Artiklar med etiketten ‘Inspiration för dagen’
Happy inside
Gamla känslor
Jag grottar ner och in mig så fort jag kan dra mig undan och ta chansen… rakt in i djupet av mina känslor. Låter dem kännas, värka ut. Jag tror inte alls på att slänga på musik, rota i skafferiet, handla mm för att skifta mood. No, NO! Tvärtom tror jag på att gå all in om/när tillfälle ges och uppleva dem. Känna sorg, tomhet, övergivenhet, ensamhet.. allt det gamla.
Jag förstår nu att det är inte vuxna Sofia som känner allt det smärtsamma. Det är lill-Fia, det är hon som fortfarande läker. Jag har inte gett henne all min tid, närvaro och medkänsla ännu, så hon har inte läkt klart. Kanske aldrig blir helt läkt. Men jag stannar så fort jag blir medveten om att det är hon som sörjer.
Jag vågar stanna nu. Är inte rädd för det obehagliga. Jag vet inte när det läkt klart, om det någonsin läker klart men jag vet att det läker – när jag känner.
Häromkvällen kom hennes sorg och tomhet och sköljde över mig. Jag tillät det komma. Jag grät. Sörjde. Låg i smärtan. Det gjorde ont. Jag ville prata med någon men vågade inte ringa. Så jag började skriva.. till Gud. Tårarna smälte tungt mot pappret. Det var så förlösande. Jag var så liten.. så liten.. men jag fann ett stort mod att stanna kvar. Ett vuxet mod. Min vuxna Sofia upplät kroppen till lill-Fia’s obearbetade (läs: oupplevda) känslor. Det var ett vackert möte. Jag och hon, där med orden till Gud.
Sedan dess så har känslorna växt från lättnad.. till glädje… till sprudlande livsenergi. Det var dock inte mitt mål, att må bättre, min intention var enbart att stanna med det som kändes, att på ett vuxet och medkännande sätt ta hand om lill-Fia.
”ty ett barn kan uppleva känslor endast om det finns
en person närvarande som accepterar barnet med dess känslor,
förstår det och följer det.”
Alice Miller
Det självutplånande barnet
Jasmin
I all sin skönhet, prakt och överflöd står den där och sprider väldoft – älskar vår ståtliga Jasminbuske!
Jasmin
Lyckan kommer och lyckan består.
Visdom: Jag har alltid tur. Jag har alltid framgång i allt vad jag gör.
Växternas Språk
Solöga
Travel companion
As you work your way through life, do not try to tackle everything by yourself.
We are all in this journey together for one another.
You are my travel companion, just as I am yours.
Derek Lin
The Tao of Joy Every Day
Respiro Förlag
Känns så spännande att gå hösten till mötes, det känns som det är nu det händer. Det börjar röra på sig, reser på nya vägar mot nya vidder. Inte hade jag väl haft en tanke på att skriva böcker, än mindre på att starta ett eget förlag för 10 år sedan. Livet formar sig så magiskt, jag älskar att se det nya växa fram. Min vän Marie har formgivit min nya förlags-logo, hon överträffar alltid mina förväntningar. Den här logotypen blir något att leva upp till, I love it!
Respiro Förlag, jag ser framemot den här resan!
Min källa
Det gör gott att dra sig undan. Inåt. Det blir inte ensamt, tvärtom, där finns länken till det sanna, kärleksfulla – kontakten med Gud. Jag vet min livsuppgift och jag vill gärna hjälpa andra finna sin. Det känns som ett kall för mig att bringa fram det ljusa och sanna i människor. Att släppa slöjan och komma fram i vår nakna sårbara skönhet, så som vi är skapade, så skall vi också leva.
Jag vet hur det känns att leva bakom slöjan. Ibland har jag varit så rädd för mig själv att jag till och med gömt mig i garderoben, iklädd en skepnad av påklistrade uttryck, egenskaper, personligheter – full med massa krimskrams för att dölja mitt äkta sårbara jag.
När jag väl försöker skala av krimskramset och vara jag så blir jag så oerhört sårbar, lättkränkt och stött i kanten. Inte av hur andra ser på mig, smärtan kommer ifrån att jag själv inte vågar stå kvar och se… mitt sanna jag.
Där i min osäkerhet så kommer jag på mig med att vilja klä mig i slöjan igen, inte av vilje utan av fruktan. Det jag egentligen vill och alltid velat – är att komma fram och vara jag.
Så ibland gör det gott att dra sig undan. Inåt. Inte för att gömma mig utan för att knyta an till min skapare. Spegla mig i kärleken som skapat mig och förstå att jag är skapad till perfektion och just genom att vara jag så tar jag tillvara på alla naturtillgångar som jag rustats med.
Rustningen av krimskrams den har jag skaffat mig själv, förblindad och vilsen som jag var. Det Gud säger till mig är att vara som jag är, helt naken, ljus och sårbar… bara stå kvar… som jag.
När du är du. Och jag är jag. Och vi passionerat djupdyker i oss själva och våra naturtillgångar, fullkomligt galet ger oss hän i det som vi rustats med – då lever vi, du och jag. Och livsuppgiften är inte längre en uppgift, den är en källa att dricka ur.
God has given each of us the ability to do certain things well.
Romans 12:6
The unseen
We fix our eyes not on what is seen, but on what is unseen.
For what is unseen is temporary, but what is unseen is eternal.
2 Corinthians 4:18 NIV
Meet Chris
… and his lovely smile!
Do I love you?
Mina favoriter
Några av mina favorituttryck som jag boostar mig själv med dagligen tänkte jag dela här. Många av er har läst och hört dem förut, men här kommer de igen.
What is the moment asking for?
Frågar jag mig ofta då sinnet slinker in och viftar med sin egen dagordning. Genom att ställa mig den frågan så vet jag exakt vad Gud (Livet självt) vill av mig. Jag behöver inte fundera mer än sekunder, och möjligtvis ägna ett par minuter åt att schasa ut sinnet, för att sedan vara tillbaka i nuet/stunden.
Vad har jag att Ge?
Och det här är ett mantra jag vill lära mig leva mer med. Släppa sinnets fokus på: what’s in it for me?! Och istället fråga mig vad har jag att ge i den här situationen, till de här människorna, människan, händelsen. Vad kan jag ge, utav mig själv eller utav det jag har, som bidrar till det stora (Livet).
Till exempel så minns jag min totala presationsångest när jag förr skulle hålla föreläsning ”på sinnets nivå”, med egots tankar om hur ska det gå, vad ska de tycka om mig, tänk om jag säger fel, vad händer om det inte tycker om mig? Ser jag bra ut? Hur ser jag ut? Till skillnad mot att hålla en föreläsning med fokus på människorna som är där istället för på mig (mig, mig) och fråga mig vad har jag att ge dem? Vad i min berättelse kan hjälpa honom eller henne? Hur kan jag använda mina kunskaper och egenskaper på bästa sätt för att ge dem en minnesvärd stund. Vad vill jag att de får för behållning av kvällen/kursen?
Vem blir jag av att göra det?
Jag brukar också fråga mig: vem blir jag av att göra det? T ex så blev jag stressad av att äga Må Bättre, så jag blev ingen ”bra” person till slut även om jag drev ett företag som gjorde gott, gav träning och hälsa till människor.
Så jag frågar mig ofta just det, vem blir jag av att göra det? Då vet jag vilka situationer, människor, upplevelser, jobb mm att välja. Jag väljer det som bringar fram det bästa i mig – inte den bästa prestationen utan den bästa personen.
Allt är omhändertaget
Det visar sig om och om igen hur allt är omhändertaget. Fast jag vet det så förundras jag ändå över alla dessa små och stora mirakler som ”någon” ser till att de införlivas.
Till exempel så skulle jag möta upp en man i Valbo i fredags för att köpa en brandstege (via annons). Jag skrev till honom att vi skulle vara på genomresa och kunde ses vid 10-tiden. När vi väl kom iväg så insåg jag att jag inte skulle hinna, så jag sms’ade och bad om att få ses 10.10 istället. Han svarade att 10.30 blir bra. Sinnet hann snabbt lägga sig i och klaga över att få stå och vänta 20 min men jag agerade inte på sinnet utan körde tyst mot Valbo. Och när var jag framme? Jo exakt 10.28 rullade jag in och bilen som parkerade framför mig var givetvis mannen med brandstegen. Jag log och tackade tyst inom mig över att till och med tidsschemat var exakt.
Stanna med det som är
Dagligen så stannar jag med mina känslor. Inte alla, säker på att några slipper igenom omedvetet. Jag har dock som intention att stanna och känna. Jag vet att känslor som tillåts kännas släpper sin förtrollning. Dvs smärtan och lidandet transformeras när jag tillåter det som känns kännas. Det släpper inte alltid på en gång… men alltid så klingar en känsla av eller byter skepnad när jag stannar och omfamnar den.
Förut var jag så rädd att stanna och känna, det är jag inte längre. Nu välkomnar jag känslan, jag vill känna den, jag vill uppleva den, jag är inte rädd för känslor nå längre även om vissa av dem gör ont – jag vet att de helas när jag är med dem.