Artiklar med etiketten ‘kärlek’
Hel-ande
För mig handlar det jag eftersträvar att finna hel-ande. Hel-ande kom utifrån ordet helande som jag tänkte på när det gällde healing eller läkning. När jag läks så är det för mig att återslutas med min ande (själ). Och på så sätt kopplar jag mina obalanser såsom rädsla, blockering, smärta, lidande som en brist på ande (själ) i mitt synsätt, mitt varande, mitt levande. Lev-ande.
Jag kan jaga mina obalanser och tillkortakommanden i all evighet om jag orkar, och inte kommer jag bli lyckligare av det. Jag kan också välja att se dem, acceptera dem och fortsätta fylla på med ljus. Göra mig hel igen. För när anden (själen) ser så är antigen obalanserna borta och/eller tillfullo älskade – som en naturlig och älskad del av mig.
Det är oavsett inte upp till mig (sinnet) att avgöra, det kommer av sig själv – naturligt – när jag släpper in mer ande (själ, ljus, kärlek) i mitt liv igen.
Och jag tror det är det vi alla längtar efter, att finna oss själva helt och fullt. Och för mig är vägen dit via själen, där finns allt jag längtar efter. Där finns jag.
Tråden sorg…
Har blivit medveten om hur mycket sorger jag bär inom mig. Människor som dött, relationer som ändrats, arbeten som avslutats, drömmar och förhoppningar som inte införlivats- alla är de förluster på sitt sätt. Och för vissa människor tillkommer även skilsmässor och flyttar, vilket jag har varit förskonad av.
Livet är kantat av sorger. Tråden sorg är en del av livets väv. Det är också vackert med sorg, det visar att jag sörjer något som gått mig förlorat – sorgen är ett uttryck för kärlek.
Sorg är normalt och naturligt. Vi ska sörja. Ska och ska, jag tror iaf att jag behöver tillåta mig sörja för att kunna leva. Det handlar om mod – modet att älska. Ge mig hän till den, dem och det jag älskar trots att jag vet att det kommer gå förlorat en dag.
Jag har inte vågat det – älska fullkomligt… innerligt och vidöppet. Av rädsla att förlora det jag håller så kärt. Och jag tror att ända sättet för mig att öppna mig fullkomligt för kärleken är genom sorgen. När jag tillåter mig sörja, känna och bearbeta, så tillåter jag mig också att älska. Sorgen och kärleken går hand i hand. Ingen kärlek utan sorg. Den garantin finns inte, bara i ett slutet hjärta. Och jag vill inte vara sluten, jag är här för att leva. Att älska är att leva. Och att sörja är en del av att vara levande.
Ett mirakel
Igår kväll sökte jag med handen under nattduksbordet efter en bok, men en annan bok stack ut så jag greppade den istället, förstod att det var i den jag skulle läsa. Och i den boken så fann jag vägledning till en annan bok som legat undanlagd ett tag, En kurs i mirakler. Så i dag började jag återigen läsa En kurs i mirakler och i kväll har jag läst flera timmar, tills över midnatt.
Och det som har hänt är att mitt tillstånd, mitt sinne har skiftat från rädsla till kärlek – det som boken beskriver som ett mirakel har skett.
För när sinnet är uppehållet med separation, lidande, dömande, skuldbeläggande osv så är det fokuserat på rädsla och alltså upptaget med egot. Och där har mitt sinne varit en tid, fokuserat på separation, lidande – min känsla av sorg som jag beskrev i gårdagens blogginlägg. Jag har inte avsiktligt velat föra mig därifrån, utan istället accepterat min känsla.
Och i acceptansen så fick jag i kväll (genom boken) påminnelsen om att jag separerat mig från min känsla av enhet (Oneness) – kärlek. Separerat mig från Gud.
Det är så lätt hänt (iaf för mig) att glömma min enhet, frånsäga mig min källa och förbise mitt ljus och börja tro på egot (rädslan) igen. Börja tvivla. Sörja. Lida.
Och det som är magiskt är att det är lika lätt att komma tillbaka till glädjen, friden, friheten igen. Tillbaka till kärleken. Den enda sanna kärleken. Den utan motsats. Den utan lidande och sorg. Den kärleken som är evig och sann. Den som finns inom.
Det har jag blivit varse nu igen, som så många gånger förr. Att det råder en större kraft än jag själv och när jag inser det och förmår överlämna mig själv till den kraften så sker miraklet. Mitt lidande tar slut och ersätts med glädje och frid.
Din tro kommer att göra dig hel, när du tror på mig.
En kurs i mirakler
Dagspuls
Skrivlusten sviktar, så jag väntar in den… jag vill aldrig krysta fram något, och behöver det inte heller, för oftast flödar inspirationen. Men just nu är det stiltje. Jag har tillit till att det är som det ska. Jag har flöde i annat. Fokuserar mycket på familjen nu, det är där mitt hjärta är. Har passat på nu när det inte är några yogaklasser att följa med barnen på deras träningar, älskar att sitta där och se på dem. Älskar att umgås med de mina. Och imorgon kommer en vän hit med sina barn och vi ska ha fredagsmys tillsammans. Det är lycka för mig.
Och så går mycket tankar till mitt liv och leverne. Det sista året har tagit hårt på mig, det känns nu när jag kan slappna av och känna efter. Jag förstår att jag mår gott av att bara vara en tid till. Har så lätt att jaga på mig själv till produktivitet, gamla beteenden sitter i, så jag får nog öva hela livet på att ta livet mer chill.
För även om livet är mer chill nu än för 10 år sedan så är egots surr ibland detsamma, det förmanar och står i, och jag fortsätter påminna mig om att det bara är rädda tankar – det ligger ingen sanning i rädslan. Sanningen är kärlek.
Yoga Girl
Känner mig inspirerad av livslust och glädje när jag läser boken om Yoga Girl (Rachel Brathen) och tar del av hennes visdom och vackra bilder. Kärleken till Yogan bara växer och med den kärleken till mig själv och livet.
Om egot
Vill du har rätt eller vill du vara lycklig eller som det står i En kurs i mirakler föredrar du att ha rätt eller att vara lycklig?
Mitt ego svarar att det vill och eftersträvar båda. Egot tror sig kunna ha rätt, rättigheter och makt. Vara diktatorn av diktaturer. Mästaren av mästare. Vinnaren av vinnare. Ser sig i topp oavsett skenbart ödmjuk fasad. Men fasaden kan givetvis skifta, men den inre rösten från egot är detsamma. Den är dömande, jämförande, driven och destruktiv.
Det krävs mod att våga lyssna till oväsendet. Det är ingen skönsång egot ägnar sig åt. Mera ett hamrande, som järnrör som slår. Det måste föra sitt inre oväsen, och det gör det med bravur. Och när orken sviktar så faller egot snabbt ner i självömkan, ser sig på botten. Självömkan är ett favoritgrepp när de andra gått förlorade. Egot håller sig givetvis fullt… självupptagen.
För sysselsättningen är A och O för egot, i sysselsättningen med sitt dömande, bitterhet, harm och/eller självömkan så göms dess kärna. Kärnan av smärta att inte vara någon, att inte duga, att inte vara värd… rädslan att inte få vara med – i gemenskapen.
Det är befriande för mig att våga se mitt ego. Ta bort skämkudden, lyfta blicken och verkligen möta mitt inre så som det är. Det är inte enbart ljust i mig. Det kommer det aldrig att vara. Hur ska jag kunna urskilja ljuset om jag inte vill se mörkret.
Som jag ser det tillhör det att vara människa att ha ett sinne, med ett ego, en kropp och ett jordeliv. Det är så det är att vara människa. Men det är inte hela sanningen. Sanningen är att vi är mycket mer än så, oändligt mer. Vi är själar. Eviga. Livfulla. Fyllda av kärlek. Och när jag vet, inte bara förstår, utan vet vem jag innerst inne är, då försvinner rädslan (rädslan dvs egot), den puff-puffar opp som en illusion inför sanningen – kärleken.
En nyckel till befrielse från egot ligger i att inte vara rädd för det,
för det är vår rädsla för egot som får oss att fortsätta tro på det.
Free
Ane Frostad
Ropar efter kärlek
Alla som inte uttrycker kärlek, ropar på kärlek. När jag ser på människor med de ögonen så väcks min medkänsla och empati. Det gäller även den egna kroppen, tankarna och känslorna. Allt i mig som inte uttrycker kärlek ropar efter kärlek. Och med den insikten så kan jag omfamna det som inte uttrycker kärlek med kärlek. Kanske är det det är det vi alla söker, längtar efter och behöver – kärlek ♡
Hur svårt kan det vara?
Jag har inte för egen del upplevt krig, svält, fattigdom, könsstympning, cancer, bortgifte, ebola… så jag menar hur svårt kan det vara att leva i tacksamhet. I fullständig tacksamhet. Jag är mitt i livet, ett underbart liv på fredad plats på denna vackra jord. Jag lever och har fått gåvan att leva ett harmoniskt liv. Ett gott liv, med familj, vänner, hälsa, arbete, mat, hem – ett liv i kärlek. Jag har allting på min sida i livet, allt är tillrättalagt för att jag ska kunna leva på riktigt, så som jag allra helst vill leva och uppfylla mina innersta drömmar. Allt är möjligt.
Så hur svårt kan det vara. Vissa stunder ser jag inte skogen för alla träden, det vill säga ser inte livet för alla rädslor. Rädslor som bara är hjärnspöken, en del gamla upplevda minnen och vissa bara på-låtsas-spöken. De hotar mig inte nu, kanske aldrig har gjort. Mitt liv är fridfullt. Det finns inget i mitt liv som hindrar mig från att leva, på riktigt, fullt ut i båda glädje och tacksamhet till mitt liv, förutom dem då, hjärnspökena. Så jag tar till mig orden från Johannes Hansen och säger, fuck your fears – fuck my fears!
Livet är här. Det är nu. Och det vill jag leva i glädje och tacksamt. Men framförallt vill jag leva det utan rädslor. Och jag tror att det är just det som är lösningen ur min egen sinnesfälla, att leva (läs: gå till handling), trots alla rädslor, för de är så de skingras när jag lever mig rakt igenom dem.
Stimulans
Stäng ute det som stör, led in det som stimulerar, är veckans citat i min kalender. Jag väljer inte att fokusera på allt jag skulle kunna stänga ute istället tar jag till mig den sista raden, led in det som stimulerar. Tycker det känns passande i valtider som dessa och i ett land där vissa människor mumlar sitt främlingsförakt. Tycker det känns passande i mitt eget liv oavsett om det gäller kosten, människor, arbete mm – jag leder in det/den/dem som stimulerar.
Det är därför jag väljer yogan, skrivandet, meditationerna och bönerna i mitt liv… och även morgonpromenaderna – de leder in en osynlig kraft i mig, en hälsosam vibration som stimulerar. Precis som Oneness Blessing (deeksha) gör. De fyller mig alla med glädje, tilltro, tillit och kärlek.
Ber för mer hälsosam stimulans åt oss alla – med sinnen fulla av (sinnes)ro sprider vi ljus, kärlek och fred i världen.
Min rädsla
Dagen har bjudit mig både modet och tillfället att frigöra gammal rädsla ifrån kroppens cellminne. Någon gång längre fram kommer jag kanske berätta mer, men just nu nöjer jag mig så.
Jag känner mig sårbar, skör, öppen, fysiskt trött och avslappnad och det är den ljuvaste känsla att vara i, som efter en lång förlossning. Jag är nära, nära mitt inre, mycket närmre än igår. Rädslan har börjat sin frigörelse. Jag är tacksam att det finns mer guldkorn att upptäcka inom mig. Vi är alla förunderliga vackra varelser.
Släpp fram din sårbarhet, visa ditt ljus.
Det är där vi möts, vi är alla ett.
Inte för att jag någonsin trott att själen kan bli uppäten, så ursäkta bilden, jag vill inte ge den uppfattningen, men jag valde den för att rädsla och själ går inte hand i hand. Rädslan går ensam och förgör längs sin väg. Själen är kärlek och den kärleken är alltid inom oss även om den må skuggas av rädslans moln. Jag förstår så pass att när jag är i rädsla så är jag i sinnet, genom att våga gå igenom rädslan så skingras molnen och jag upptäcker ljuset där inne, jag förmår ta emot ännu mer kärlek ifrån själen.
Själen är kärlek, där det finns kärlek finns ingen rädsla.