Under 2015 ska jag verkligen träna mig på att ta plats i mitt eget liv. Jag ska be om förmågan att lyfta mig själv bortom mina mänskliga begränsningar (egots) och till det gudomligas överflöd (själens). Jag ska be om villigheten och lättheten att förbättra min hälsa och livsenergi i kroppen. Jag ska be om energi och beslutsamhet att slutföra en bok. Jag ska be om att få skratta mer, älska innerligare och känna mig trygg. Jag ska be om gåvan att få bidra till livets flod med just det jag blivit begåvad med. Jag ska med andra ord göra anspråk på hela mig och inte låta något av det goda i mig som är till gagn för mig själv och andra hållas tillbaka.
Mina förråd är överflödande fulla och allt Jag har är ditt.
Du kan inte leva det här andliga livet,
om du inte tror att det är ditt och gör anspråk på det.
Elieen Caddy
When negative thoughts arise in the mind,
one must not fight with them,
rather intensely become aware of them.
Sri Bhagavati Bhagavan
Tomhetskänslan griper tag i mig ibland, så här vid högtid känns den extra stark. Tänker att det kanske beror på sorgen efter mamma eller att det är alla sötsaker som påverkar mig känslomässigt. Fast egentligen vet jag att känslan inte hör till nuet, den är gammal. Jag minns att jag kände så här under tonåren, så gott som varje söndag så kände jag tomrummet och ensamheten – precis som nu. Om jag letar längre så kan jag säkert minnas känslan sedan tidigare i barndomen också, kanske längre tillbaks än så…
För mig är det inte så noga vart den kommer ifrån. Jag känner tomhet och ensamhet ibland, vissa gånger kan jag skönja ett samband med nuet andra inte, det spelar ingen roll. Jag behöver inte vara en psykolog för att förstå att den här känslan bär de flesta av oss inom oss, troligtvis alla. Jag behöver inte vara en guru för att förstå att känslan hör till egot, till identifikationen med den här kroppen och sinnet och allt vad de upplever.
Det bästa jag har lärt mig med åren är att sluta springa ifrån eller gömma mig undan känslan. Jag vågar stanna. Jag behöver inte shoppa, träna, äta… eller något annat, mer än att leva mitt liv som vanligt, gärna en aning långsammare, så att jag verkligen kan uppleva det jag känner – för jag vet att känslan är inte här för att stanna. Det är en känsla som alla andra, som finns i alla andra och den kommer och går.
Och när jag accepterar den så bryr jag mig faktiskt inte om att göra något åt den, jag låter den vara. För jag vet att allt är bra, allt är som det ska. Och hela livet är föränderligt och när jag kan låta det förändras, precis som med känslorna, så är jag fri. Totalt fri.
Happier people make it a point to make other people happy…
.. if you make other people happy, life teaches us we will be taken care of to.
Wow, säger jag bara. Så enkelt, så lätt, så rätt!
Se detta om du har funderingar kring din livsuppgift, din gåva till världen. För trots allt, det handlar inte om dig – det handlar om vad du har att ge oss/världen. Och genom detta korta klipp får du kontakt med just detta, din livsuppgift – vad du är ämnad att göra.
Detta fick jag fram när jag såg klippet och svarade på frågorna han ställer: att jag lär ut om andlighet (gnm främst yoga, skrivande, föreläsningar, kurser) med syfte att hjälpa människor finna starkare själslig närvaro inom sig själva och resultatet av detta är att de blir gladare och lyckligare.
Jag känner att jag vill ge barnen mer av min närvaro, så jag har erbjudit dem varsin dag. En dag där jag är där för dem och vi gör tillsammans vad barnet vill göra. Helt på barnets villkor. Så idag var Maya först ut. Hennes högsta önskan var att träna på Friskis och Svettis, det kändes både ovant och vant för mig, ovant att åka till Friskis och Svettis eftersom jag själv ägt Må Bättre under flera år. Och just därför väldigt vant, känner mig så hemma i träningsmiljö (trots min nu flåsiga dagsform) och dess gemenskap. Och innan jympapassset som vi deltog på så gjorde vi besök på Biblioteket där vi spelade spel och jag fick läsa en bok för henne. Vi var också till Kupolen och shoppade, åt på hennes favvo-restaurang (och det var till min glädje inte Mc Donalds just idag) och gick på café.
När jag nattade henne så tackade hon så varmt för sin Mayadag. Och jag, jag är alldeles fylld av hennes glada stämma, hennes leenden och bus – känner mig så tacksam att jag just med min blotta närvaro lyckats ge oss detta. En gåva för oss båda.
TED Talk med Spirit junkie Gabrielle Bernstein, jag hör så mycket 12-stegsprogram och så mycket Oneness i detta. Love it!
Och här är några av ledorden hon delar;
1 willingness
2 surrender, release my will
3 forgivness
4 expect miracles
Nothing stays forever.
Good as well as bad times go away.
Be happy.
Sri Sri Ravi Shankar
Jag börjar förstå att skammen och även skulden ligger som lock över det egna varandet. Täpper igen min egen besjälade varelse. Skam bygger som bo över ens eget sanna jag, för skammad är något vi blir över den person vi är. Och skuldbelagd över något vi gjort.
Skam kommer utifrån, det vill säga den ges till en, oftast när den är liten. När behoven den lilla har inte blir tillgodosedda. Det är oftast inte någon ondskefull förälder som skammar utan snarare en förälder som inte har förmågan att tillgodose den lilles behov eftersom dess egna behov i just samma fråga inte blivit omhändertagna. Det verkar som skammen går i arv, generation efter generation.
Skammen kan växa runt ens utseende, skratt, sårbarhet, sorg, vrede, utstrålning, begåvning, oförmåga, förmåga. Skam kan växas i från den lilles sökande av kärlek. Jag tror att skammen ligger som ett dämpande lager över mycket av våra egenskaper, känslor och behov.
Att lyfta av skamlocket är att tillåta mig själv vara precis så som jag är. För min egen del ser jag hur skammen fått mig att stå tillbaka. Det är som om skammen håller mig gömd i hörnet. Skammen är livrädd att släppa fram mig i ljuset… till livet. För tänk om det blir som ”den lilles” erfarenhet, att människorna har oförmåga att ta emot mig som jag är. Tänk om jag blir avvisad och utanför, säger skamrösten, och lockar mig tillbaka till hörnet.
För mig är nyckeln tillåtelse. Att jag ger mig själv samma tillåtelse som Gud (skaparen av allt liv) gett mig, att vara som jag är. Att jag tillåter mig vara allt det som skammen säger mig att det är fult att vara. För skammen äger ingen sanning, skammen är en känsla. En känsla som alla andra, som kommer och går. Känslor är i rörelse och de varierar, byter plats med varandra. Det jag som liten lärt mig om skammen att den håller mig hårt fången i ett hörn är fel.
Så jag påminner mig varje dag att jag har tillåtelse att leva, precis så fri, strålande och vacker som jag är utan att behöva skämmas ett enda dyft över mig själv och mitt liv. Och eftersom jag är den enda som kan hålla mig fången i skamhörnet så är den enda tillåtelse jag har behov av min egen, min egen tillåtelse att leva.
”Du är den starkast lysande stjärnan på min andliga himmel”
är en av de vackraste komplimanger jag fått.