Artiklar med etiketten ‘Inspiration för dagen’
حتضن الروح
حتضن الروح
النفس هي جسدنا الروحي و لكن من دون الجسد المادي لكانت النفس اتحدت مع القوى العلياء و مع جميع اشكال الحياة على الارض وفي السماوات. الفضل للجسد الذي بواسطته نعيش النعم و من خلال حواسنا نحصل يوميا وكل دقيقة و كل ثانية على شئ ما كي نعيشه.
حواسنا وجدت كمورد رائع لنا. الفضل لحواسنا حيث نستطيع بواسطتها التواصل و التفاعل فكريا مع الاخرين. الحواس بامكاننا ان نراها مثل محرك يدفعنا الى الامام واحيانا كثيرة ارى الحس كمثل كلب واقف ملوحا بذنبه يريد تلقف الكرة من صاحبه وراكضا بشغف لاسترجاع الكرة لصاحبه اتماما لمهمته.
المشاكل تأتي (حسب رأيي )عندما لا نقبل الروح كسائقا والنفس كمحرك يقودانا الى الامام. دع الروح هي التي تقذف الكرة والنفس بجالبها والافضل ان تجعل الروح قبطانا و مضيفا و دليلا لك في رحلة العمر لكي تكون سعيدا في حياتك.
من خلال عملي كوسيطة روحية و خبرتي في الاتصال مع العالم الاخر اصبح لدي يقين ان الروح تعيش ابدا. املي ان يكون يقيني للمساعدة والازر لكن رغم ذلك فانا مثل الاخرين غير دؤوبة في جعل النفس تقودني فالنفس مبنية و متأثرة بكثير من العوامل الحياتية و الطبيعية والارثية و التربية و خاضعة لقوانين اللعبة الاجتماعية.
النفس التي تقف عثرة في طريق الحياة. النفس التي لديها المحدودية الفكرية والخوف والقيود في مجملها تصنع الاوهام. اوهاما من ذكريات غابرة او من افلام او حكايات مكررة في المجتمعات كمثل الديب يأكلك او الشيطان يسمعك لاسكاتنا بالترهيب وهذا الشيئ يخلق الانانية في داخلنا وبالتالي عندما اسمح لللنفس ان تقودني تميل النفس الى الكبت والانزواء ولجم حب الحياة وفي النهاية اقف هناك لابسة العنان و سترة القيود والغصب.
عندما اسمح للروح بان تقود حياتي أرى نفسي واقفة في افق رحب و سماء واسعة. اقف فاتحة الذراعين و ادور و ادور في رقصة مريحة و بنشوة و في رقصة مفعمة بالسعادة و لسان حالي يقول :
أنا اثق بك، قدني حيث تشاء!
جملتي المفضلة الان
Känns magiskt och helt overkligt att se min text Själen översatt till arabiska! Tack Shino Gherzany.
Helige ande
Helige ande, fyll mig med dig själv.
Joel 2:28
Joh 14:16
Apg 1:8, 2:1-4, 17-21
E 5:18
Inte religion
För mig handlar det inte om religion även om jag är troende och ber till Gud.
Mediationen, yogan, bönerna, deekshan mm är det som försätter mig i kontakt med livet. Känner att livet är inom mig, ingen annanstans utan inom. Där finner jag min Gud. Gud för mig handlar om att bejaka livet i mig och finna modet att leva det. När jag är i kontakt med det Gudomliga inom så känner jag tillit och trygghet till att allt är som det ska. Jag vet att det är den närvaron som förenar oss alla.
Samtidigt så vet jag att när jag etiketterar den närvaron med namn som själ, ande, Athma, Gud, Universum och annat så är jag i sinnet. Och att särskilja händelser, trossystem, människor som sinnet (egot) gärna gör skapar separation. För som jag ser det så har inte närvaron något namn. Närvaron har ingen tillhörighet till kristna, muslimer, buddhister, ateister. Den har ingen tillhörighet till människan över huvudtaget. Närvaron är i allt skapat. Den är i oss alla, oavsett härkomst, hudfärg, djur, människa eller natur. Den är överallt.
Så för mig handlar det inte om religion även om jag tillber Gud. Mitt sinne vilar i mina böner, mina tankar skingras i meditationen, närvaron erövrar kroppen i yogan och deekshan – det är det allt handlar om för mig, att leva i den närvaron. Att leva. Att vara levande Lev-ande
Find God
If you look around, you can find a face of God in each thing, because He is not hidden in a church, in a mosque, or a synagogue, but everywhere. As there is no one who lives after seeing him, there is also no one dying after seeing him. Who finds Him, stays forever with him.
Shams Tabrizi
About the mind
Start in you
then awaken all of yourself.
then eliminate all that is dark and negative in yourself.
604-531
Barnens mående
Hur läker jag mina barn? Hur hjälper jag dem? Hur får jag dem att känna sig trygga och älskade? Hur får jag dem att finna rösten i sitt inre och följa sitt hjärta?
Många år hade jag fokus utanför mig själv. Jag såg människor överallt som jag ansåg behövde läka, finna sig själva, få hjälp, styra om kurs, ändra livsstil… de var verkligen överallt och jag såg som oftast en lösning till det jag tyckte de led av. Jag hade svaret. Jag visste vad de behövde och i synnerhet visste jag vad min man och mina barn behövde.
Tack och lov höll livet upp speglar åt mig, så att jag fick se att det jag tyckte andra var i så stort behov av var exakt det jag själv led brist på. Allt jag tyckte mig veta att andra behövde var sådant jag behövde själv, finna mig själv, läka, söka hjälp, styra om kurs, ändra livsstil. Livet visade mig inte alls vad andra behövde, det visade mig vad jag behövde.
Nu vet jag att det är svårt att bekämpa krig på andra sidan jorden om jag fortfarande för krig emot mig själv och dem jag har nära. När jag tycker att mina barn bråkar mycket med varandra så förstår jag att jag bråkar mycket med mig själv eller Nogge. När jag anser att de skriker, så hör jag plötsligt mina egna skrik. När jag upplever att de stänger inne känslor, så vet jag att jag har gömt undan en del själv.
På samma vis så vet jag att när jag läker så läker dem som jag har nära. När jag ser mig själv i spegeln och gör det med kärlek, så bara vet jag att mina barn kommer göra detsamma mot sin spegelbild. När jag vågar visa min sårbarhet så släpper de fram sin. När jag tar modet att gå min livsväg, så vet jag att de finner trygghet i sina egna steg. När jag älskar mig själv för den jag är, så vet jag att deras självkänsla växer.
Det kan aldrig bli på annat vis. Vi är ett. När en läker så läker andra. När en ser ljuset så skingras mörkret för fler. Det är precis som med leenden, de smittar. De går inte att värja sig emot.
För hur jag än söker och letar, vänder och vrider, så finner jag bara mig själv där i spegeln. Livet är en reflektion av mitt mående och min hälsa. Ler jag emot mig – så ler livet tillbaka.
Jag säger som jag sa till en vän för ett par år sedan. ”Det vackraste du kan ge dina barn är inte din kärlek, utan att du lär dem älska sig själva.” En dag står barnen där utan mig och min intention är att innan den dagen kommer så skall jag väglett dem till kärleken inom sig själva.
Inom Dig
Inget kan stoppa dig när du kommer i kontakt med dig själv.
Lion
Om rädsla
Jag har ju skrivit en del om mina rädslor här i bloggen. Är det något jag har lärt mig och verkligen tror på så är det att möta dem. Jag har varit livrädd hela mitt liv, ända sedan födseln skulle jag säga, då jag mötte min rädsla för att dö. Hela min barndom har jag känt mig rädd av olika saker och ofta fått höra att jag är både försiktig och känslig av mig.
Men överlevnadsinstinkten var stor. Jag lärde mig att fly. Jag gick fort och såg glad ut. Jag satsade allt i stegen och med andan i halsen sprang jag förbi. Förbi eller gömde mig undan, undvikande. Kollaps eller attack har jag fått höra från min terapeut.
Med coachens förhållningssätt så såg jag rädslor som hinder som jag skulle ta mig förbi. Jag har under många år och genom många rädslor piskat mig själv alldeles för hårt. Drivit på mig själv eller levt i förnekelse. Svart eller vitt, inget mittemellan.
Genom meditation, yoga och Oneness så ser jag att rädslan är här av en anledning. Jag lär mig att stanna, omfamna och vara med rädslan.
Så länge jag springer fortsätter den jaga mig. När jag gömmer mig lurar den runt hörnet. Däremot, när jag möter den så har jag en känsla av att den skingras. Den transformeras inom mig. Det går att hålla rädslan med en famn av kärlek, närvaro och medkänsla. Varför skulle jag inte göra det. Den är ju en del av mig. Mycket av mina rädslor, kanske roten till dem alla kom när jag var litet barn och inte hade förmågan att ta hand om dem själv. Nu är jag glad för varje rädsla som uppdagas ur det inre för det ger mig en större och ödmjukare förståelse för mig själv. När jag håller om den delen av mig ett tag (minuter eller dagar) så har jag en upplevelse att av den omvandlas till ljus och kärlek.
Jag höll min rädsla varsamt inom mig när jag åkte själv till Indien första gången. Jag höll den även på resa nummer två och tre. Jag lär mig om vad jag rädd för, jag accepterar den som en del av mig, som en del av att vara människa. Jag har inget emot att den är där, rädslan. Förut ansåg jag att den tog ifrån mig livet. Men nu ser jag den som en del av livet… som människa. Jag kan fortfarande leva det liv jag vill leva även om jag är rädd. Visst skulle det säkert vara befriande att leva utan rädslor men tills dess drar jag dem intill mig och håller dem nära. För det är så jag har märkt att de försvinner. Absorberas och blir ett. Det är så de dunstar bort för mig. Och nog är det många rädslor som försvunnit längs vägen, tandläkarskräck, spindelfobi, småkrypsfobi, flygrädsla, ensamhet, svartsjuka, döden (som visade sig vara rädslan för att leva), leva… för att nämna några.