När jag påminner mig om att jag är en själ (ande) så blir livet så mycket lättare på alla sätt och vis. Jag slappnar av och känner mig trygg. Omhändertagen. Jag får någonting att vila emot. När jag vilar där tillräckligt länge eller ofta så infinner sig känslan av att vara ett med livet och alltså skaparen – ett med Gud.
Så andlighet för mig är närvaron jag bär inom mig, närvaron med min själ.
Checkar in
Tacksam över en väldigt djupgående dag, med mycket att känna och omfamna. Jag ber om läkning av mitt Vuxna Barn och mitt medberoende och läkningen sker, den är och den känns. Allt är med andra ord precis som det ska. Jag vet att tillfrisknandet är livslångt, det är ett dagligt arbetet – i att medvetandegöra.
Att vara medveten. Att leva med… vetandet, som Annki (från yogaretreaten förra helgen) uttryckte det. Att leva med det högre med-vetandet. Med Gud. Där är jag nu… eller snarare, när förståndet är med mig så överlämnar jag mig dit – till Gud, med min läkning. Checkar in hela mig med allt mitt bagage. När förståndet sviker så bubbar jag ut allt bagage på ryggen igen och vimsar ut i dimman för att; Jag kan minsann själv och jag vet vart jag ska! Och så snubblar jag, skrubbar knäna, får ont i ryggen och vänder tillbaka hem igen, till Gud. Checkar in, hela mig med allt mitt bagage.
Vi kom till tro att en Kraft större än vi själva kunde göra oss till hela människor igen.